Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bonaparte, Napoléon Joseph Charles Paul (prins Napoléon) - Bonaparte, Pauline - Bonaparte, Pierre Napoléon - Bonaparte, Roland - Bonaparte, Victor - Bonapartister
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
787
Bonaparte, P.—Bonapartister
788
radikala stod han dock alltid på spänd fot
med kejsaren och framför allt med
kejsarinnan, vars klerikala politik han ivrigt
motarbetade. Även i skandinavisk politik spelade
prinsen en viss roll under sitt besök i norden
1856. Såväl Oskar I och kronprins Karl som
de ivriga skandinaverna Ploug och
Sturzen-Becker förhandlade med honom, i syfte att
han skulle hos Napoleon III befordra en plan
om förening av de tre nordiska kronorna hos
huset Bernadotte, varvid den glücksburgske
»protokollprinsen» (sedermera Kristian IX)
skulle få åtnöjas med Holstein och tyska
delen av Slesvig. Prins Napoléon påverkade
ivrigt kejsaren att taga parti för Italien mot
Österrike, och vid överenskommelsen i
Plom-bières 1858 mellan kejsaren och Cavour
avtalades prinsens förmälning med Viktor Emanuels
dotter Clotilde. Äktenskapet, vari föddes två
söner, Victor (se d. o.) och Louis (f. 1864,
en tid general i rysk tjänst), blev olyckligt.
Till följd av prinsens radikala uppträdande
i senaten, blev hans förhållande till kejsaren
länge spänt, men det förbättrades under
Napoleon III:s sista regeringstid. Efter
Na-poleons fall erhöll han 1876 tillstånd att
återvända till Frankrike och blev 1877 led.
av deputeradekammaren, där han med skärpa
uppträdde mot jesuiterna och de ultramontana.
Genom kejsarprinsens död 1879 blev han
huvudman för huset B., men hans radikala åsikter
gjorde honom misshaglig för bonapartisterna,
och sonen Victor förklarade sig 1884 för
tronpretendent. Trots sitt eget hovsamma
uppträdande mot republiken måste prinsen 1886
lämna Frankrike, då pretendenterna av förut
i landet regerande dynastier och deras
närmaste arvingar utvisades. Han dog i Rom.
Bonaparte [bånapa’rt], P a u 1 i n e, fransk
prinsessa (1780—1825). Var bländande skön
och blev av Napoleon, vars älsklingssyster hon
var, 1797 bortgift med hans adjutant general
Lecierc. Änka 1802,
gifte hon 1803 om sig
med den oerhört rike
men rätt karaktärslöse
furst Camillo
Borghese; de levde i
allmänhet åtskilda.
Pau-line gjorde sig mycket
beryktad genom sitt
lättsinniga liv. I Rom
stod hon som den
segrande Venus naken
modell för Canova. 1814
, ställde hon hela sin
förmögenhet till Napoleons förfogande, följde
honom till Elba och sökte på allt sätt
understödja hans återkomst till Frankrike. Sina
sista år tillbragte hon i Italien i en krets
av vetenskapsmän och konstnärer; hon dog i
Florens. Litt.: Fleischmann, »Pauline B. et
ses amants» (1911).
Bonaparte [bånapa’rt], Pierre
Napoléon, fransk prins (1815—81), son till Lu-
cien B. (se denne). Förde i sin ungdom en
äventyrlig tillvaro i södra Amerika och i
Italien. Invald 1848 i franska
nationalförsamlingen såsom radikal, mottog han dock efter
kusinen Napoleon III :s
statskupp 1852
prinstitel och apanage. På
grund av sitt mycket
oregelbundna
levnadssätt betraktades han
med misstroende av
kejsaren. Han var ofta
invecklad i skandalösa
tvister. Efter en
presspolemik mellan honom
och tidningsmannen
Grousset uppstod vid
ett besök av dennes
sekundanter handgemäng, som slutade med att
prinsen nedsköt den ene sekundanten,
tidningsmannen Victor Noir (1870). Detta
framkallade stor upphetsning. Ställd inför rätta,
frikändes prinsen av den speciella domstol,
som ägde handlägga mål om medlemmar av
familjen B. Noirs begravning blev en stor
demonstration mot kejsardömet, och dråpet
bidrog att undergräva detta i den allmänna
opinionen. I sitt giftermål med en parisisk
arbetardotter, Justine Éléonore Ruflin, hade
prinsen en son, Roland B. (se denne).
Bonaparte [bånapa’rt], Roland, fransk
prins (1858—1924), son till Pierre B. Har
företagit vidsträckta resor i vetenskapligt syfte
och utgivit flera etnografiska och geografiska
arbeten, bl. a. om Finnmarkens lappar. Han
blev 1907 fil. hedersdoktor i Uppsala. Blev
1880 g. m. Marie Blanc (1859—82), dotter till
innehavaren av spelhuset i Monte Carlo. Deras
dotter Marie (f. 1882) är sedan 1907 g. m.
prins Georg av Grekland.
Bonaparte [bånapa’rt], Victor, fransk
prins (f. 1862), son till prins Napoléon B.
(»Plon-Plon»). Insattes genom kejsarprinsens
testamente 1879 till dennes arvtagare av de
napoleonska
tronanspråken och erkändes
som sådan av de
klerikala och
konservativa. Mellan honom
och fadern inträdde
1884 öppen brytning,
då prins Victor
proklamerade sig som
tronpretendent. Som
sådan erkändes han
efter faderns död 1891
av hela partiet men
har varit för
obetyd
lig och energilös för att spela någon egentlig
roll. Han är sedan 1910 g. m. belgiska
prinsessan Clémentine (f. 1872), dotter till konung
Leopold II, och har med henne en dotter och
en son, Louis Jéröme Victor Emmanuel
Léo-pold Marie B. (f. 1914).
Bonaparti’ster, ett franskt politiskt parti
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
