Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bondeförbundet - Bondekrig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
801
Bondekrig
802
dades även formellt sammanslagningen. Vid
1922 års riksdag räknade det genom
sammanslagningen åstadkomna B. 18 representanter
i Första kammaren och 21 i Andra. I
riksdagsgruppens förtroenderåd var 1922 J.
Johansson i Kälkebo ordf, och N. Wohlin vice
ordf. Den nya organisationen behöll enligt
överenskommelse B:s både namn och program
men övertog Riksförbundets organ, Vårt land
och folk.
Vid 1924 års riksdag hade B. 17 mandat i
Första och 21 i Andra kammaren. Efter
valen 1924 blev B:s representation i riksdagen
18 i Första och 23 i Andra kammaren. Vid
riksdagarna 1924 och 1925 var J. Johansson
i Kälkebo ordf, och C. P. V. Nilsson i Gränebo
vice ordf, i riksdagsgruppen. — Litt.: E.
Dü-rango, »Den svenska bonderörelsen» (1918);
L. Johansson, »Bondeförbundet, dess historia,
program och politik» (1919). -1m-
Bondekrig. Under senare delen av
medeltiden och vid början av nyare tiden grepo
bönderna i flera av Europas länder till vapen
för att skaffa sig lindring i det sociala och
ekonomiska förtryck, vari de höllos av de
privilegierade klasserna. De märkligaste
striderna av denna art äro följande.
De franska böndernas resning 1358, snart
blodigt undertryckt av adelsmännen, är känd
under namnet La jacquerie (se därom
Frankrike, historia).
I Tyskland betecknar ordet b. i allm.
»det stora bondekriget» under luterska
reformationens första tid. Det framgick ur
bondeklassens sociala, ekonomiska och politiska
nödläge, stegrat genom riddarnas rofferier,
kyrkans utpressningar och den moderna
statsbildningen med dess ökade skatter jämte
det hån mot bondeklassen, som hörde till
gängse ton. Härtill sällade sig medeltida
apo-kalyptiska och husitiska föreställningar.
Rörelsen fick av reformationen en stark impuls.
Luthers förkunnelse av »en kristen människas
frihet» togs som en protest mot livegenskapen
samt över huvud mot de rådande sociala
förhållandena; menige man kunde ej förstå
varför prästens och adelsmannens anspråk skulle
gälla som heliga, då påvens underkändes. Den
radikala naturrätten tillämpades på
bibeltolkningen. Så blev rörelsen en olycksdiger
sammansmältning av spiritualism,
socialrevolutionära strävanden och radikal lutherdom. — En
av katolska furstar i Sydtyskland 1524
anordnad förföljelse kom bonderevolutionen att slå
ut i full låga, och inom kort hade branden
spritt sig över stora delar av landet.
Åtskilliga fattiga eller äventyrslystna adelsmän
(bl. a. Götz v. Berlichingen, se d. o.) och
städernas proletariat understödde upproret. Den
mest bekante ledaren var Tomas Münzer
(se d. o. och Zwickauprof eterna). I
Mühlhausen (i prov. Sachsen) härskade
Münzer en tid med verklig terror, tills han
förvisades och började nya irrfärder. I Baden
utfärdades en proklamation, »de tolv
artik
larna», innehållande böndernas fordringar:
rätt att välja präst, »lilla tiondens»
användande till församlingens behov, minskning av
dagsverken och jordräntor, rätt för
församlingen att nyttja skogarna, frigivande av jakt
och fiske, livegenskapens upphävande,
revision av de godtyckliga straffen, allt under den
uttalade förutsättningen, att kraven
överensstämde med bibelns ord. Som en löpeld spred
sig detta program, medan upproret växte i
omfattning och våldsamhet. — Till en början
ställde sig Luther — i motsats mot den mera
aristokratiske Melanchthon — på böndernas
sida under stark känsla för de
undertrycktas rätt, ehuru han ironiserade över
»vanvettet» att vilja ordna ett den tidens
samhälle efter Mose lag och även över andra »de
himmelska profeternas» svärmerier. Han
uppmanade till fred på de tolv artiklarnas
grundval och bestraffade eftertryckligt
herrarna, som jämte prelaterna beskylldes för
att vara upphovet till »denna olycka och detta
tumult». Till bönderna åter talade han milt
men varnade för våld såsom otillåtligt, även
om det gällde evangeliets försvar. —
Upproret gick emellertid allt hänsynslösare fram.
Mord och härjning med eld och svärd hörde
till ordningen för dagen. Kloster och andliga
stiftelser plundrades, och barbariska
grymheter förövades ej blott mot adelsmännen utan
ock mot deras hustrur och barn. Allenast
i Franken förstördes 200 kloster och slott.
Alla föremål för religiös pietet (reliker,
hostior o. s. v.) prisgåvos åt gäckeriet eller
neddrogos till profant bruk. Inför de
fruktansvärda ogärningar, som begingos i
evangeliets namn, greps Luther av fasa och
förlorade sitt sinnes jämvikt. I sin lidelsefulla
skrift »Wider die räuberischen und
mörderi-schen Bauern» manade han furstarna att slå
ned upproret: »Rädden här, hjälpen där,
förbarmen eder över de arma, som tvingats med;
stick, hugg, döda, vem som kan!» Tyvärr
följdes den sista uppmaningen alltför
bokstavligt. Markgreven Kasimir av Ansbach lät
sticka ut ögonen på 85 upproriska bönder.
Stympning gällde som en nåd. Förgäves sökte
då Luther försvara bönderna mot »de
härjande, rasande, vansinniga tyrannerna». —■
Upproret, som torde ha kostat omkr. 150,000
människoliv, fick sin egentliga avslutning
genom lantgreven Filips av Hessen, hertig
Georgs av Sachsen och Johan den ståndaktiges
seger över bondehären vid Frankenhausen 15
maj 1525. Mer än 5,000 bönder stupade;
Münzer tillfångatogs och avrättades. — B. hade
på de flesta håll endast förvärrat böndernas
ställning. För reformationen blev det
ödesdigert. Luther blev en av båda de kämpande
lägren hatad man, miste sin tilltro till
bondeståndet och lade därför alltmer
reformationsverket i furstarnas hand, till stort men för
den nationella hänförelse, som i början
uppburit detta. Tyskland blev splittrat, och den
katolska reaktionen kunde börja sitt åter-
III. 26
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
