Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bonifatius (Bonifacius, påvar) - Bonifatius VIII (påve) - Bonifatius (fältherre)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
809
Bonifatius VIII—Bonifatius
810
Plöjning. Målning av Rosa Bonheur.
erhöll genom fortsatt vänskapsförbindelse med
kejsar Fokas som gåva Pantheon i Rom,
vilket från hedniskt gudatempel förvandlades
till Guds moders och alla martyrers kyrka. —
B. V (påve 619—625) gynnade den
angelsax-iska kyrkan och gjorde bl. a. Canterbury till
ärkebiskopssäte. — B. VI (påve 15 dagar 896)
och B. VII (påve 974 och 984—985) höra till
den romerska påvelängdens skamfläckar. —
Om B. VIII se nedan. — B. IX (påve 1389—
1404) levde under »stora schismen», hade
Be-nedictus XIII till motpåve och väckte genom
sin oförsynta nepotism, simoni, avlatshandel
och omättliga girighet en allmän motvilja
mot påvedömet, som sedan kom till uttryck
på de stora reformkonsilierna. L. W-r.
Bonifatius VIII, påve (d. 1303), av italiensk
adelssläkt, påve från 1294. Var en skolad
jurist och framstående kardinal och
efterträdde Celestinus V, när denne från
påve-stolen återvände till munkcellen. Till åren en
gubbe men en yngling i lidelse, upptog B.
påvedömets absoluta suveränitetsanspråk och
sökte göra sin vilja gällande emot den
världsliga statsmakten i alla de strider om troner
och länder, som fördes i Italien, Danmark,
Ungern, Polen, Tyskland, England och
Frankrike. Men förhållandena hade ändrats sedan
Gregorius VII:s dagar. Personlig
självbestämmanderätt och nationell självkänsla hade blivit
makter i tiden, mot vilka även påvemakten
kämpade förgäves. I Frankrike liksom förut
i England ställde sig det nationella
parlamentet enstämmigt på kungens sida mot den
romerska kyrkans maktpolitik. Därtill hade
B. i Filip den sköne av Frankrike (regerade
1285—1314) funnit en motståndare, lika
självmedveten och maktlysten som skrupelfri. Den
hårda sammandrabbningen mellan kyrka och
stat ledde till påvemaktens avgjorda nederlag.
Det nationella kungadömet segrade över det
världshärskande påvedömet. Såsom landets
suverän beskattade Filip även det romerska
prästerskapet. När B. bestred honom denna
rätt (i bullan »Clericis laicos» 1296), förbjöd
Filip all utförsel av silver till påvliga
statskassan. Slutligen lät han en fransk riksdag
av adel, präster och borgerskap 1302
proklamera landets oberoende av påven och sände
1303 sin kansler Nogaret till Italien för att
tillfångataga B. Detta verkställdes på B:s
sommarresidens i Anagni, just som denne
underskrivit bannlysningsbullan mot Filip. B.
befriades åter av folket men dog kort
därefter (11 okt. 1303) av grämelse över den lidna
smäleken. — Ryktbarast bland de påvliga
bullorna från denna världshistoriska
kraftmätning är »Unam sanctam» 1302, vilken
ännu gäller som det officiella uttrycket för
romerska kyrkans åskådning. Här är läran
om »de två svärden» slutgiltigt kodifierad
och den satsen uttalad, att den, som sätter
sig mot påvens befallningar, motsätter sig
Gud. Bullan slutar med de oerhörda orden:
»Vi förklara och bekräfta, att det vid
salighetens förlust är nödvändigt för varje
mänsklig varelse att lyda påven». Under löfte om
riklig avlat för tillströmmande pilgrimer
införde B. det första jubelåret 1300, varigenom
han stärkte sin kassa och befäste sin
självkänsla. För kanoniska rätten äger B.
betydelse genom att till Gregorius IX :s fem
de-kretalböcker ha lagt en sjätte. B:s nederlag
mot den nationella statstanken betecknar en
vändpunkt i det medeltida påvedömets
historia. Litt.: Hj. Holmquist, »Medeltidens
kyrkohistoria» (1910). L. W-r.
Bonifatius (riktigare än B o n i f ä c i u s),
fältherre i det västrom. riket under förra
hälften av 400-talet e. Kr. Han tävlade om
kejsarfamiljens gunst och makten i riket med
Aetius (se d. o.). Till en början stod han högt
i nåd hos den regerande kejsarmodern
Pla-cidia och blev ståthållare i provinsen Afiika.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
