Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Borgarbeväpning - Borgare - Borgared - Borgarråd - Borgarskola - Borgarståndet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
851
Borgare—Borgarståndet
852
under deras oupphörliga strider mot kejsarna
på 1000- och 1100-talet. Något senare
uppblomstrade b. i de tyska städerna, särskilt i
hansestäderna. B. fortlevde in i nyare tiden
och anlitades vid städernas försvar, t. ex. i
Magdeburg 1631. Sedermera avtog b:s
betydelse alltmer, och den anlitades blott vid
viktiga tillfällen för att upprätthålla ordningen.
— Om b. i Stockholm se Stockholms
borgerskaps militärkårer. C.O.N.*
Borgare, i egentligaste mening den, som på
grund av burskap (se d. o.) idkar handel eller
näring i en stad. Vanligen menas dock med
b. en person, som för egen räkning driver
handel eller hantverk. Stundom ha som b.
betecknats stadsinvånare i allmänhet.
Sammanfattningen av en stads b. kallades dess
borgerskap till skillnad från de
stadsinvånare, som ej idkade borgerlig näring.
Under ståndsperioden utgjorde b. i flera länder
ett särskilt riksstånd, borgarståndet
(se d. o.) Om borgarnes historia i skilda
länder, i samband med stadsväsendets uppkomst
och utveckling, se Sta d.
Borgared, se B u r s k a p.
Borgarråd. I samband med
omorganisationen av Stockholms förvaltning 1920
infördes borgarrådsbefattningar, en kombination
av förtroende- och tjänstemän. B:s
väsentligaste uppgifter äro att i stadskollegium (se
d. o.) liksom inom stadsfullmäktige själva
vara föredragande var för sin rotel samt att
som ordf, i de verkställande nämnderna och
styrelserna förmedla samarbetet mellan dessa
och stadskollegiet. De äga infordra yttranden
av nämnder och styrelser, varigenom
remitterandet av ärenden dessa emellan nu kan
undvikas. I stadskollegiet äga b. rösträtt lika
med de rena förtroendemännen, i
stadsfullmäktige äga de, om de icke äro fullmäktige,
endast yttrande-, förslags- och
reservationsrätt. B:s antal (f. n. 6) kan växla mellan 3
och 6, tillsatta av stadsfullmäktige för 6 år.
Se vidare Stockholm, förvaltning. H. Kn.
Borgarskola (ty. Bürgersckule), urspr. en
elementär allmän- och fackbildningsskola för
barn till städernas näringsidkande
borgerskap. Efter hand ha olika liders och orters
krav skapat ett rikare utbildat skolväsen för
borgarbarn, varigenom ordet b. blivit allt
mindre brukat. Då städer och borgare efter
korstågen blevo allt flera och mäktigare, ville
de bl. a. för handelns skull tillgodose sina och
sina efterkommandes behov av färdighet i
läsning, skrivning och räkning. Undervisning
däri blev då det mest utmärkande för
yrkes-förberedande, söckendagliga, av magistrat
eller privatpersoner bekostade b. I Sverige
hade 16 städer tidigt sådana stadsskolor
under medeltiden. Kyrkan sökte få överhöghet
över dessa skolor och göra dem till bihang
till läroverket; enligt kyrkans mening borde
man minst två år läsa latin i lägsta
läro-verksklassen, innan man fick komma in i
bi-hanget, den s. k. skriv- och räkneklas-
s e n. Detta föreskrevs i läroverksstadgan
1649. Enligt borgerliga önskemål vid
Vadstena herredag 1580 borde i stället obegåvade
prästämnen »förvisas» till skrivskolor
(egentliga b.) eller till yrken och
tjänarplat-ser. Även Gustav II Adolf fordrade, att
städernas borgarpiltar, sedan de lärt läsa och
skriva, skulle övergå till praktiskt arbete
eller lära »räknekonsten, bokhålleri och
rede-lig köpenskap» (jfr vår tids handelsbetonade
fortsättningsskola). Kyrkan motsatte sig
Gustav Adolfs omorganisationsplaner och
skapade efter hand allt flera barnaskolor
eller pedagogier (t. ex. i St. Tuna, Avesta,
Lojo i Finland) med en—två medborgerliga
och därovanpå en eller flera latinavdelningar.
Efter många debatter i riksdagen
undanträngdes de mindre av dessa under 1870—1890-talet
av högre folkskolan, ett slags
borgar-och medborgarskola, som då fick rätt att
förekomma i städer och ur vilken kommunala
me llansk olan skapades 1909. Även
skriv-klassen och skrivskolan utvecklades med hjälp
av 1724, 1807 och 1820 års läroverksstadgar,
där de kallades apologistskolor eller -klasser
(se Apologist), närmast efter impulser
från A. H. Franckes, Chr. Semlers, J. J.
Hec-kers och F. G. Resewitz’ realistiska skoltyper,
som voro förebild även för t. ex. en av
hovpredikanten Thenstedt grundlagd realskola i
Stockholm. Från 1807 föreskrevs införandet
av moderna språk i apologistklasserna och
-skolorna; 1820 bli de sistnämnda 2- ä 3-åriga
med 2 ä 3 lärare, och 1849 utvecklas de till
att bli läroverkets fullständiga reallinje.
Numera nyttjas ordet b. egentligen blott om en
fortbildningsanstalt i huvudstaden,
Stockholms borgarskola (se d. o.). Jfr R.
Hall, »Om Sveriges första läroverksstadga»
(1921) och »Pedagogikens historia» (2:a uppl.
1921). R. H-ll.
Borgarståndet. Samtidigt med att borgarne
i Sverige — om dem se närmare Stad —
genom stadslagen på 1350-talet framträdde
som en självständig social klass, blevo deras
representanter kallade till riksmöte.
Alltsedan mitten av 1400-talet blev städernas
borgerskap genom hävd en ständig lem av
riksdagen. 1634 års regeringsform erkände
det uttryckligen såsom ett av rikets ständer,
borgarståndet. Vid riksdagarna
betydde det dock till en början föga, men 1650,
när striden mellan de ofrälse stånden och
adeln blossade upp, trädde det fram med kraft
och vann sedermera allt större inflytande.
Under frihetstiden intog och behöll b. en
framstående plats. Det förfäktade energiskt
rätten att representera endast handels- och
yrkesidkarna. Sedan det (1810 och 1830)
upptagit ombud för bergsbruken och (1858) icke
burskapsägande hus- och tomtägare i städerna,
förlorade det sin ursprungliga karaktär och
upphörde kort därefter, genom
representationsförändringen 1866, att vara ett riksstånd.
De grunder, efter vilka städernas
represen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
