Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bot - Bot (juridik) - Botajr från Akebäck - Botallo, Leonardo - Botanik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
975
Bot—Botanik
976
böjande inne i själva kyrkan närvara vid
bönen efter predikan (hypopi’ptontes,
substrä-ti), 4) att deltaga i hela gudstjänsten, dock
vid nattvardens begående blott som stående
åskådare (synista’menoi, consiste^tes). Till
sist följde den offentliga syndabekännelsen
(exomolo’gesis) samt mottagandet av
absolu-tion, broderskyss och tillträde till nattvarden.
— I den mån de kristna församlingarna
utvecklades till en statskyrka, förlorade de
olika botgraderna sin betydelse, och man
uppgav kyrkans ursprungliga ordning att tillåta
blott e n offentlig b. I östern försvunno omkr.
år 400 de särskilda s. k. botpresbytererna.
I västern var det under 300-talet vanligt att
fordra offentlig b. för synder, som vållat
offentlig förargelse, enskild b. för hemliga
synder. Bredvid de nämnda kategorierna trädde
en ny grupp: »huvudsynderna» (t. ex.
girighet, vrede, högmod); när man ej kunde
rubricera dem som förlåtliga, tog man sin
tillflykt till den av kyrkan rekommenderade
biktboten, en mellantyp mellan den
offentliga och den enskilda. Småningom blevo i
västerlandet prästerna framför allt förvaltare
av b:s nådemedel, och under medeltiden
utvecklade sig den enskilda b. till
absolutio-nens sakrament. — Urspr. hade absolutionen
och förlåtelsen följt efter ångern (contritio
co’rdis), bekännelsen (confe’ssio öris) och
satis-faktionen (satisfa’ctio o’peris). Längre fram
betraktades förlåtelsen som föregående
satis-faktionen. Dessa t>« punkter ingingo sedan
1000-talet i »botsakramentets materia»,
medan absolutionsformeln (ego te abso’lvo) som
»botsakramentets form» fastställdes vid
konsiliet i Florens 1439. Från 1100-talet härrör
den därtill knutna teorien, att de eviga straff,
som varje dödssynd förtjänar, genom denna
prästerliga absolution förvandlas till timliga
straff, för vilka åter — liksom för de
förlåtliga synderna — man kan göra b. genom att
frivilligt åtaga sig vissa av prästen ålagda
goda gärningar (se vidare Avlat). De
nämnda i den katolska boten ingående momenten
fastslogos av Tridentinska mötet (1545—63).
— För lutersk uppfattning är b. en sedlig
och rent personlig process, som innefattar
ånger och tro. De goda gärningarna äro trons
nödvändiga frukter, ej villkor för
syndaförlåtelsen. Om den första lutherdomens
ställning till frågan om b. som sakrament se
Bikt. I övrigt se d. o., A v 1 a t och
Skärseld (och där anförd litteratur). — Litt.: K.
Muller, »Der Umschwung in der Lehre von der
Busse während des 12. Jahrhunderts» (1892);
R. A. Lipsius, »Luthers Lehre von der Busse»
(1892); artiklarna om »Busswesen» i »Die
Religion in Geschichte und Gegenwart», I (1909);
G. Aulén, »Dogmhistoria» (1917). A. G—w.
Bot, jur., se Böter och T e n a b o t.
Botajr från Akebäck byggde enligt
Guta-sagan en kyrka på platsen för S:t Pers kyrka
i det nuvarande Visby, sedan en annan kyrka,
som han tidigare byggt vid. Kulstä-de i Ake-
bäcks socken, blivit bränd av folket. Enligt
sagan var B:s kyrkobyggnad i Visby den
första, »som stånda fick». Det är ovisst om
B:s kyrka vid Kulstäde var den första på
Gotland. Sannolikt levde B. under 900-talet.
Se uppsats av C. Söderberg i Kyrkohistorisk
Årsskrift 1922. JfrGotland, historia. H. W-n.
BotaTlo, Leonard o, ital. anatom och
kirurg (1530—91), läkare vid franska hovet,
känd som reformator av
skottsårsbehand-lingen (»De sclopetorum vulneribus curandis»,
1560) och genom embryologiska arbeten. Efter
honom är uppkallad ductus Botalli, den
kanal, som hos fostret förenar lungartären med
aorta. E-k N-d.
Botanik (grek, botaniké), vetenskapen om
växterna. B. delas i flera olika grenar,
alltefter de olika områden den behandlar.
Växt-morfologien sysselsätter sig med de yttre
organens form, anordning och
utvecklingshistoria ; den kallas numera ofta
organogra-f i, då huvudvikten lägges vid organens
uppgift i växtens liv. Växtanatomien
utreder den inre byggnaden, särskilt
vävnadernas uppkomst och beskaffenhet; när
undersökningarna gå ut på att visa sambandet mellan
vävnadens byggnad och funktion, kallas den
fysiologisk anatomi. Cytologien
befattar sig med cellens finare byggnad och
utveckling och är i huvudsak identisk med
histologi. Fysiologien utforskar
växternas livsyttringar.
Växtsystemati-k e n undersöker växtarternas släktskap, som
den söker ge uttryck åt i ett naturligt system.
Växtgeografien studerar
växtformernas fördelning över jordytan; en gren härav är
växtfysiognomiken, som undersöker
växternas uppträdande i lagbundna samhällen
och dessa samhällens utvecklingshistoria. Nära
förbunden med växtgeografien är
ekologien, som utforskar växternas beroende av
yttre villkor, såsom värme, ljus, fuktighet etc.
V äxtbiologi har en något svävande
omfattning; till växtbiologien räknas vanligen
undersökningar över växternas beroende av
yttervärlden, förhållande till andra
organismer, såsom insekterna, undersökningar över
spridningsanordningar m. m.
Växtpaleon-t o 1 o g i e n eller paleofytologien
behandlar de utdöda växtformerna och deras
uppträdande under olika geologiska perioder. De
grenar av botaniken, som nu blivit nämnda,
utgöra tillsammans den rena botaniken.
Med använd b. förstår man b., tillämpad
på medicin, trädgårdskonst, lantbruk o. s. v.
Botanikens historia. B., liksom de flesta
andra vetenskaper, räknar sina anor från de
gamla grekerna, näml, från Aristoteles
och hans lärjunge Theofrastos Eresios
(371—286 f. Kr.). Aristoteles’ botaniska verk
ha gått förlorade, men av Theofrastos finnas
några arbeten kvar, i vilka nästan alla grenar
av vetenskapen behandlas. Det är naturligt,
att Theofrastos måste ha dunkelt eller
oriktigt uppfattat mycket beträffande växtens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
