Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Botanik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
977
Botanik
978
natur; men å andra sidan innehålla hans
arbeten en ej ringa skatt av verkligt vetande.
På den utvecklingsgrad, till vilken b. hann
genom honom, blev den sedermera stående i
ej mindre än 1,800 år. Endast åt växternas
medicinska egenskaper ägnades under denna
långa tidrymd någon uppmärksamhet, och
detta naturligtvis av läkarna. Greken D i o
s-k o r i d e s skrev omkr. 66 e. Kr. ett ryktbart
medicinskt-botaniskt verk, vilket ända in på
1600-talet gällde såsom bibel på det
farmakologiska området. Hos araberna gjorde dock
växtkännedomen under medeltiden några
framsteg. Inom den kristna världen vaknade
det botaniska studiet till nytt liv först med
inträdet av reformationstidevarvet. Dittills
hade man hyst den föreställningen, att alla
jordens växter funnos beskrivna hos
Theo-fr astos och Dioskorides. Att noggrant
beskriva eller avbilda växten ansågs under
sådana förhållanden överflödigt. B:s
pånyttfödelse tog sin början därmed, att man begynte
med öppna ögon ånyo vända sig till naturen
i st. f. att lita på de gamle. Grundläggarna
av den nya botaniska vetenskapen voro
protestanter, mest tyskar. Bland dem må
nämnas Otto Brunfels (1488—1534) och
Leonard Fuchs (1501—66), som på ett
naturtroget sätt beskrevo och avbildade ett ej
ringa antal tyska växter. Den förnämste
botanisten under den därpå närmast följande
tiden var schweizaren Caspar Bauhin
el. Bauhinus (1560—1624), som konsekvent
genomförde åtskiljandet av släkte (genus) och
art (species) — begrepp, som förut ofta
förblandats. Det var också han, som vid
artbeskrivningarna införde de korta, endast
väsentliga, särskiljande kännetecknen
upptagande diagnoserna i st. f. de förut brukliga långa
beskrivningarna. —’ Kineserna ha botanisk
litteratur sedan långt f. Kr. och från vår
tideräkning en lång serie stora botaniska
samlingsverk; se härom utförligt
Bretschnei-der, »Botanicon Sinicum» (3 bd, 1882—95).
Grundläggaren av den vetenskapliga
växt-systematiken är italienaren Andrea
Cesalpino el. Caesalpinus (1519—
1603). Bland övriga förlinnéanska
systematiker äro engelsmannen John R a y el. R
a-jus (1627—1705) och fransmannen J. P. de
Tournefort (1656—1708) de förnämsta.
Rajus var den förste, som urskilde de stora
naturliga grupperna monokotyledoner och
diko-tyledoner och sammanförde alla de blomlösa
växterna (Linnés Cryptogamae) i en enda
avdelning. Tourneforts förtjänst ligger
väsentligen däruti, att han genom klara och skarpa
diagnoser lade en fast grund för släktena,
på samma sätt som Caspar Bauhin förut gjort
för arterna. Först genom Carl von Linné
(1707—78) åstadkoms klarhet och reda inom
växtsystematiken. De förlinnéanska
systematikerna hade alla sökt åstadkomma ett system,
som på samma gång fäste avseende vid
växternas förvantskaper och lämpade sig till en
nyckel vid växtexamineringen; Linné
däremot skapade ett konstgjort system (L i
n-nés se x u al sy 8 te m), som hade enbart
det sistnämnda syftet och ännu är i sitt
slag oöverträffat. En av Linnés förtjänster
med avseende på systematiken är också, att
han införde den sedermera allmänt antagna
binära nomenklaturen, d. v. s. att varje
växtart benämnes med två ord, det förra
angivande släktet, det senare arten. Även
morfologien och ekologien gjorde genom Linné
betydliga framsteg. Linnés i kortfattad form
framlagda idéer rörande det naturliga
systemet utvecklades vidare av franska botanister,
förnämligast A. L. de Jussieu (1748—
1836), vilken 1789 ej allenast lämnade de
första diagnoserna av familjerna utan även
ordnade dessa i ett system, som i sina
grunddrag följdes av flertalet botanister under mer
än ett halvt sekel. Bland män, som ha inlagt
största förtjänsten särskilt orn
fanerogamer-nas systematik under förra århundradet, må
nämnas österrikaren S. Endlicher,
svensken Elias Fries, engelsmännen J. D.
H o o k e r och G. Bentham samt tyskarna
A. W. E i c h 1 e r och A. E n g 1 e r. Genom
W. Hofmeisters (1851) epokgörande
ut-vecklingshistoriska undersökningar påvisades
homologierna mellan högre ormbunkars olika
sporangier och pollensäckarna samt
fröämnes-kärnan hos fanerogamerna, vilken upptäckt
har blivit av en utomordentlig betydelse för
systematiken. Kryptogamernas systematik
nådde under förra århundradet en allt högre
utveckling. De grundläggande upptäckterna
gjordes i mitten och senare hälften av
1800-talet, i synnerhet av franska och tyska
forskare, C. von Nägeli, G. Thure t,
A. de B a r y, O. B r e f e 1 d m. fl.
På det botaniska området ha
descendens-teoretiska undersökningar spelat en vida
mindre roll än inom zoologien. Däremot har
årt-bildningsproblemet börjat behandlas
experimentellt. De viktigaste arbetena på detta
område äro holländaren H. de V r i e s’
undersökningar över arternas uppkomst genom
mutation samt J. G. M e n d e 1 s och flera andra
botanisters studier över växthybrider.
Morfologien gjorde under 1800-talet
betydande framsteg. Bland märkesmännen må
nämnas A. P. de C and o 1 le, R. Brown
och A. B r a u n. Man frigjorde sig från
fysiologiska synpunkter och fäste främst avseende
vid utvecklingen (samt uppträdande
missbildningar). Som reaktion mot den härigenom
uppkomna ensidigheten framträdde o r g a n
o-g r a f i e n, vilken betraktar de olika delarna
av växten som organ, stående i en bestämd
relation till yttervärlden. Denna riktnings
förnämste representant är K. G o e b e 1.
Växtanatomiens grundläggare äro
italienaren M. Malpighi (1628—94) och
engelsmannen N. Grew (1628—1712). Samma år,
1671, framlade bägge de första resultaten av
sina växtanatomiska forskningar, och under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
