Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Botanik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
979
Botanik
980
de följande åren offentliggjorde de vidlyftiga,
av goda teckningar åtföljda avhandlingar,
vilka behandla så gott som alla delar av
växtkroppen. Under den linnéanska perioden låg
växtanatomien alldeles nere. Först sedan det
sammansatta mikroskopet omkr. år 1800
ytterligare förbättrats, vaknade den till nytt liv.
De mest framstående forskarna från denna
periods första årtionden äro fransmannen C.
F. Brisseau-Mirbel (1776—1854) och
tysken J. J. P. Moldenhawer (1766—
1827), som särskilt undersökte byggnaden av
de olika cellföi eningarna. Av mycket
genomgripande betydelse blevo de arbeten, vilka H.
von Mohl (1805—72) offentliggjorde på
1830- och 1840-talet. Han visade slutgiltigt,
att en del av cellinnehållet, protoplasman,
är cellens viktigaste del, undersökte cellernas
uppkomst och ådagalade, att hela växtkroppen
är uppbyggd av celler. C. von Nägeli
(1817—91) införde på det anatomiska området
studiet av utvecklingshistorien och gav
därigenom anatomien den riktning, i vilken den
länge fortgick. Såsom en sammanfattning av
denna morfologiska och utvecklingshistoriska
riktning kan man betrakta H. A. de Barys
»Vergleichende Anatomie der
Vegetations-organe der Phanerogamen und Farne» (1877).
Nya synpunkter för växtanatomien infördes
genom S. Schwendeners arbete »Das
mechanische Princip im anatomischen Bau der
Monocotylen» (1874). Arbetsfördelningen i
växtkroppen och de olika cellvävnadernas
utbildning för olika ändamål träda här i
förgrunden. En hel skola har sedermera
uppstått, som ägnat sig åt utredandet av
sambandet mellan byggnad och funktion
(fysiologisk anatomi). Dess främste
representant är f. n. G. H a b e r 1 a n d t.
Cellens, i synnerhet cellkärnans, byggnad
och funktion äro i vår tid föremål för ett
livligt forskningsarbete. Särskilt ha förloppen
vid celldelningen, könscellernas bildning och
befruktningen utretts och klargjorts. Den
ledande mannen för denna forskningsgren (c
y-tologien) var E. Strasburger.
Par-tenogenes (se d. o.) blev för första gången
ingående studerad av svensken O. J u e 1 (1900)
och har sedan varit föremål för talrika
undersökningar.
Växtfysiologien fick vetenskaplig
behandling först under senare hälften av
1600-talet, och detta genom de båda ovan nämnda
växtanatomerna M a 1 p i gh i och G r e w.
Malpighi påvisade örtbladens betydelse som
näringsorgan, och Grew framhöll det viktiga
inflytande ljuset utövar på frambringandet
av växternas färg. Även på
befruktningsfy-siologiens område gjordes före slutet av
1600-talet en mycket viktig upptäckt av tysken
R. J. Camerarius, som visade, att
könsskillnad finns även hos växterna. 1727
behandlade engelsmannen S. H a 1 e s i sina »Statical
essays» på ett särdeles grundligt sätt
växtens näringsupptagande och särskilt
saftström
ningen. Under förra hälften av 1700-talet låg
f. ö. det fysiologiska studiet nästan nere;
först efter 1760 vaknade det till nytt liv.
1779 utkom J. Ingenhouss’ epokgörande
»Experiments upon vegetables» o. s. v., vari
bl. a. bevisas, att växtens gröna delar under
ljusets inflytande upptaga kolsyra och
avsöndra syrgas samt att en andning, av
alldeles samma slag som djurens, försiggår hos
växterna Dessa Ingenhouss’ läror
utvecklades vidare av schweizaren Th.de S a u
s-s u r e (1804 ff.). På det fysikaliska området
gjordes vid ungefär samma tid, 1806, av
engelsmannen T h. A. K n i g h t den viktiga
upptäckten, att ej allenast huvudrotens tillväxt
nedåt utan även stammens vertikala tillväxt
uppåt bestämmes av tyngdkraften. En ny
blomstringstid för växtfysiologien inträdde
efter 1840. Näringsfysiologien utbildades av
fransmannen J. B. Boussingault och
tysken J. v. L i e b i g, vilken senare till fullo
visat, att växterna upptaga ur marken
oorganiska föreningar, salter, som sedermera jämte
de i bladet bildade kolhydraterna ombildas
till organiska föreningar. Av utomordentlig
betydelse för växtfysiologiens utveckling har
varit tysken J. v. Sachs (1832—97), som bl. a.
uppvisat, att stärkelsen i bladet är en
produkt av kolsyreassimilationen, samt utrett och
studerat åtskilliga rörelsefenomen inom
växtvärlden. Jämte W. Pfeffer (1845—1920)
utbildade han retningsfysiologien på det
botaniska området. Tysken H. Hellriegel
klargjorde 1886, att vissa växter kunna
upptaga luftens fria kväve genom bakterier.
Växtgeografien grundlädes av Alex,
von Humboldt. Bland övriga äldre
växtgeografer må nämnas svensken G. W ah 1
enberg, dansken J. F. S c h o u w och
schweizaren A 1 p h. de C a n d ol 1 e. Nya synpunkter
på området ha införts av dansken E. W a
r-m i n g och tysken A. F. W. Schimper. Ett
ekologiskt och fysiologiskt betraktelsesätt har
trätt i förgrunden, vilket går ut på att utreda
lagarna för växtformernas olika sätt att reagera
mot yttervärlden, deras beroende av ljus,
fuktighet, värme, näringen i marken etc.
Forskningsgrenen kallas ekologisk växtgeografi.
Samtidigt har med A. E n g 1 e r såsom ledare
pågått en mycket livlig verksamhet på den
topografiska och systematiska växtgeografiens
område, delvis med utvecklingshistoriska
synpunkter.
Botanikens historia i Sverige. Sveriges
första självständigt forskande och författande
botanister voro O. R u d b e c k d. ä. (1630—1702)
och O. Rudbeck d. y. (1660—1740), vilkas
berömda arbete »Campi elysii» innehåller för
sin tid utmärkta avbildningar av omkr. 6,000
arter. Genom Linnés inflytande blev
botaniken svenska folkets »scientia amabilis»; det
speciella artstudiet utgjorde också mycket länge
den svenska botaniska forskningens
huvudsakliga mål, varemot anatomi, fysiologi och
or-ganografi knappast förrän under senare
hälf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
