Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Branting, Karl Hjalmar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1119
Branting, K. Hj.
1120
Hjalmar Branting.
Fotografi 1924.
var svårförenligt med strängare fattad
neu-tralitetsplikt. B. inträdde efter
andrakam-marvalen 1917 som finansminister i den då
(19 okt.) bildade liberal-socialdemokratiska
koalitionsministären
Edén men avgick av
hälsoskäl redan 5 jan.
1918. Åt denna
ministärs livligt
omstridda politik under det
röda upproret i
Finland gav han sitt stöd.
I anslutning till
ministärens Älandspolitik
intog han en bestämd
ståndpunkt som
främ-jare av
Älandsbefolk-ningens krav att själv
få bestämma om sin
statstillhörighet. Vid
tillkomsten av riksdagsbesluten hösten 1918
om vittgående grundlagsändringar spelade han
en mycket inflytelserik roll. Sedan en
närmast av kommunalskattefrågan vållad schism
uppstått mellan ministärens liberala och
socialdemokratiska ledamöter och ministären till
följd därav avgått, bildades 10 mars 1920
Sveriges första socialdemokratiska ministär med
B. som statsminister. Frånvaron av
parlamentarisk majoritet inskränkte emellertid
väsentligt ministärens handlingsfrihet, och då
den vid valen till Andra kammaren hösten
s. å. påräknade framgången uteblev, avgick
ministären 27 okt. s. å. Framgångsrikare för
socialdemokraterna voro 1921 års val, och B.
mottog 13 okt. s. å. ånyo uppdraget att bilda
ministär, ehuru han ej heller då kunde
påräkna fast majoritet; denna gång blev han
på en gång stats- och utrikesminister. Han
hade under sin första statsministerperiod låtit
(juni 1920) igångsätta officiell utredning dels
om den s. k. socialiseringens och dels om
den industriella demokratiens problem. Hans
andra ministär kom till följd av den efter
världskriget inträdda depressionen att i stor
utsträckning syssla med frågan om
arbetslösheten och samhälleliga åtgärder till lindring
av dess verkningar. Om principerna vid
utdelning av arbetslöshetsunderstöd och
anvisande av nödhjälpsarbeten kom vid 1922 års
riksdag till stånd en kompromiss i samband
med beviljandet av 90 mill. kr. till
arbetslöshetens bekämpande. Regeringsförslaget om
handelsavtal med Ryssland vann däremot ej
riksdagens godkännande; det hade emellertid
ej gjorts till kabinettsfråga. Våren 1923 kom
det till ny konflikt i arbetslöshetsfrågan.
Under påtryckning från landsorganisationen
föreslog regeringen ändrade direktiv för
arbets-löshetskommissionen, men resultatet blev, att
arbetslöshetskommissionen sprängdes och att
ett av regeringen accepterat
sammanjämk-ningsförslag i direktivfrågan föll på Första
kammarens avslag. Ministären avgick, och
ju-stitierådet E. Trygger bildade en borgerlig
mi
nistär (19 april). Då denna året därpå varken
i riksdagen eller vid andrakammarvalen hade
framgång med sitt förslag till ny
försvarsorganisation, blev B. 18 okt. 1924 för tredje
gången statsminister, nu med försvarsfrågans
lösning i huvudsaklig överensstämmelse med
den socialdemokratiska reservationen vid 1923
års riksdag främst på programmet. B.
insjuknade emellertid i början av dec. och
nödgades 24 jan. 1925 avgå från
statsministerposten, till namnet kvarstående i ministären
som konsultativt statsråd; han avled i
Stockholm 24 febr. Under enastående hyllningar
från hela Sverige och utlandet åt hans minne
ägde begravningen rum 1 mars.
Sin största politiska betydelse torde B. ha
haft som de organiserade arbetarnas
uppfostrare i Sverige till att på
parlamentarisk väg intaga den politiska maktställning,
som genom demokratiens genomförande
tillföll det socialdemokratiska partiet. Genom
sin framstående folkliga vältalighet, vars mest
utmärkande egenskaper voro klarhet i tanke
och uttryck, behärskning och formell
smidighet, genom sin bildningsgrad och ej minst
genom en personligen helhjärtad
samhörighetskänsla med den socialdemokratiska
arbetarrörelsen vann B. tidigt och bevarade in i
det sista en enastående auktoritativ ställning
inom denna rörelse. Socialistisk teoretiker
blev han aldrig. Till en början torde han varit
rättrogen marxist men påverkades snart och
starkt av den revisionistiska riktningen inom
den tyska socialdemokratien och av Jaurès’
åskådning. Han var icke de nyskapande
idéernas utan den praktiska politikens man.
B:s styrka var hans förmåga att leda
människor, att sammanhålla och sammanjämka
samt att imponera. Inom sitt parti hade han
att bestå hårda duster med vänsterflygeln,
först med en anarkiserande riktning under H.
Bergegren, vilken omsider definitivt nedslogs
1908, sedan med ungsocialdemokrater, som
skarpt kritiserade hans försvarsintresse och
hans benägenhet för samverkan med
liberalerna, med vilkas på 1880-talet utformade
allmänna kulturuppfattning han hade så mycket
gemensamt. Till följd av beslut, som på B:s
tillskyndan fattades på 1917 års
socialdemokratiska partikongress, lämnade
vänsterflygeln under Z. Höglund, C. Lindhagen m. fl.
partiet, några för att senare återvända, andra
för att snart nog ansluta sig till den av
B. bekämpade Moskvainternationalens
kommunism.
Hos B. kom under hans sista år det
utrikespolitiska intresset att alltmer dominera.
Inom den internationella socialdemokratien
hade han på kongresser o. s. v. tidigt gjort
sig känd, och för dess sammanhållning var
han träget verksam bl. a. som ordf, vid (andra)
Internationalens konferenser i Stockholm 1917
(om internationell socialdemokratisk
samverkan för att uppställa ett fredsprogram) och
vid dess »återuppbyggnadskonferens» i Bern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
