Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Broglie, Albert - Broglie, Charles François
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1287
Broglie, Ch. F.
1288
rikala orleanistiska tidskriften Le
Correspon-dent, i vilken han uppträdde till försvar för
den liberala katolicismen. Han blev 1862 led.
av Franska akad. Vid valen till lagstiftande
kåren 1869
framträdde han som kandidat
men föll igenom till
följd av motagitation
från prefektens sida.
Däremot invaldes han
1871 i
nationalförsamlingen och blev där
genast en av
orleanis-ternas mest uppburna
ledare. Thiers, mot
vilken B. ärvt sin Guizot
närstående faders
misstro, såg i B. en farlig
motståndare och sökte hålla honom på
avstånd som ambassadör i London. B. lämnade
emellertid 1872 denna post och var därefter
i nationalförsamlingen den monarkiska
oppositionens ledare mot Thiers, vilken bestämt
avvisat varje tanke på monarkisk
restauration, så länge monarkisterna inbördes voro
hopplöst söndrade i reaktionära legitimister,
moderata orleanister och den bonapartistiska
gruppen samt sålunda oense både om
tronpretendent och regeringsprogram. Även B. insåg
denna svaghet och inriktade sin politik på
att vinna tid, till dess prinsarna av huset
Orléans genom grevens av Chambord död eller
tronavsägelse vunnit obestridd legitimitet. I
Thiers’ fall 24 maj 1873 hade B., som ogillade
presidentens växande benägenhet för en
republikansk statsform, väsentlig andel. Den
nye presidenten, Mac Mahon, gjorde B. till
ministärchef och utrikesminister (26 maj).
B. manade då prinsarna att försona sig
med greven av Chambord, men då denne
ställde oantagliga villkor för sitt emottagande
av regeringsmakten, genomdrev B., i
enlighet med sitt huvudsyfte att vinna tid, 20
nov. 1873 septennatet (presidentmaktens
överlåtande på 7 år åt Mac Mahon). För
monar-kisternas konsolidering nödgades han en vecka
senare rekonstruera ministären med hertig
Decazes som utrikesminister och själv nöja
sig med inrikesportföljen. Under
författ-ningsfrågornas behandling våren 1874 kom
han i minoritet och nödgades avgå (16 maj).
När 1875 beslut mot B:s motstånd fattats om
republikens införande (dock med bevarad
möjlighet till författningsrevision), biträdde B.
omsider i slutomröstningen de nya
författ-ningslagarna, men en koalition av
legitimist-högern, den radikala vänstern och
bonapar-tisterna utestängde nästan fullständigt hans
partigrupp från livstidsmandaten i den nya
senaten. B. valdes 1876 till senatsmedlem och
torde ha styrkt Mac Mahon till dennes
ödesdigra åtgärd att 16 maj 1877 avskeda
ministären Jules Simon (»kuppen av 16 maj»).
Han mottog samma dag uppdraget att bilda
ministär, förmådde senaten att medge
depu
teradekammarens upplösning och sökte vid de
nya valen förgäves uppbjuda alla regeringens
påtryckningsmedel för att hindra tillkomsten
av en klar republikansk majoritet. Efter
valnederlaget avgick han (20 nov. 1877), drog
sig alltmer från politiken och återupptog med
stor flit sitt historiska författarskap. — Som
partiledare var B. avmätt och ytterligt
för-behållsam, som talare främst en skicklig
dialektiker; »det sociala försvaret mot
omstört-ningen» och »den moraliska ordningen» voro
hans ledande politiska idéer.
Bland B :s många vetenskapliga arbeten
märkas »L’église et 1’empire romain au IV :e
siècle» (1856—66), »Questions de religion et
d’histoire» (1860), »Le secret du roi.
Corres-pondance secrète de Louis XV avec ses agents
diplomatiques 1752—74» (2 bd, 1879; hans
historiskt värdefullaste verk), »Frédéric II et
Marie-Thérèse» (2 bd, 1882; 2:a uppl. 1885),
»Frédéric II et Louis XV» (2 bd, 1884; 2:a
uppl. 1887), »Marie-Thérèse impératrice» (2
bd, 1888), »Histoire et diplomatie» (1889),
»Malherbe» (1897) och »Saint-Ambroise» (1899).
Memoarer av B. ha publicerats i Revue des
Deux Mondes 1924—25. B. har utgivit sin
faders »Souvenirs» (4 bd, 1886) och
Talley-rands memoarer (5 bd, 1891—92). Litt.: G.
Hanotaux, »Histoire de la France
contem-poraine», I—IV (1903—08). (V. S-g.)
Broglie [bräj], Charles F r a n g o i s,
greve de B., fransk diplomat (1719—81), son
till Frangois Marie de B. Utnämndes 1752 till
ambassadör i Warschau med hemligt uppdrag
av Ludvig XV att, ministären ovetande, verka
för prinsens av Conti val till polsk konung
efter August III. I Polen arbetade han med
växlande framgång i antirysk riktning för
upprätthållandet av ett »nationellt»,
franskberoende parti. Återkallad 1758, erhöll B.
på konungens befallning bakom ministärens
rygg del av officiella depescher till och från
vissa beskickningar (bl. a. Stockholm) samt
andra diplomatiska eller konsulära
ämbetsmän, gav med ledning härav särskilda
för-hållningsorder till dem och stod på
kammar-tjänarvägen i förbindelse med konungen.
Detta dubbelspel är vad man kallat Ludvig
XV :s hemliga diplomati eller »le secret du
roi», och B. var dess chef efter Conti, även
då han som sin broder marskalkens
general-stabschef låg ute i fält (1758—62) och då
han jämte brodern genom markisinnan
Pom-padours tillskyndelse var förvisad till sitt
gods i Normandie (1762—64).
Utrikesministern Choiseul var detta spel på spåren men
kände ej dess hela vidd. Efter Choiseuls fall
1770 sökte B., ehuru förgäves, bli chef även för
det officiella utrikesdepartementet men fick
stå tillbaka för Aiguillon. Denne upptäckte
en intrig, som gick ut på att störta honom,
och misstänkte som dess huvudman B., som,
ehuru främmande för saken, förvisades till sitt
gods 1773, ehuru under anmodan att fortsätta
den hemliga korrespondensen. Vid Ludvig XVI :s
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
