Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Brännvin - Brännvinsbränning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
131
Brännvinsbränning
132
Bild 1. Apparat för
brännvinsbränning. Tysk bild från 1630.
vilka anses ha finare smak och därför äro
något dyrare, märkas: absolut renat b.
(40 %), olika slag av sädesbrännvin
(46 %), vilkas arom och färg äro beroende på
deras framställning av korn, viss kvarvarande
halt finkelolja och längre tids lagring, vidare
flera slag av sött och kryddat b. (46 %),
O.P. A ndersons akvavit (43 %), G a u
f-fins dubbelblandning (50,5 %) m. fl.
Till de senare höra r e n a t b. (40 %), renat
bordsbrännvin (46 %) och
Reymers-h o 1 ms akvavit (46 %). Bland
utländska brännvinssorter märkas holländsk g
e-n e v e r (38—46 %) och engelsk gin (46 %).
Dessa äro kryddade med enbär och andra
smakämnen samt i vissa fall försatta med
socker. E-tN-n.
Brännvinsbränning. Om det tekniska
förfarandet vid b. se Alkohol. — B. torde,
ehuru i ringa omfattning, ha förekommit
i Sverige redan under slutet av 1400-talet
men blev först
genom en s. k.
accisförordning
1638 föremål för
kontroll och
beskattning. Under 1600-talet
ägde sedan
envar rätt att mot
erläggande av [-tillverkningsav-gift-]
{+tillverkningsav-
gift+} till
husbehov bränna
brännvin,
medan b. till
avsalu var ett
privilegium för
medlemmar avbryg-
garämbetet. Tillverkningen synes ännu vid
mitten av 1600-talet ha varit rätt blygsam
men tilltog sedan i sådan grad, att man tidtals,
såsom under nödåren mot slutet av Karl XI :s
regering, genom förbud eller höjda skatter
måste söka hindra eller begränsa den. Dessa
åtgärder visade sig likväl föga verksamma,
och 1718 utfärdades, närmast som en följd av
den stora spannmålsbristen, förbud mot all
husbehovsbränning. All bränning såväl i
städerna som på landsbygden skulle nu
uppdragas åt vissa personer och inkomsten anslås till
kommunala behov. De nya bestämmelserna
rönte starkt motstånd, och den väntade
produktionsminskningen uteblev. 1731
bestämdes därför, att på landet ägare av i mantal
satt jord åter skulle äga att mot viss årlig
avgift till kronan till husbehov bränna
brännvin, medan i Stockholm tillverkningen mot
årlig avgift överläts åt bryggarämbetet och
i övriga stapel- och större uppstäder
landshövding och magistrat skulle fastställa
brännvinspannornas antal och vilka brännerier,
som mot avgift, beräknad efter
tillverkningens antagliga storlek, till några av
bor-gerskapet finge upplåtas. Endast i mindre
städer var husbehovsbränning tillåten. 1747
blev den ånyo frigiven, och alla
hemmans-brukare på landet skulle äga rätt att bränna
för eget behov mot en konsumtionsskatt, som
utgick, oberoende av om bränning ägde rum
eller ej, allt efter gårdarnas storlek. I
Stockholm, Karlskrona och Göteborg skulle all
tillverkning mot viss avgift ske av
bryggaräm-betena, i övriga städer ägde de invånare, som
brukade minst två tunnland jord, mot viss
avgift rätt att vissa årstider bränna för
husbehov. Salubränning var på landet
förbehållen ägare av gästgiveri eller privilegierad
krog och i städerna i regel bryggarämbetena.
Jämväl salubränningen var belagd med skatt.
1756 utfärdades, på grund av dyrtid och
hungersnöd, förbud tills vidare mot b.
Husbehovs-bränningen frigavs ånyo 1760, salubränningen
först genom 1762 års bevillningsförordning.
Efter 1771 års svåra missväxt förbjöd Gustav
III 1772 b. av spannmål och potatis, men
riksstånden åtogo sig det oaktat
brännvins-bevillningen. Detta till trots tvang statens
svåra finansiella ställning konungen redan
1775 att förklara b. för ett regale eller
kronans uteslutande privilegium. Försöket med
kronobränning utföll dock mindre lyckligt,
och redan 1779 upplät kronan
brännvins-destilleringen i Stockholm på arrende under
viss tid till en del bryggare och destillatörer.
På övriga orter fortgick alltjämt b. å
kronans brännerier. Då emellertid detta
monopol, särskilt på grund av förbudet mot
husbehovsbränning, blev alltmera förhatligt och
dessutom gav dåligt ekonomiskt resultat,
avskaffades 1787 den regala bränningen, och
bränneriprivilegiet utarrenderades till
enskilda. Husbehovsbränning medgavs
samtidigt på vissa villkor och nådde hastigt en
oerhörd utbredning. Den s. k.
arrendebränningen fortfor till 1798. Tillverkningen var
1798—99 underkastad stränga restriktioner,
och 1800 stadgades, att å landet all b. skulle
vara bunden vid jorden och rätta sig efter
hemmanens storlek samt att i städerna, med
undantag av Stockholm, Karlskrona och
Göteborg, där kronan behöll privilegiet, endast
viss kvantitet spannmål finge användas.
Tillverkningen begränsades till åtta månader om
året, och skatten utgick i spannmål, oavsett
om b. ägde rum eller ej. 1809 tillerkändes
envar å landet bosatt person under
förutsättning av husägarens samtycke rätt att mot
särskild avgift i penningar bränna och sälja
brännvin, och i städerna fingo såväl husägare
som hyresgäster samma befogenhet. Den
genom den fria lagstiftningen stimulerade
brännvinstillverkningen föranledde en synnerligen
stark brännvinskonsumtion, som i sin tur
gav anledning till det av Per Wieselgren
igångsatta upplysningsarbetet mot
drycken-skapen. Reaktionen, särskilt mot
husbehovs-bränningen, blev småningom allt starkare,
och krav höjdes i riksdagen på en grundlig
reformering av hela brännvinslagstiftningen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
