Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Brödtillverkning - Brögger, Anton Wilhelm - Brögger, Waldemar Christoffer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
147
Brögger, A. W_____Brögger, W. Chr.
148
dylika rör av härdens längd och till så stort
antal, att rörsystemets bredd blir ungefär lika
med härdens. Rören gå genom murverket in
i eldstaden och läggas dosserande, så att den
i eldstaden utskjutande ändan alltid är
vat-tenfylld. Vid eldningen, som sker med kol,
bestrykas rörändarna av rökgasen, vattnet
kommer i kokning, och ångbildning uppnås.
Då rören äro slutna, kan den i dem bildade
ångan ej gå bort, utan det bildas övertryckt
ånga. Denna uppvärmer rörytorna, vilka i sin
tur avlämna den från dem utstrålande värmen
till härden och ugn smur ver ket. Genom dessa
ugnar ernås stor bränslebesparing, och det är
lätt att under gräddningen hålla dem vid en
fixerad värmegrad. Dessa med Perkins’ rör
uppvärmda ugnar (varmvattensugnar)
äro numera övervägande i bruk vid större
bagerier i hela den civiliserade världen. — Även
i andra avseenden än i fråga om
uppvärm-ningsprincipen ha på senare tid bakugnarna
moderniserats. Ugnar med fasta stenhärdar,
där inmatningen, »beskickningen», måste ske
framifrån med stakar, ha särskilt i
industribagerierna ersatts med ugnar, som ha
utdragbara härdar, ofta 2 ä 3 sådana. Hela härden,
en tjock järnskiva, utdrages på en framför
härden befintlig hjulkonstruktion och
beskickas (»skuvas på»), medan den befinner sig
utanför ugnen, varpå den skjutes in igen för
att slutligen ånyo dragas ut och tömmas
(»skuvas av»), när fabrikatet är
färdiggräd-dat. — Jalusiugnar, långa ugnar med
en genom ugnen under hela
brödtillverkningen ständigt vandrande jalusihärd, kommo till
utförande och brukas bl. a. vid gräddning
av svenskt spisbröd och av käx (se d. o.). Vid
den mekanism, som drager härden, finnes
an-bragt en inrättning, som kan reglera
genomloppshastigheten (se fig. å plansch). —
Slutligen finnas även kontinuerligt och
automatiskt arbetande ugnar för gräddning av mjuka
brödsorter (se fig. å plansch). Samtliga dessa
ugnstyper byggas numera i regel enligt
varm-vattenssystem.
Vid moderniseringen av maskintekniken
inom bageriindustrien ha tyskarna varit
föregångsmän. Den stora firman Werner &
Pflei-derer i Cannstadt (Stuttgart) tillkommer en
stor del av hedern av att såväl ugnstyperna
som även ett flertal moderna bagerimaskiner
på så kort tid nått en sådan fulländning.
På de senare åren ha slutligen ugnar
framställts, där uppvärmningen sker med gas
eller elektricitet. Dessa ugnar, vilka ju
endast kunna komma till användning på de
orter, där värmekällan genereras, begagnas
mest inom det mindre hantverket; i fråga
om att fylla hygienens krav lämna de intet
övrigt att önska. — Om b. i fält se
Fältbageri. W. Sch-r.
Bland naturfolken är brödbakning,
även hos jordbrukarna, en sällsynthet.
Afrikas negrer äro gamla jordbrukare och förstå
att göra mjöl men bereda därav endast gröt
o. dyl. Av stort intresse äro vissa av de
metoder, som primitiva folk använda vid
brödberedning. Kaliforniens indianer, som äro
växtinsamlare och ej jordbrukare, känna dock
konsten att göra mjöl och bröd. Degen
bere-des av ekollon- eller kastanjemjöl och bakas
i gropar eller korgar med hjälp av heta
stenar. Ett slags tunna käx rostas på solheta
hällar. De jordbrukande puebloindianerna i
Arizona och New Mexico baka på heta stenar,
stundom även i enkla ugnar av sten och ler,
vari degen inlägges, sedan glöden krafsats ut.
Kalifornierna synas ej ha lärt sina metoder
från jordbrukande folk utan från norden, där
jägar- och fiskarstammarna bereda mjöl av
fisk och kött samt koka och rosta det med
heta stenar på nyss nämnt sätt. Även i
Sibirien, t. ex. hos ostjakerna, är brödbakning
känd, om ursprunglig torde emellertid vara
ovisst. G. B-r.
Brögger, Anton Wilhelm, norsk
arkeolog (f. 1884 u/io), son till W. Chr. B. Född i
Stockholm, blev B. fil. dr i Oslo 1909 och
har sedan verkat som museiman i Stavanger
och Oslo, där han 1915
efterträdde G.
Gustafson som prof, i nord,
arkeologi vid
universitetet, varmed förenas
föreståndarskap för
universitetets
forn-sakssamling, Norges
främsta. B:s tidigare
författarskap
behandlar Norges stenålder i
bl. a.: »öxer av
Nöst-vet-typen» (Norges
geol. unders., 42,1905),
»Studier over Norges stenålder» (1906),
»Viste-fundet» (Stavanger museums aarshefte 18,
1907), »Den arktiske stenålder i Norge»
(gra-dualavh., 1909). B:s senare vetenskapliga
insats och författarskap har däremot
inriktats på den förhistoriska forskningens
slutskede. Efter Gustafsons frånfälle har B.
framför allt ägnat sig åt den ytterst krävande
bearbetningen av det märkliga Osebergsfyndet
(se d. o.). Med Hj. Falk och H. Shetelig
redigerar han »Osebergfundet» (del I o. III utkomna)
och har tills, m. den senare författat del I
(1917). Bland B:s skrifter, av vilka många
publicerats i Videnskapsselskabets skrifter,
må ytterligare nämnas »Borrefundet og
Vest-foldkongernes graver» (1916), »Ertog og öre,
den gamle norske vegt» (1921), »Bronseflöiene
fra Heggen og Tingelstad kirker» (tills, m. A.
Bugge; »Norske oldfunn» V, 1925). B.
redigerar skriftserien »Norske oldfunn» samt tidskr.
Oldtiden och är även medredaktör för flera
kulturhist. skriftserier, bl. a. tidskriften St.
Hallvard. Br Sr. (H. R-h.)
Brögger, Waldemar Chr istoffe r,
norsk mineralog, geolog och paleontolog (f.
1851 10/ii). Blev 1869 student och 1878
uni-versitetsstipendiat i Oslo samt utnämndes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
