Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Brögger, Waldemar Christoffer - Bröggerit - Bröllop
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
149
Bröggerit—Bröllop
150
1881 till professor i mineralogi och geologi
vid Stockholms högskola och 1890 vid
universitetet i Oslo. Han ägnade sig tidigt åt
studiet av geologi och mineralogi såväl vid
främmande universitet
som på utländska
studieresor. Hans arbeten
omfatta snart sagt alla
grenar av Norges
geologi och mineralogi.
B :s första skrift
behandlade Kristiania-fjordens molluskfauna.
Senare återkom han
till Norges
glacialgeo-logi och kvartära
havs-fauna i det stora
verket »Om de senglaciale
og postglaciale nivåforandringer i
Kristiania-feltet» (1900—01) och i »Strandlinjens
beliggen-hed under stenalderen i det sydvestlige Norge»
(1905), arbeten, som gåvo en geologisk
grundval i Norge för arkeologiska frågor. Norges
kambro-siluriska bildningar och deras fossil
behandlade han 1875—96 i en serie
avhandlingar, av vilka åtskilliga ha betydelse vida
över ^j^andinaviens gränser. Hans
huvudsakliga arbetsområde är dock mineralogien och
petrografien. På sina utrikes studieresor hade
han gjort sig förtrogen med de moderna
undersökningsmetoderna, och nu tillämpade han
dessa på Norges mineral och bergarter. Hans
huvudarbeten äro »Die Mineralien der
Syenit-pegmatitgänge der südnorwegischen
Augit-und Nephelinsyenite» (1890) och »Die
Erup-tivgesteine des Kristianiagebietes, I—IV»
(1894—1921). B:s gärning som lärare vid
Stockholms högskola hade mycket stor
betydelse för de mineralogiska och geologiska
studierna i Sverige; han skapade där med
okuvlig energi en utmärkt institution och
uppsöktes av lärjungar från alla de nordiska
länderna. För Norges vetenskapliga liv i
allmänhet har B. också haft stor betydelse och
intar nu platsen som den norska vetenskapens
»grand old man»; det var han, som 1896 tog
initiativet till stiftandet av Norges största
vetenskapliga fond, »Nansenfondet», och som
under krigsårens högkonjunktur insamlade
stora penningsummor till flera andra
forskningsfonder för olika fakulteter. Han har
varit rektor för universitetet i Oslo och var
1906—09 medlem av stortinget. Led. av en
stor mängd vetenskapliga lärda samfund,
bl. a. Royal society i London 1903 och sv.
Vet.-akad. 1890. K. A. G.; T. O.
Bröggerit, varietet av uranmineralet p e c
h-b 1 ä n d e (se d. o.).
Bröllop (fsv. brudlöp, egentl. »brudlopp»,
åsyftande forntida bröllopsseder). 1. Festlighet
vid ingående av äktenskap. Hos urmänniskan
beledsagades icke detta av några ceremonier,
och detta gäller fortfarande åtskilliga
ociviliserade folk. Bröllopsceremonierna ha
uppkommit småningom och på olika sätt; när
formerna för att ingå äktenskap ändrades,
fortlevde en tidigare form som ceremoni.
Bruket att röva hustrun t. ex. förvandlades
till en symbol, sedan brudköp (se d. o.) blivit
den lagliga formen; i andra fall har bruket
att köpa hustrun bibehållits som symbol,
sedan det upphört att vara en realitet.
Allteftersom äktenskapet vart erkänt som en sak
av betydenhet, började man fira dess
ingående med ceremonier, och på många håll har
det tidigt åtföljts av en fest. B. fick också
ofta en religiös karaktär liksom andra
viktiga tilldragelser i livet; böner, offer eller
andra kultbruk utgjorde ceremonierna. I
buddistiska länder är äktenskapet uteslutande
ett civilt kontrakt, och hos hebréerna finnes
varken i G. T. eller Talmud något spår av
prästerlig vigsel. Ths.*
I antikens Grekland skedde någon tid
före b. förlovningen, d. v. s. avslutandet av
äktenskapskontraktet. Det föregicks
omedelbart av vissa inledande ceremonier, offer till
äktenskapets gudar; den unga bruden vigde
sina leksaker, kläder och hår till gudarna,
ofta nymferna. Viktigt var brudbadet.
Vattnet hämtades i ett höghalsat kärl
(lutro-foros), som icke sällan ställdes på en ung
flickas grav. På bröllopsdagen gav brudens
fader en måltid, vid vilken paret fick gåvor;
ibland deltogo även kvinnliga anförvanter
och bruden, beslöjad. Bruden fördes till sitt
nya hem oftast i vagn mellan brudgummen
och en brudförare under fackelsken och
avsjungande av bröllopssånger (hymenaios). Vid
framkomsten mottogs bruden av sina
svärföräldrar och fördes kring husets härd; man
kastade fikon, nötter m. m. över henne.
Därpå leddes hon av en kvinnlig anförvant in i
sovgemaket. Utanför dörren uppstämdes
sånger (epithalamia). Dagen därpå fick
bruden gåvor av vänner och släktingar. I Sparta
tog b. den formen, att brudgummen
åtminstone till skenet rövade sin brud.
I R o m blevo de äldre äktenskapsformerna,
confarreatio (en ceremoni med ett bröd) och
coemptio (ett slags köp) rätt tidigt
undanträngda av en form, som vilade på hävd (usus);
kvinnan vistades ett år utan avbrott i
mannens hus. Genom alla dessa former blev
makan rättsligt helt underställd sin man.
Längre fram blev det därför vanligt, att kvinnan
tre nätter i rad vistades borta, varigenom
hävden bröts och kvinnan fick en friare
rättslig ställning. B. föregicks av förlovningen
(sponsalia) i vänners närvaro, vid vilken
föräldrarna hade ett avgörande ord. Vissa
tider och dagar (t. ex. månaden maj) ansågos
olyckliga för b. Ceremonierna påminna
mycket om de grekiska, så särskilt offren och
skänkerna till gudarna före b. Brudens
egendomliga dräkt bestod av den ej rätt
förklarade tunica recta, gördlad med en yllegördel,
som brudgummen löste, en röd huva och en
purpurröd slöja; håret kammades i sex flätor.
På bröllopsdagens morgon inhämtades
lycko
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
