Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Buchheim, Rudolf - Buchholtz, Johannes - Buchlau - Buchloë - Buchner, Eduard - Buchner, Hans - Buchwald, Georg - Bucina - Buckanjär - Buckhurst, lord - Buckingham, titel - Buckingham, Edward Stafford
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
165
Buchholtz—Buckingham, E. S.
166
logi m. m. vid univ. i Dorpat och 1867 till
Giessen. B. kan genom de nya
forskningsmetoder, som han införde, anses som
grund-läggare av den moderna experimentella
far-makologien, vars mål är att utreda
läkemedlens verkningar på den levande organismen
för att därigenom lära sig behärska deras
bruk i praktiken. B. lade även grunden till
en ny indelning av läkemedlen, nämligen efter
deras verkningar, vilken ersatte det gamla
botaniska systemet. A. W-dt.
Bu’chholtz, Johannes, dansk författare
(f. 1882). B., som är järnvägstjänsteman, har
genom »Egholms Gud» (1915;
»Tusenkonst-nären»), »Clara van Haags mirakler» (1916),
»Urolige hjerte» (1919), »Kærlighed og
kome-die» (1919) m. fl. visat sig som en originell,
humoristisk skildrare av landsbygden och dess
befolkning.
Buchlau [bo’^-], slott i s. ö. Mähren, ett
stycke n. v. om köpingen Buchlovice,
tillhörigt greve Berchtold och ryktbart genom
det möte, som där ägde rum i sept. 1908
mellan österrikisk-ungerske utrikesministern
Aehrenthal och ryske utrikesministern
Is-volskij (se Aehrenthal).
Bu’chloe, se Buffelgräs.
Buchner [bo’^nør], Eduard, tysk kemist
(1860 20/5—1917 13/8). Professor i kemi vid
lantbrukshögskolan i
Berlin
1898—1909,därefter vid univ. i
Bres-lau och sedan 1911 i
Würzburg. Hans
förnämsta arbeten falla
inom jäsningskemiens
område och gälla
framför allt alkoholisk
jäsning (se d. o. och
Jäsning). För dessa
arbeten och
huvudsakligen för
upptäckten av den cellfria
jäs
ningen (se Zymas) belönades han 1907 med
nobelpriset i kemi. — Sårades under
världskriget 10 aug. 1917 i Rumänien och dog 3
dagar senare på ett fältlasarett. I. B.
Buchner [bo^nor], H a n s, tysk bakteriolog
(1850—1902), prof, i hygien i München; bror
till E. B. Är den egentlige grundläggaren av
vår kunskap om de normala kroppsvätskornas,
särskilt blodets, bakteriedödande egenskaper,
vilka han tillskrev vissa ganska obeständiga
ämnen, s. k. alexiner (se Immunitet).
Buchwald [bo’^valt], Georg, tysk teolog
(f. 1859). Var 1883—92 lärare vid gymnasiet
i Zwickau, i vars arkiv han gjorde en rad
viktiga fynd, särskilt till Luthers historia.
1896 blev han pastor vid Michaeliskirche i
Leipzig. Han författade bl. a.: »Die
evange-lische Kirche im Jahrhundert der
Reformation» (1901; 12 :e uppl. 1912) och »Doktor
Martin Luther» (1901; 2:a uppl. 1914). B. är
medarbetare i den stora Weimarupplagan av
Luthers skrifter. Hj. H-t.*
Büclna, lat., instrument, se B u c c i n a.
Buckanjär (fr. boucanier, eng. buccaneer),
sjörövare, fientliga mot Spanien och
huvudsakligen uppehållande sig i Karibiska havet
från 1620-talet. Av kariberna lärde franska,
engelska och holländska äventyrare
»boucan-ning», d. v. s. torkning av kött på
flätverks-galler (»buccan»), och bedrevo i strid mot
spanska handelsmonopol en stor export av
kött av förvildad boskap. Från de västindiska
öarna S:t Kitts (S:t Christopher), Haiti och
Tortuga kapade de spanska fartyg, och härur
utvecklade sig ett allmänt sjörövarväsen i
dessa farvatten till början av 1700-talet. B.
kallades även flibustiärer (se d. o.).
Buckhurst [ba’khöst], lord, engelsk
dramatiker, se S a c k v i 11 e, Thomas.
Buckingham [ba’kirjem], earl-, markis- och
hertigtitel inom engelska adelsätter. Edvard
III gav 1377 titeln earl av B. åt sin yngste
son, Thomas av Woodstock, sedan
hertig av G1 o u c e s t e r (se d. o.) och
mördad 1397. Dennes dotterson Humphrey
Stafford fick 1444 hertigtitel av B. (se
om honom nedan). Den bars efter honom av
hans sonson Henry Stafford och dennes
son Edward Stafford (se om dem
nedan), vilka båda avrättades. Jakob I gav åt
sin gunstling George Villiers efter
vartannat titlarna earl (1617), markis (1618)
och hertig (1623) av B., och i denna släkt
förblev hertigtiteln, tills hans son George
Villiers, 2:e hertig av B., 1687 avled (se
om dem nedan). Nästa gång återupplivades
hertigtiteln, då John Sheffield (1648—
1721), sedan 1658 earl av Mulgrave och
sedan 1694 markis av Normanby, 1703 av
drottning Anna upphöjdes till hertig av
Buckingham and Normanby. Han
var en bland ledarna för de torylorder, som
från början villigt fogade sig i
statsvälv-ningen 1688—89, tillhörde 1694—96 Vilhelm
III:s kabinett och var under Anna
sigillbe-varare 1702—05 och lordpresident 1710—14
men avlägsnades 1714 av Georg I ur rådet.
Han byggde 1703 Buckingham house på den
plats, där det sålunda efter honom
uppkallade kungaresidenset Buckingham palace nu
står. Ätten (och hertigtiteln) utslocknade
med hans son 1735. Titeln markis av B.
återupplivades 1784, då Georg III gav den åt sin
gunstling George Grenville (1753—
1813); dennes son Richard Grenville
(1776—1839) blev 1822 hertig av
Buckingham and Chandos. Titeln fortlevde inom
hans ättgren (se Grenville) till 1889, då
denna utdog med den 3:e hertigen. V. S-g.
Buckingham [ba’kiii9m], Edward
Stafford, 3:e hertig av, engelsk storman (1478
—1521), son till Henry Stafford, 2:e hertig
av B. (se nedan). Utsattes hos sin frände
Henrik VIII för misstankar att hysa planer
på kronan och stod i spetsen för högadelns
opposition mot konungens mäktige rådgivare
kardinal Wolsey. Han angavs dec. 1520 för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
