Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Buckingham, Edward Stafford - Buckingham, George Villiers (1592—1628) - Buckingham, George Villiers (1628—87)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
167
Buckingham, G. V.
168
att ha »lyssnat till profetior om konungens
död och sin egen tronbestigning», dömdes till
döden som förrädare och avrättades. V. S-g.
Buckingham [ba’kinem], George V
illie r s, hertig av, engelsk konungagunstling
(1592—1628). Son till en fattig lantjunkare,
uppfostrades han till hovman och blev 1614
munskänk vid Jakob
I :s hov. Jakob hade vid
denna tid tröttnat på
sin gunstling
Somer-sets högmod och nycker,
och dennes många
fiender gjorde allt för att
skjuta fram den vackre
och belevade unge
Vil-liers, som också trots
Somersets motstånd
april 1615 blev
kammarherre och adlades
samt, då Somerset
hös
ten s. å. störtades, intog dennes plats i
konungens gunst. Fullständigt utan politiska
grundsatser som han var, utövade han till en början
ej något politiskt inflytande. Däremot
skaffade han sig själv nya utmärkelser — han
blev 1616 hovstallmästare, s. å. upphöjd till
pär som viscount Villiers och fick 1617 titeln
earl av Buckingham — och beredde sina
släktingar ämbeten och rika giften. Själv blev
han 1618 markis av B. och 1619 storamiral.
B. började 1620 driva sin egen politik, anslöt
sig först till det folkliga kravet på hjälp åt
det av spanjorerna ansatta Pfalz men
närmade sig snart det spanskvänliga partiet.
Mot parlamentet uppretades han 1621 av dess
krav på upphävande av monopolsystemet,
varav B. och hans bröder dragit ekonomisk
fördel, men sedan svängde han om, deltog i
oppositionen mot monopolen och anslöt sig
till anfallen mot lordkanslern lord Bacon.
Under påverkan av spanske ambassadören
Gondomar började B. nu ivra för giftermål
mellan tronföljaren Karl och en spansk
prinsessa samt åtföljde våren 1623 Karl på
dennes friarfärd till Madrid. Där stötte B., som
s. å. upphöjts till hertig, de spanska
gränderna genom sin högdragenhet, och då inga
fördelar för Pfalz stodo att vinna genom
giftermålet, lämnade Karl och B. i vredesmod
Spanien (sept.), beslutna för öppen brytning
med detta land. B. blev därför 1624 i
parlamentet ledare för det protestantiska
krigspartiet, störtade den motsträvige gamle
konungens spanskvänliga rådgivare och
genomdrev, sedan krig mot Spanien förklarats s. å.,
planen på franskt giftermål för Karl och
allians med Frankrike. Jakob I:s död 1625
stärkte B:s maktställning, och han var nu
till sin död Englands verklige styresman.
Hans beskickning till Paris för den franska
alliansens befästande slog illa ut.
Parlamentet nekade honom sitt förtroende och
upplöstes då (aug. s. å.), en flottexpedition mot
Cädiz misslyckades, och nästa års parlament
sökte genom riksrättsåtal (impeachment) få
den farlige konungagunstlingen avlägsnad.
Karl I upplöste då även detta parlament (juni
1626), och St järnkammaren (se d. o.)
förklarade B. oskyldig till de f. ö. starkt överdrivna
anklagelser, som underhuset framställt mot
honom. Med Frankrike kom det 1627 till
öppet kng. B. ledde själv (juni—okt.) en illa
utrustad och resultatlös expedition till ön Ré
för att undsätta hugenotterna i La Rochelle.
1628 års parlament prorogerades, sedan
underhuset hos konungen anhållit om B:s
avsättning från de ämbeten han innehade.
Denne förberedde nu en ny expedition till La
Roehelles undsättning men föll i Portsmouth,
innan den hann avsegla, för en exalterad
lönnmördares, John Feltons, dolk (23 aug.).
Litt.: S. R. Gardiner, »History of England,
1603—1642», I—VI (1883—84); Ph. Gibbs,
»The romance of George Villiers, first duke
of B.» (1908). V.S-g.
Buckingham [ba’kinam], George
Villiers, 2:e hertig av, engelsk politiker (1628
—87), son till föreg. Uppfostrad tillsammans
med Karl I:s barn, deltog B. 1643 och 1648
på den kungliga sidan
i inbördeskriget, flydde
1648 till Holland och
blev där 1650 medlem
av den landsflyktige
Karl II :s hov. Där
förordade han ett
närmande till de skotska
pres-byterianerna, och 1650
—51 åtföljde han Karl
på dennes misslyckade
expedition till
Skottland. Oense med Karls
övriga rådgivare,
be
gav sig B. 1657 till England, lyckades bli
gift med en dotter till lord Fairfax, som av
parlamentet erhållit en del av hans indragna
gods, och sökte med dennes hjälp återfå dem
men hölls en tid av Cromwell inspärrad i
Towern. Frigiven i febr. 1659 mot borgen av
Fairfax, arbetade han med honom för Karl
II :s restauration, återupptogs 1662 i dennes
råd och hade 1667 betydande andel i
Claren-dons störtande. B. blev 1668
överhovstall-mästare, var inflytelserik medlem av
konungens intima rådgivarkrets (se C a b
a-1 e n), anlitades 1670 och 1672 för
underhandlingar i Paris men hölls i okunnighet om
fördraget i Dover (1670). På hemställan av
parlamentets båda hus avskedades han 1674 från
sina ämbeten, blev då en av det oppositionella
lantpartiets ledare, försonades 1684 med Karl
II och höll sig under Jakob II utanför
politiken. — B. var rikt begåvad men ytlig och
fåfäng och väckte genom sitt sedeslösa liv
skandal t. o. m. vid Karl II :s frivola hov.
Som politiker verkade han för religiös
tolerans. Han satiriserade Dryden i det kvicka
lustspelet »The rehearsal» (1671), en parodi på
tidens hjältetragedier. — Litt.: lady Burgh-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
