Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bulgarien - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
219
Bulgarien (Historia)
220
volution i Filippopel genomfördes denna 18
sept. 1885. Furst Alexander tog efter
revolutionens genomförande ledningen och
accepterade föreningen. Ryssland däremot motsatte
sig nu bestämt unionssträvandenas
förverkligande genom honom, alla de ryska
officerarna hemkallades från bulgariska hären, och
på sändebudskonferensen i Konstantinopel
förordade Rysslands minister åtgärder för att
återställa det turkiska väldet över
östrume-lien. Detta förslag strandade på Englands
motstånd, som vid detta tillfälle i motsats
mot 1878 understödde den bulgariska
enhetstanken. Däremot började Serbien, vilket
liksom Grekland rustat för att hävda »jämvikten
på Balkanhalvön», krig mot B. 14 nov. 1885.
Under furst Alexanders ledning avvärjde den
bulgariska hären serbernas anryckning mot
Sofia genom slaget vid Slivnica (17—19 nov.),
drev dem ur B. och besegrade dem åter vid
Pirot (26—27 nov.). Där tvang Österrike
genom hotelser B. till vapenvila (28 nov.), och
fred slöts i Bukarest 3 mars 1886 utan
förändring i de båda staternas inbördes
förhållanden. Det ärorika och lyckosamma kriget
betryggade B:s förening med östrumelien.
Turkiet medgav (1 febr. 1886), att
general-guvernörskapet över denna provins uppdrogs
åt furst Alexander för 5 år i sänder, men
Ryssland genomdrev på sändebudskonferensen
i Konstantinopel (5 april), att hans namn ej
nämndes och att förnyelsen av uppdraget för
varje gång gjordes beroende av stormakternas
bifall. Trots unionens teoretiskt lösliga
karaktär genomfördes dock genast en faktisk
sammansmältning. Trots furstens förtjänster
i kriget bedrevs fortfarande mot honom en
hätsk opposition. En sammansvärjning
bildades av missnöjda officerare, otvivelaktigt
under medverkan av ryska agenter och med
ryggstöd i tsankovisternas parti. Furst
Alexander överfölls natten till 21 aug. 1886 i sitt
palats i Sofia och fördes ur landet. En
provisorisk regering bildades i Sofia under
ärkebiskop Klement och Tsankov. Men en militär
motrevolution utbröt genast på flera håll och
fick snart sin ledare i kammarpresidenten
Stambolov i Trnovo. Furst Alexander
återvände i triumf till B. Han sökte nu blidka
tsar Alexander III genom ett ödmjukt
telegram (29 aug.), men då svaret blev kallt
avvisande och han ej fann nödigt stöd hos andra
stormakter, ansåg han situationen ohållbar
och abdikerade 7 sept. Regeringen uppdrogs
åt ett regentskap med Stambolov i spetsen;
ministerpresident var Radoslavov. Ryssland
underkände regentskapets laglighet och sände
till B. som sin representant general N. von
Kaulbars, vilken sökte undergräva den
bulgariska regeringens ställning, men denna
nedslog kraftigt alla myterier och upprorsförsök.
Stora sobranjen valde 10 nov. till furste prins
Valdemar av Danmark, men då denne avböjde
valet, måste regentskapet förlängas.
Kaulbars lämnade då (20 nov.) med hela den ryska
konsulatspersonalen B. Ryssland förde därpå
officiellt en noninterventionspolitik men gav
indirekt sitt stöd åt landsflyktiga bulgariska
revolutionärers stämplingar.
7 juli 1887 valdes i Trnovo till furste prins
Ferdinand av Koburg-Kohary, som 14
aug. övertog regeringen. Turkiets och
Rysslands protester blevo på grund av Englands,
Österrike-Ungerns och Italiens hållning
resultatlösa, men ingen av stormakterna erkände
valets giltighet. B:s verklige regent förblev
alltjämt Stambolov, vilken under 7 år såsom
ministerpresident utövade en faktisk
diktatur, med hård hand nedslående upprorsförsök
och sammansvärjningar samt avvisande den
ryska politikens öppna och hemliga angrepp.
Han stödde sig därvid på Österrike-Ungern
och England och var angelägen att
upprätthålla ett gott förhållande till Turkiet. Furst
Ferdinand, som strävade efter en formellt
erkänd ställning, för vilken Stambolovs
förhållande till Ryssland stod i vägen, ledsnade
i längden på dennes förmynderskap. Sedan
Stambolov 1892 genomdrivit den förändringen
i B:s konstitution, att utom fursten även den
närmaste tronföljaren kunde tillhöra annan
religion än den ortodoxa, kunde Ferdinand
20 april 1893 fira sitt bröllop med den
katolska prinsessan Marie Louise av Parma (d.
1899), och genom deras son Boris’ födelse
(1894) blev hans ställning fastare. Beskylld
för delaktighet i en äktenskapsskandal, blev
Stambolov avskedad i maj 1894, varpå
Stoi-lov bildade en koalitionsministär ur de lojala
oppositionspartierna. Stambolov utsattes för
hätsk förföljelse och blev, otillräckligt
skyddad från regeringens sida, 15 juli 1895
mördad på öppen gata i Sofia. Hans störtande
åtföljdes av ett hastigt närmande till
Ryssland, och en fullständig försoning skedde,
då furst Ferdinand 14 febr. 1896 lät prins
Boris upptagas i den ortodoxa kyrkan.
Samtidigt fick Ferdinand mottaga sultanens
stad-fästelse dels som furste av B., dels som
generalguvernör över östrumelien, och ingen av
stormakterna vägrade nu längre att erkänna
honom. — Efter Stoilovs avgång 1899
skiftade ministärerna i rask följd. B:s yttre
politik upptogs under tiden alltmer av
förhållandena i Makedonien. Ett 1903 hotande
bul-gariskt-turkiskt krig avvärjdes av
stormakterna, vilka utan varaktig framgång sökte
återställa lugnet i Makedonien genom att
förmå Turkiet till vissa reformer (se Mak
e-d o n i e n).
Då den ungturkiska revolutionen 1908
hotade att göra Turkiet, som alltjämt till
namnet var B:s suzerän, till en mera aktiv
motpart, kom förhållandet mellan dessa makter
till en kris. Bulgariska regeringen (det
»demokratiska» kabinettet Malinov, från 1908),
begagnade som förevändning en vid den av
Turkiet till ett utländskt bolag
koncessione-rade Orientbanan utbruten strejk till att
sätta sig i besittning av dess genom öst-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
