Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bulgariska litteraturen - Bulgariska språket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bulgariska språket
225
ur Venelins, Katranovs m. fl. samlingar.
Vidare märkas den serbiske bosniern Stefan
Vrkoviés Makedoniska bulgarers folkvisor
(1860), bröderna K. och M. Miladinovs
epokgörande samling (1861), Colakovs samling
(1872), Aug. Dozons »Chansons populaires
bulgares inédites» (1875) och A. Strauss’
»Bul-garische Volksdichtungen» (1895). Den
bulgariska folkvisan har stor likhet med den
serbo-kroatiska men är kraftigare och något
påverkad av grekiskt stoff, med en mängd
turkiska lånord. Den omfattar herdeidyller,
halvt mytologiska visor med motiv från
folktrons värld, hjältekväden (särskilt om de
populära hajduterna, se d. o.), klagovisor vid
dödsfall, lustiga visor, kärleks- och
bröllopsvisor, skördevisor, danslekar m. m.
Den nybulgariska litteraturen leder
sina anor från Athosmunken P a i s i j, som
1762 skrev Om bulgariska konungar, folk och
helgon (1844). Abboten Neofit Rilski
(1793—1881) skrev en bulgarisk grammatik
1835 och många pedagogiska verk. På
1850-talet började det ryska kulturinflytandet göra
sig gällande, det grekiska språket
avskaffades ur gudstjänsten, och den grekiska
bildningen, förut härskande i Bulgarien, måste
vika. Den nybulgariska konstdiktningen fick
en ideell-patriotisk prägel dels genom sitt hat
mot de turkiska inkräktarna (särskilt de
jordägande herremännen), dels genom
indignation mot det egennyttiga grekiska
prästerskapet (fanarioterna). Bland dessa
frihets-apostlar, som arbetade med lågande hänförelse
för de nationella målen, märkas främst G
e-orgij Stojkov Rakovski (1828—68),
en fantasirik och mångfrestande patriot, och
Petko Ra j c o v Slavejkov (1827—95),
tidningsman, skald, pedagog, krigare och
minister, den äventyrlige insurgentchefen Ch
risto Botjov (1848—76) och den otröttlige
L j u b e n Karavelov (1837—79), vars
historiska berättelser utkommo 1886.
Höjdpunkten av denna litteratur nåddes med
Bulgariens främste och mest konstnärlige skald,
Ivan Vazov (1850—1921), både lyriker
och romanförfattare. Det första skådespelet
i modern mening (»Ivanku») skrevs av V
a-sil Drumev (1841—1901), mera känd som
metropoliten K 1 e m e n t, och bröderna B 1 e
s-k o v försökte sig med historiska romaner i
patriotisk riktning. Den nationella epiken
omhuldades av G e r o v (Stojan och Rada,
1865, och Poeterna, 1860) och makedoniern
Zinzifov (1838—77), som utgav en
nybulgarisk antologi och hjältedikten Den
blodiga skjortan (1870). Bland övriga
dramatiker må nämnas Teodor Ikonom ov
(den mot fanarioternas övergrepp riktade
satiren Biskop Lovcanski, 1863) och Petko
Todorov (1879—1916) med den sociala
Murarna och sagodramat »Samodivan», som
sammanhänger med folksägnerna.
Den moderna bulgariska poesien är icke
lika uteslutande nationell och patriotisk som
226
den tidigare utan återspeglar
allmäneuropeiska kultur- och smakriktningar (realism
med stark social tendens, symbolism,
nietz-scheanism, utländska reseminnen i poetisk
form o. s. v.). Aleko Konstantinov
(1864—97) var en skald, som dock ej hann
infria de stora löften hans företrädesvis
satiriska förstlingsalster lovade. S t o j a n M
i-chajlovski (f. 1865) är uppburen såsom
balladförfattare och reflexionslyriker
(»Suspi-ria de profundis»). Petko Slavejkovs son
Penco Slavejkov (1866—1912), förut
påverkad av Heine, gav med sitt epos Sången
om blodet (med ämne från 1876 års resning)
ny väckelse åt den nationella poesien och var
under sina sista årtionden den litterära
centralgestalten. Anton Strasimirov (f.
1872) ägnar sig liksom Dimitar Tranov
(f. 1878, pseudonymen Elin-Pelin),
Bulgariens populäraste novellist, och Jordan
J o v k o v (f. 1884) åt att skildra bylivet,
medan Georgi St amat o v (f. 1869)
hämtar sina ämnen från staden och A. S a k
y-z o v a företräder den moderna
kvinnoemancipationen. Andra lyriska skalder äro K i r i 1
C h r i s t o v (erotik och elegi), den lidelsefulle
lyrikern Pejo Javorov (f. 1877, d. för
egen hand 1916) och hans lärjunge Teodor
Trajanov (f. 1882), Dimitar Babev
(f. 1880), Balabanov och L i 1 i j e v.
I jämbredd med den stigande
folkupplysningen har B:s periodiska litteratur hastigt
utvecklat sig och under senare år till och
med tagit en oproportionerligt stor
omfattning. 1857 bildades i Konstantinopel en
bulgarisk litteraturförening, som närmast
verkade för den kyrkliga oavhängigheten; därur
framgick 1869 sällskapet Knizovno druzestvo,
som fr. o. m. 1870 utger en revy,
Periodi-cesko Spisanie. För den vetenskapliga
litteraturen utger undervisningsministeriet efter
1889, då en högskola inrättades i Sofia, en
Sbornik za narodni umotvorenija, nauka i
kniznina (etnografi, arkeologi, statistik,
naturlära m. m.). översiktliga arbeten i
bulgarisk litteraturhistoria ha utgivits av bl. a.
Marino v (1887) och Teodorov (2:a
uppl. 1901).
Litt.: Jagic, »Ueber die Sprache und
Litteratur der heutigen Bulgaren» (i Deutsche
Rundschau, bd 24, 1880); Karl Franzos, »20
Jahre bulgarischer Kulturentwickelung 1870
—89»; K. Jirecek (den bäste kännaren av
Bulgariens historia), »Bibliographie de la
littéra-ture bulgare möderne 1806—70» (1872); M.
Ehrenpreis och A. Jensen, »Bulgarerna» (1918;
i serien »Nationernas bibliotek»); H. Sköld,
»Moderna bulgariska diktare» i Vår Tid VIII
(1923). A-dJ.*
Bulgariska språket talas av omkr. 5 mill.
människor, bosatta i Bulgarien och dess
grannländer. Med serbiskan (i vidsträckt mening)
och ryskan bildar bulgariskan den sydöstliga
grenen av den slaviska språkfamiljen. Fullt
skild från Balkanhalvöns serbiska dialekter,
IV. 8
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
