Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Busch, Moritz - Busch, Wilhelm - Buschan, Georg - Buschir (Abuscher) - Buschmän
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
299
Busch, W—Buschmän
300
Holsteinische Briefe» (2 bd, 1854) med starka
angrepp på danska regeringen, besökte tre
gånger orienten 1856—59 och skrev
reseskildringar och handböcker över Egypten,
Grekland och Turkiet. 1859
—64 redigerade B. den
moderat-liberala
tidskriften Grenzboten i
Leipzig. Efter en tids
tjänst hos hertig
Fredrik av Augustenborg
utgav B. ånyo
Grenzboten 1865—66 och
försvarade där
energiskt Bismarcks
politik. Han var ett år ett
slags
underkommissarie för pressen i
Han
nover efter dess annektering 1866, anställdes
1870 vid preussiska utrikesministeriets
pressbyrå för att genom pressen sprida Bismarcks
åsikter och ledsagade denne i fransk-tyska
kriget. Från 1878 ledde han åter Grenzboten,
till dess Bismarck fick avsked 1890. B. vart
berömd genom arbetet »Graf Bismarck und seine
Leute während des Krieges mit Frankreich»
(2 bd, 1878; sv. övers. 1878—79), egentligen
ett utdrag ur B:s dagbok under kriget,
värdefullt genom skildringens intimitet samt
noga granskat av Bismarck själv. En
vidlyftigare uppl. av B:s dagbok är
»Tagebuch-blätter» (3 bd, 1899), fullständigare för
krigstiden och framförd till 1893 samt intressant
genom sin belysning av pressarbetet efter
Bismarcks instruktioner. Mindre betydelse hade
»Unser Reichskanzler» (2 bd, 1884).
Busch, Wilhelm, tysk tecknare (1832—
1908). Blev mycket populär genom sina
godmodigt humoristiska
bildserier för små och
stora barn — »Maxund
Moritz» (sv. övers. 1922
o. 1924), »Hans
Hucke-bein, der
Unglücks-rabe» m. fl. — samt de
satiriska teckningarna
till »Die fromme
He-lene», »Der heilige
Antonius» m. fl., belysta
av lustig versifierad
text. Han var en
av Fliegende Biätters
mest omtyckta konstnärer, utgav 1884 ff. flera
samlingar av teckningar, »Wilhelm
Busch-Al-bum». Monogr. av G. Hermann (1902), Nöldecke
(1909) och K. W. Neumann (1919). G-g N.
Buschan [bo^an], Georg, tysk etnograf,
marinläkare (f. 1863). Har utgett bl. a.
»Germanen und Slaven» (1890), »Illustrierte
Völ-kerkunde» (1910; 2:a uppl. 1924), »Die
Balkan-völker» (1910), »Die Sitten der Völker» (3 bd,
1914—16), »Menschenkunde» (2:a uppl. 1923).
Buschlr (A b u s c h è r), stad i s. v. Persien,
vid Persiska viken, omkr. 200 km s. ö. om
Schatt-el-arabs mynning, på en sandö,
för
bunden med fastlandet genom ett smalt näs.
Omkr. 25,000 inv., mest araber. Säte för en
engelsk resident. Persiens viktigaste
hamnstad. Export av opium, gummi, vävnader,
mattor m. m. Hölls 1914—15 besatt av
engelska trupper.
Buschmän.
Buschmän (holl. bosjemans, betydelse se
nedan), ett i s. Afrikas ofruktbaraste trakter
kringströvande folk, som jämte Centralafrikas
dvärgar utgör världsdelens primitivaste och
äldsta påvisbara, troligen urgamla
befolkningselement. Numera finnas de oblandade
och i fritt tillstånd nästan blott i
Kalahariök-nen och kring Ngamisjön, dit de undanträngts
av de kraftigare kafferfolken och av boerna.
Fordom måste de haft ett betydligt större
utbredningsområde att döma av förekomsten av
klippmålningar och ristningar (Kaplandet,
Na-tal, Rhodesia). Passarge uppskattar deras
antal till 5,000—10,000, delade i små grupper
med olika namn och olika dialekter. — B. äro
finlemmade och småväxta, i Kaplandet 140—
145 cm, i Kalahari 150—155 cm. De ha
liksom hottentotterna, från vilka de ofta äro
svåra att skilja till utseendet, blekgul
hudfärg och tidigt mycket skrynklig hud, troligen
en följd av ojämn tillgång på föda; håret gör,
genom sin benägenhet att rulla hop sig i
spiraler, intryck av att växa fläckvis. Kvinnorna
ha ofta väldiga fettanhopningar i sätet
(stea-topygi), något som även utmärker
hottentott-kvinnorna. — B. äro jägare och samlare.
Urspr. voro männen endast jägare, men våra
dagars knapphet på villebråd har gjort, att de
på sina jaktexpeditioner måste ha ögonen
öppna för allt ätbart; de medföra liksom
kvinnorna en grävkäpp, gärna med en sten som
tyngd, och en skinnpåse för insamling av
rötter, frukter (särskilt vattenmeloner),
fågelungar, sköldpaddor, ormar, grodor, gräshoppor
m. m. Deras huvudvapen äro båge och
förgiftade pilar med benspets. De äro mästare i
primitiva jaktmetoder: i att anlägga
fallgropar, att smyga sig på villebrådet, att trötta
ut det genom oavbrutet förföljande samt i
maskering (t. ex. den bekanta strutsmasken).
Att skaffa vatten är ofta svårt i Kalahari,
och mången gång få de mödosamt genom ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
