Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Buzau - Buzot, François Nicolas Léonard - By (bebyggelse)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
319
Buzot—By
320
slätten. Omkr. 30,000 inv. Grönsaksodling,
petroleum- och svavelproduktion.
Buzot [byzå’], F r a n g o i s Nicolas L
é-o n a r d, fransk politiker (1760—94). Var
urspr. advokat i sin födelsestad Évreux och
valdes till medlem av riksständerna 1789 samt
av konventet 1792. Han blev 1791
domstols-president i Évreux. Som girondist förklarades
han i akt 2 juni 1793 och flydde då till
Nor-mandie, där han jämte Barbaroux anstiftade
ett snart kuvat uppror, och sedan till
Bretagne. B:s lik hittades 7 juli 1794 nära S:t
Émilion; det är ovisst om han dog genom
självmord eller av svält. B. var madame
Rolands vän och beundrare och efterlämnade
»Mémoires sur la revolution frangaise (utg.
1828 och, fullständigare, 1866). E. W.*
By (fsv. byr, by) betydde i fsv. bebyggd
plats, således även stad och enstaka gård,
men har i modern svenska bibehållit endast
betydelsen av en tätare bebyggelse på landet,
nämligen ett flertal gårdar
(jordbruksfastigheter), vilkas ägor helt eller delvis utgöra
eller i äldre tid utgjort en samfällighet. B.
är en bebyggelseform, som i Sverige förekom
redan i förhistorisk tid. När det påståtts, att
denna bebyggelseform urspr. skulle varit den
enda, som använts i Sverige, beror detta på
en överdriven uppfattning av den kollektiva
jordäganderättens betydelse. Förhärskande
anses emellertid bybebyggelsen ha varit i södra
och mellersta Sveriges slättbygder utom i
Dalsland, Värmland och på Gotland.
Förhållandet i Dalarna är omtvistat. Vid sidan av
bybebyggelsen skedde emellertid antagligen
redan förhistoriskt bebyggelse i ensamgårdar,
särskilt vid landvinningar från obygden och
till följd därav framför allt i det stora
nordliga kolonisationsområdet. På grund av den
gamla rättens regler om egendomsgemenskap
inom familjen måste emellertid i många fall
en ensamgård ha övergått till en by. Oriktigt
vore emellertid att antaga, att all
nybebyggelse skett i form av ensamgårdar, den har
även ägt rum genom anläggande av byar;
så ha t. ex. tydligen i många fall a v g ä r d
a-b y a r (se d. o.) ett dylikt ursprung. I
motsats till sistnämnda byar kallades
moderbyn »högby» (d. v. s. by med hednisk
gravhög) eller »bolby». Där historiska
upplysningar saknas, lämna arkeologien och
ort-namnsforskningen viktiga bidrag till frågan
om byarnas uppkomst. Under större delen av
vår historiska tid ända intill senare delen av
1800-talet kvarstod byn såsom den viktigaste
bebyggelseformen i Sverige, särskilt vid det
mindre jordbruket.
Arten av den samfällighet, vari byns
jordägare voro förenade, växlade under tidens
lopp i samband med ändringarna i
skifteslagstiftningen (se Skifte). I stort sett
gick utvecklingen i den riktningen, att den
individuella äganderätten vann ökat utrymme
och alltmer minskade samfällighetens
betydelse och omfattning. Enligt äldre lagar och
skiftesförfattningar sammanföll byalaget,
d. v. s. byns jordägare, med skifteslaget.
Detta innebar, att byalaget utåt uppträdde
såsom en enhet. I själva verket äro byalagen
att betrakta såsom viktiga primära enheter
i den svenska jordäganderättens historia.
Rätten till jord och vatten fördelades i första
hand mellan dem. Ännu långt fram i tiden
voro emellertid byarna mångenstädes ej
avgränsade genom ordentliga rågångar, utan
storleken av deras ägovälde i skogsmark, b
y-allmänningen, berodde, särskilt i
skog-rikare trakter, på den utsträckning, i vilken
de nyttjade skogen. Då alltför vidsträckta
anspråk på skogen från byalagens sida voro
hinderliga för anläggande av nybyggen och
för tillgodoseende av bergsbrukets
skogsbe-hov, föranledde detta åtgärder från det
allmännas sida, genom vilka byallmänningarna i
flera fall inskränktes enligt ett slags
behovs-princip och byarnas ägogränser fastställdes.
I Norrland skedde detta i stor utsträckning
i samband med avvittringen (se d. o.).
Vad beträffar fastigheterna inom byn voro
dessa i äldre tid endast delvis skilda från
varandra genom rågångar. Äldst var blott
tomten ordentligt utmärkt på detta sätt.
Åkertegarnas bredd var ofta angiven genom
enklare märken, då enligt sol- och
tegskiftes-metoden tvist om storleken av grannes
åker-lott slets genom ommätning med ledning av
tomtens storlek eller i senare tid b y a m
å-1 e t, d. v. s. den grund, varefter fastighet
ägde del i det för byn gemensamma och
delning av dylik samfällighet skulle ske. Såsom
exempel på delningsgrunder eller byamål
nämnes i 1734 års lag »öre och örtug, pund
och tunneränta eller hemmantal». Sedan
storskifte, en- eller laga skifte övergått by, bli de
därvid fastställda skifteslinjerna en gång för
alla gränslinjer mellan skiftesdelägarnas
särskilda ägor. Genom nämnda skiftesformer ha
byamännen i stor utsträckning frigjorts från
det starka beroende av varandra i fråga om
jordens brukningssätt, betning o. s. v., vilket
varit en följd av den starka ägosplittring,
som förekommit under äldre skiften. Ehuru
bysamfälligheterna härigenom minskats,
finnas de likväl kvar i sådan omfattning, att
de föranlett ny lagstiftning (se B y
samfällighet).
Ursprungligen säkerligen i många fall
förenade genom gemensam härstamning och
släktförfattningens band och i senare tider
i varje fall genom starka gemensamma
intressen, rättigheter och skyldigheter, bildade
byns jordägare ett byalag eller
grannelag. Troligen finns ett samband mellan de
ättdomstolar och ättförsamlingar, som skymta
fram i våra äldsta källor, och
bydomstolen eller byrätten samt bystämman.
Ledare vid dessa myndigheters
sammankomster var åldermannen eller
byfogden. I vissa trakter hade han till tecken
på sin värdighet ett horn eller en klubba.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
