Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Byggnadsgillen el. Byggnadsskrån - Byggnadsingenjör - Byggnadskonst, Arkitektur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
329
Byggnadsgillen—Byggnadskonst
330
Byggnadsgillen el. Byggnadsskrån
(ty. Bauhütten, da. byggehytter), under
medeltiden blomstrande föreningar av
byggnadsarbetare och stenhuggare, särskilt i Tyskland.
Med »Bauhütten» menades urspr. provisoriska
byggnadskontor och bostäder för de vid ett
större byggnadsföretag sysselsatta
hantverkarna. Sedermera övergick ordet att beteckna
hantverkarna själva, samlade i slutna gillen.
Dessa fingo gärna en religiös anstrykning
med ceremonier vid upptagandet, som i någon
mån påminte om kyrkoceremonier. Gillena
organiserades i större sammanslutningar, så
att en gesäll från en ort fick tillträde i b.
på andra platser efter att genom vissa
hemliga tecken ha styrkt sin behörighet. I
Tyskland bekräftades b:s statuter 1498 av kejsar
Maximilian; de levde där kvar ända till
början av 1800-talet. I England uppges ett
samfund av byggnadsbrödraskap ha fått fast
stadga i York redan 926. På frimureriet
torde engelska b. på 1700-talet ha övat stort
inflytande i fråga om ceremonier m. m. —
Litt.: Kr. V. Nielsen, »Bauhytterne» (i Nord.
Tidskr., 1897); L. Keller, »Zur Geschichte der
Bauhütten und der Hüttengeheimnisse» (1898);
J. Haase, »Die Bauhütten des späteren
Mit-telalters» (1919); Chr. L. Harre, »Okkulte
Symbolik des XIII. Jahrhunderts» (1920).
Byggnadsingenjör, titel, som ofta antages
av personer, vilka studerat husbyggnadskonst
vid lägre teknisk läroanstalt.
Byggnadskonst, Arkitektur, i
vidsträcktaste bemärkelse liktydigt med
byggnadsverksamhet i allmänhet; i egentlig mening allenast
sådant byggande, som avser att vid sidan av det
praktiska ändamålet åstadkomma en estetisk
verkan. Hit räknas alltså i allmänhet icke
rena nyttobyggnader, såsom anspråkslösa
bostadshus, byggnader för industriellt och
tekniskt ändamål m. m. — Om de enklare
bostädernas arkitektur och bostadsinredningen se
art. Bostad och de artiklar, till vilka
hänvisas i art. Konstindustri. Utförligare
framställning av b:s historia lämnas i
artiklar om särskilda länders, folkslags och
kulturperioders konst samt i artiklar om särskilda
stilarter. Här nedan redogöres endast för den
allmänna stilutvecklingen fr. o. m. antiken
hos de kristna kulturfolken, sedd i samband
med byggnadsteknikens historia.
Den europeiska b:s
grundformer äro bjälkbyggnaden och valvbyggnaden,
båda ursprungligen utvecklade inom
bostads-byggnadstekniken. Bjälkkonstruktionen
tillhör urspr. träarkitekturen och är utvecklad
inom Europa i samband med den här mycket
tidigt förekommande knuttimringen. Dess
konstruktiva kännetecken är, att tyngden av
byggnadens övre delar ständigt vilar som
lodrätt tryck på dess nedre partier, antingen
direkt på väggarna eller genom horisontala
bjälkar överfört på väggarna och stundom
också på lodräta stolpar eller kolonner.
Horisontalt eller snett riktade tryck kunna endast
förekomma i takkonstruktionen och upphävas
där antingen genom att taket bäres av flera
längsriktade åsar eller genom att sparrarna
sammanhållas med hanbjälkar eller dragband.
Byggnader av denna art ha stor stabilitet,
tillåta icke synnerligen breda rum och ha så
gott som alltid rätvinklig grundform.
Valvbyggnaden härstammar från forntidens
väst-asiatiska kulturfolk och användes i Europa
först under den hellenistiska tiden i
arkitektoniskt syfte; flera århundraden tidigare skall
den undantagsvis ha nyttjats för rent
praktiska behov (Cloaca maxima i Rom). Dess
konstruktion (se vidare Valv) medför, att
byggnadsmaterialets tyngd framkallar starka,
horisontalt och snett riktade tryck i
byggnadskroppen; dess stabilitet beror på att
dessa krafter få motverka varandra.
Rumsbildningen är mindre begränsad än vid
bjälkkonstruktionen, då valv kunna slås över rum
av nästan vilken form som helst och då flera
övervälvda rumsenheter utan att åtskiljas av
väggar lätteligen kunna sammankomponeras
till en gemensam rymdverkan.
Den högre b:s ursprung i den
primitiva bostadsarkitekturen visar sig icke
endast i konstruktionen utan också i planform
och uppbyggnad (jfr Bostad, sp. 935—936).
Under Greklands klassiska tid uppträdde
några få byggnadstyper, vilkas ändamål krävde
helt nya former, såsom teatrarna (se
Teater); deras detaljformer lånades emellertid
ständigt från templen, och karakteristiskt är,
att en uteslutande åt den praktiska nyttan
ägnad byggnad som arsenalen i Peiraie^s
uppfördes i en form, som trots stark
förenkling är nära besläktad med den ur
bostädernas konstruktion direkt härledda
tempelarkitekturen. Först under den hellenistiska tiden,
alltså på ett högt utvecklat kulturstadium,
ställdes den antika b. i större omfattning
inför uppgifter, som fordrade nya lösningar: det
monumentala bostadshuset och palatset,
församlings- och marknadshallen (basilika, se
d. o.), badhuset (se Romerska bad) m. m.
Den grekiska b. kan, trots enstaka
inflytanden från egyptisk konst och från Främre
Asien, betraktas som en fullt inhemsk
skapelse. Medan äldre kulturfolk hade räknat
härskarpalatset och monumentalgraven till de
viktigaste arkitektoniska uppgifterna, var för
grekerna tempelbyggnaden icke endast den
vanligaste utan också den förnämsta; templet
var statens främsta egendom och det
konstnärliga uttrycket för dess idé. Som redan
sagts, utvecklades tempelarkitekturen ur det
jämförelsevis primitiva bostadsbygget. Gången
av denna utveckling är okänd, då dess
avgörande skede avslutats, innan grekerna allmänt
började uppföra stenbyggnader. Den kan
emellertid lätt rekonstrueras på typologisk väg: den
enklaste tempeltypen, »templum in antis» (se
A n t), är identisk med det gamla
megaron-huset (se Bostad, sp. 936), och de rikare
formerna skilja sig i äldre tid från anttemplet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
