Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bülow, ätt - Bülow, Bernhard von (f. 1849) - Bülow, Bernhard Ernst von (1815—79)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
347
Bülow, B. von—Bülow, B. E. von
348
stitutionalismen. Han stiftade 1848 en
»förening till egendomens värn», som då plägade
kallas »junkerparlamentet» och senare hlev
ursprunget till Preussens konservativa
gods-ägarparti. Till en annan släktlinje (Gartow)
hörde den tyske författaren Eduard von
B. (1803—53), känd bl. a. dels som
översättare, dels genom en bearbetning av
»Simpli-cissimus» (1836) och en samling egna
»Novellen» (3 bd, 1846—48). Om hans son Hans
Guido von B. se nedan.
Bülow [byTå], Bernhard, furst von B.,
tysk statsman (f. 1849 9/5), son till B. E.
von B. Född på släktgodset Kleih-Flottbeck
i Holstein, blev B. efter deltagande i 1870—71
års krig officer men
övergick till den
juridiska ämbetsmanna-och 1873 till
diplomatbanan. Efter
tjänstgöring i Paris (1878
—84) och i Petersburg
(som ambassadråd 1884
—88) blev B. 1888
minister i Bukarest och
1893 ambassadör i Rom.
Av stor betydelse för
B:s framtid blev hans
1886 ingångna gifte
med Maria Beccadelli di Bologna
(av den italienska furstesläkten di C a m p
o-r e a 1 e), som gav honom utmärkta
förbindelser, särskilt i Italien. Efter en frände i
Tyskland ärvde han dessutom en stor förmögenhet.
Okt. 1897 blev B. statssekreterare för utrikes
ärenden, verkade energiskt för den nya
kolonialpolitiken och blev greve juni 1899, sedan
han genom förhandlingar uppnått, att
Spanien avträdde Marianerna och Karolinerna.
Vilhelm II såg i den smidige B. en lämplig
medarbetare för »världspolitiken» och
utnämnde honom (efter Hohenlohe) 17 okt. 1900
till tysk rikskansler samt preussisk
ministerpresident och utrikesminister. Elegant
världsman med ett kosmopolitiskt drag över sin
personlighet, uppträdde B. i tyska riksdagen
med flytande talegåva och anslog som
debattör en jovialt skämtsam ton, vilken lika
mycket retade motståndarna, som den vann
anhängarnas bifall.
B:s preussiska politik (jfr Preussen,
historia) kännetecknades dels av länge
fruktlösa bemödanden att lösa frågan om
kanalförbindelse mellan rikets västliga och östliga
delar, dels av en ofta hänsynslös
tysk-nationell »Ostmarkpolitik» i de polska provinserna.
I den allmänna tyska inrikespolitiken
nödgades B. i frågan om ny tulltariff till större
eftergifter åt agrarerna, än han avsett. På
grundval av den nya tariff, som han omsider
dec. 1902 genomdrev mot socialisternas och de
frisinnades häftiga motstånd, fördes
handels-traktatförhandlingarna våren 1905 till
lyckligt slut, och sedan riksdagen gillat
traktaterna, upphöjdes B. i juni s. å. till furste.
I sin allmänna utrikespolitik ansåg sig B.
i den nya kejserliga världspolitikens intresse
bäst diplomatiskt stödja rikets materiella
uppsving och tillväxt i militär och marin
styrka genom att söka underhålla goda
stor-maktsförbindelser utan att binda Tyskland
mer, än genom den redan bestående
trippelalliansen var fallet. Samtidigt med mycken
ryssvänlighet sökte han dämpa den ute bland
den tyska allmänheten tilltagande
antagonismen mot England. Han har efter
världskriget utsatts för mycket klander för bristande
förståelse och tillmötesgående i fråga om de
engelska samförståndstrevare till Berlin 1899
—1904, som föregingo Englands »entente» med
Frankrike. Däremot erkännes den smidighet,
varmed B. för stunden relativt lyckligt förde
Tyskland ur konflikter, som dock sedan
åter-kommo och blevo hans diplomatiskt oerfarne
efterträdare Bethmann-Hollweg övermäktiga.
— Inrikespolitiskt uppehöll B. länge
vänskaplig kontakt med den mäktiga centern, men
efter konflikter i kolonialpolitiken upplöstes
riksdagen dec. 1906, och B. vädjade i det s. k.
Sylvesterbrevet (31 dec. s. å.) till de
konservativa, nationalliberala och frisinnade om att
enas i ett nationellt »block» mot centerns och
socialdemokraternas särintressen. Resultatet
av valen jan. 1907 blev en seger för B., vissa
eftergifter gjordes nu åt de liberala, men på
frågan om finansreform sprängdes blocket
redan 1909. Från utrikespolitisk synpunkt
bidrog i hög grad till B:s fall den för Tyskland
pinsamma kejsarintervjun i Daily Telegraph
(se Vilhelm II), efter vilken B. beskylldes
för att under »novemberdagarna» 1908 icke
tillräckligt ha försvarat kejsaren; hans
samarbete med denne fick också härigenom en
obotlig knäck. 14 juli 1909 drog sig B.
tillbaka till privatlivet. — Mest vistades
makarna B. nu i Rom, där deras bostad, Villa
Malta, blev en samlingspunkt för romersk
so-cietet. Efter världskrigets utbrott sökte B.
genom förhandlingar om österrikiska
landavträdelser till Italien hindra dess aktiva
övergång till ententen. Han övertog i detta syfte
dec. 1914 ambassadörsposten i Rom men
misslyckades på grund av österrikisk-ungersk
omedgörlighet samt — framför allt — långt
hunna italienska förhandlingar på
ententesi-dan och en kraftig ententepropaganda i
Italien. Dagen efter Italiens krigsförklarinig
mot Österrike-Ungern lämnade B. Rom (24
maj 1915). Han var sommaren 1917 påtänkt
som rikskanslerskandidat men har ej fått
tillfälle att vidare ingripa i tysk politik. — B.
utgav 1916 »Deutsche Politik» (2 bd). Ett
urval av hans politiska tal utgavs av O. Hötzsch
(3 bd, 1907—09). Jfr R. Martin, »Fürst B.
und Kaiser Wilhelm» (1909); André Tardieu,
»Le prince de B.» (1909); W. Spickernagel,
»Fürst B.» (1921), och Johannes Haller, »Die
Aera B.» (1922). V. S-g.
Bülow [byTå], Bernhard Ernst von,
dansk-tysk diplomat och politiker (1815—79),
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
