Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bülow, Bernhard Ernst von (1815—79) - Bülow, Christian - Bülow, Frants Christopher - Bülow, Frederik Rubeck Henrik von - Bülow, Friedrich Wilhelm von, greve Bülow von Dennewitz - Bülow, Hans Guido von
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
349
Bülow, Chr__Bülow, H. G. von
350
brorson till Heinrich von B. (se
släktöversikten) och far till rikskanslern B. von B.
Född i Holstein, studerade han vid tyska
universitet och trädde 1839 i dansk statstjänst,
utarbetade 1846 motiveringen till Kristian
VIII:s öppna brev av 8 juli om arvföljden i
danska monarkien och lämnade 1848 vid
sles-vig-holsteinska upprorets utbrott statstjänsten.
Avvisad av insurgentregeringen, återvände B.
1849 i dansk tjänst, sändes s. å. i diplomatiska
värv till Frankfurt am Main och var danskt
ombud (för Holstein och Lauenburg) vid
förbundsdagen där 1851—62. Han förde där
bl. a. med stor skicklighet de förhandlingar
med Preussens ombud, Bismarck, som ledde
till hertigens av Augustenborg
renuntiations-akt av 30 dec. 1852. Han anlitades 1856—57
för förhandlingar i Berlin och Wien i den
danska författningsfrågan. Växande missnöje
med ministären Halls »eider-danska» politik
föranledde B. att okt. 1862 avgå från sin post
i Frankfurt. I stället blev han s. å.
statsminister i Mecklenburg-Strelitz och 1868 de
båda mecklenburgska storhertigdömenas
sändebud i Berlin och ombud i förbundsrådet.
Bismarck, som redan i Frankfurt lärt sig
värdera B:s stora diplomatiska duglighet, gjorde
honom 1873 till tysk statssekreterare för
utrikes ärenden. På denna post var han till
sin död en av Bismarcks förtrognaste och
arbetskraftigaste medhjälpare.
Bülow, Christian, tidningsman (1833—
1921). Utgav i Lund 1856—91 Folkets
Tidning, som han uppsatte och gav en radikalt
reformivrande prägel.
Bülow, Frants Christopher, dansk
officer (1769—1844). Blev 1791 adjutant hos
dåv. kronprins Fredrik (sedermera konung
Fredrik VI), 1801 dennes generaladjutant och
bibehöll denna ställning till konungens död
1839. B. var Fredrik till god hjälp vid
arméns reorganisation 1803—07 men visade sig
däremot alldeles oduglig som generalstabschef
under krigsåren 1808—09 och 1813—14, då
hans undvikande strategi beredde landet stora
förluster. Han blev därför i hög grad
impopulär bland folket men behöll sin ledande
ställning vid hovet och hade betydligt
inflytande hos Fredrik VI i stora och små
rege-ringsärenden, ehuru han aldrig erhöll plats
i statsrådet.
Bülow, Frederik R u b e c k Henrik
von, dansk general (1791—1858). Deltog
som fänrik med stor tapperhet i Köpenhamns
försvar 1807, avancerade småningom till
överste (1847) och blev vid utbrottet av
holstein-ska upproret 1848 chef för l:a
infanteribrigaden. Med denna utmärkte han sig genom
en rad lysande vapenbragder: han sprängde
genom ett flankanfall insurgenthären vid Bov
9 april och ingrep energiskt i striderna vid
Schleswig 23 april och vid Dybböl 5 juni.
Befordrad till generalmajor, var han under
vintern befälhavare på Als och inledde 1849
års fälttåg med en rad smärre framgångar,
varefter han 13 april blev överbefälhavare.
Vid Kolding stred han tappert, dock utan
framgång (23 april), men genom sitt
segerrika utfall från Fredericia 6 juli avgjorde
han årets fälttåg. Svår sjuklighet nödgade
honom att hösten s. å. nedlägga befälet.
Relativt återställd, var han som generallöjtnant
högste befälhavare först i Sönderjylland 1852
—55, därefter på Själland 1855—56. — Litt.:
O. Vaupell, »Generalerne Ryes og Bülows
levnetslöb» (1877).
Bülow [by ’lä ], Friedrich Wilhelm
von, friherre von, greve B. von
Denne-w i t z, < preussisk general (1755—1816).
Inträdde redan 1768 i hären, blev 1808
generalmajor och deltog, i
synnerhet sedan 1812, då
han blev
generalguvernör i öst- och
Väst-preussen, verksamt i
preussiska arméns
reorganisation. Han fick
våren 1813 sig
anförtrott att skydda
Berlin och intog en befäst
ställning s. ö. om
staden. B. stormade 2 maj
Halle och slog kåren
Oudinot vid Luckan 4
juni samt hotade fransmännens förbindelser.
När kriget efter stilleståndet ånyo utbröt,
var B. chef för 3:e preussiska armékåren, som
tillhörde den under svenske kronprinsen Karl
Johans befäl stående norra tyska armén. B.
slog ånyo Oudinot vid Gross-Beeren 23 aug.,
varigenom Berlin räddades från eljes
överhängande anfall, och 6 sept. strandade ett
sådant (under Ney) huvudsakligen på
preussarnas (kårerna B:s och Tauentziens)
tapperhet i slaget vid Dennewitz. Under hela
fälttåget låg B. i ständiga konflikter med Karl
Johan, som mycket klagade över hans
egensinne och olydnad. Dessa konflikter ha blivit
mycket olika bedömda av svensk och tysk
krigshistorisk forskning. B. stred sedermera
i Belgien och Frankrike, anförde centern vid
Laon 9—10 mars 1814 och besatte 31 mars
Montmartre, då de förbundna tågade in i
Paris. Där upphöjdes han till greve. Under
1815 års fälttåg bidrog han med 4:e
preussiska armékåren väsentligt till de förbundnas
seger vid Waterloo. Till sin död var han ånyo
guvernör i öst- och Västpreussen. C. O. N.*
Bülow [by’lä], Hans G u i d o von, tysk
musiker (1830—94), som dirigent elev av
Wagner, som pianist av Liszt. Pianolärare
vid Sterns konservatorium i Berlin 1855—64,
sedan till 1869 hovkapellmästare i München,
där han inlade stora förtjänster om
Wagner-verkens stilenliga framförande på hovoperan.
På 1870-talet företog han konsertresor i
Gamla och Nya världen och hyllades som en
av de allra främsta samtida pianisterna. 1877
utnämndes han till hovkapellmästare i
Hannover men utbytte denna plats redan tre år
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
