Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Byström, Jakob Jakobson - Byström, Oscar Fredrik Bernadotte - Byströms villa - Bystämma - Bysättning - Byte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
373
Byström, J. J__Byte
374
Hamilton (staten
Byström, Jakob Jakobson, frikyrklig
redaktör (f, 1857). Studerade vid
Betelsemi-nariet i Stockholm och Colgate university i
York) i U. S. A., där
han 1914 blev teol.
hedersdoktor. B. var
predikant vid Eskilstuna
baptistförsamling 1884
—89, föreståndare för
baptistsamfundets
för-lagsexpedition 1890—
1920 och utger sedan
1889 Veckoposten. Han
är ordf, i svenska
baptistmissionens
styrelse (sedan 1914) och
vice ordf, i »The
baptist world’s alliance».
Ivrig nykterhetsvän, var B. 1892—1909
sekreterare i Sveriges blåbandsförening och 1892—
99 medredaktör av tidningen Blå Bandet. Han
var (liberal) led. av Andra kammaren för
Stockholm 1897—januaririksdagen 1914 samt
1916—17, var därunder led. av
bevillningsutskottet 1912—14 och har anlitats i flera
kommittéer (om ölskatt, dissenterskatt m. m.);
i den stora nykterhetskommittén 1911—21
tillhörde han den förbudsvänliga delen. B. har
skrivit ett antal nykterhets- och
uppbyggelse-skrifter, däribland »En frikyrklig banbrytare,
F. O. Nilssons liv och verksamhet» (1910; 2:a
uppl. 1911) och »Sådd och skörd eller svenska
baptisternas mission» (1916). Ths.*
Byström, Oscar Fredrik
Bernadotte, musiker (1821—1909). Inspektor för
Konservatoriet 1867—72, sedan i fyra år
ledare för musikföreningen i Åbo; grundade
1876 ett pianoinstitut i Stockholm. På
1880-och 1890-talet verkade B. nitiskt för den gamla
protestantiska kyrkomusikens återinförande i
högmässogudstjänsten och utgav flera smärre
skrifter om lutersk kyrkosång. B. företog med
statsunderstöd flera resor för koralstudier i
Tyskland, Italien, Frankrike och England. På
1880-talet genomreste B. Sverige och gav
överallt »motettaftnar», varvid äldre
psalmmelodier utfördes. Som äldre sysslade han med
medeltidens svenska kyrkosång och utgav 1899
»Sekvenser, antifoner och hymner» (ny uppl.
1903). Som kompositör framträdde han rätt
ofta på 1870-talet, och Musikaliska
konstföreningen tryckte hans d-mollsymfoni. T. N.
Byströms villa, se Byström, J. N.
Bystämma, se B y, sp. 320.
Bysättning (av fsv. bysætia, urspr. tyskt,
egentl. samma ord som bisätta), exekutivt
tvångsmedel, bestående däri, att en gäldenär,
som ej fullgjort honom ålagd
betalningsskyldighet, genom beslut av domstol eller
exekutiv myndighet berövas sin frihet för att
■därigenom tvingas att dess snarare uppfylla
sin förbindelse. Allt intill senare tider har
b. varit allmänt använd, och särskilt har man
ansett detta tvångsmedel nödvändigt i fråga
om växelförbindelser. Numera har dock en
annan rättsuppfattning gjort sig gällande,
och följden därav har blivit, att b. försvunnit
eller står på väg att försvinna ur de flesta
lagstiftningar. Man har nämligen måst
erkänna, att ett tvångsmedel, som ger en
borgenär rättighet att förfoga över en insolvent
gäldenärs person, förnärmar individens rätt
såsom människa och icke kan ur rättvisans
synpunkt försvaras. Man har därjämte
kommit till insikt om att b. ingalunda är nödig
eller ens nyttig för att upprätthålla den
allmänna krediten.
Frankrike upphävde 1867 bysättningstvånget
i civila mål och handelstvister. Exemplet
har sedermera — mer eller mindre
fullständigt — efterföljts av övriga länder. I den nya
svenska utsökningslagen, av 10 aug. 1877,
omnämns ej bysättningstvånget, och 1 jan. 1879,
då nämnda lag trädde i tillämpning, försvann
b. ur den svenska lagstiftningen.
Byte. 1. Byte inträder som en nödvändig
faktor i det ekonomiska livet, så snart
produktionen upphör att försiggå i sin helhet
inom varje särskilt hushåll, d. v. s. så snart
hushållet utifrån måste skaffa någon del av
sina förnödenheter. Bytet står alltså i
närmaste sammanhang med
arbetsfördelningen (se d. o.). Till någon del måste byte
alltid ha funnits — nämligen för många
lyxartiklar och även några
nödvändighetsartiklar —, men under en stor del av antiken och
framför allt under den äldre medeltiden
betraktades det som ett undantag; regeln var att
intet köpa utifrån, som på något sätt kunde
frambringas i hemmet. I motsats härtill bygger
det moderna näringslivet på bytet som en
grundprincip, och intet förfärdigas i ett hushåll,
som rimligtvis kan förvärvas från marknaden.
Med uppkomsten av penningar har det
urspr. direkta bytet, vara mot vara,
övergått till indirekt, i det att var och en
köper penningar för sin vara och sedan säljer’
penningarna emot den vara han vill förvärva;
samtidigt tjänar penningen som mätare på
alla andra varors inbördes värde.
Då omsättningen nått ett ännu högre
stadium, leder utvecklingen emellertid på visst
sätt tillbaka till det direkta bytet, genom
undanröjande av penningens uppgift som
bytesmedel — sin betydelse som värdemätare har
penningen däremot alltid kvar. Framför allt
gäller detta i den internationella
handeln, som i regel pågår utan
användning av bytesmedel och alltid till sin natur är
ett byte av vara mot vara. Förmedelst växlar
och anvisningar byta alla jordklotets länder
ut sina varor och kvitta sina fordringar på de
mest invecklade vägar. Och även inom ett och
samma land kommer det direkta bytet i denna
form alltmera till användning, ej blott i den
egentliga affärsvärlden, där växlarna fullgöra
uppgiften. Då man köper en vara och betalar
— i stället för med penningar — med en
anvisning (check eller giroanvisning) på sin bank,
lämnar mottagaren densamma till sin egen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
