Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bön - Böna - Bönan - Böndagar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
431
Böna—Böndagar
432
ehuru den sedan framträder i en mångfald
former. — Man har kallat den primitiva
människans omedelbara, fria b. för den
prototy-piska b. Den visar oss b:s ursprung i djupa
själsliga upplevelser. Den födes av ett
konkret nödläge, som hotar de elementära
livsintressena hos enskilda eller grupper av
enskilda: hunger och törst, sjukdom,
översvämning o. s. v. men även förföljelse, vanära och
annan social nöd. Denna b. förutsätter
naturmänniskans tro på sitt beroende av högre
makter. Beroendekänslan i förening med
självuppehållelsedriften för med sig hoppet,
att den makt, som är herre över ens öde och
som man fruktar, också kan hjälpa.
Föremålet för b. är i grund och botten alltid
detsamma. Den ger uttryck åt den elementära
längtan efter liv, högre, rikare liv. Liksom
föremålet för b. är även själva
grundförhållandet alltid detsamma. Den fromme bedjaren
tror sig alltid i b. tala med den närvarande,
personlige guden och stå i levande förbindelse
med honom. Till b:s väsen hör icke
nödvändigt, att man kan omstämma Gud. B:s under
ligger åtminstone icke häri utan i den
hemlighetsfulla beröringen mellan människa och
gudom.
Denna till ursprung och väsen ena b. möter
oss i en mångfald former, vilka dock kunna
återföras på ett fåtal skarpt avgränsade
typer: bönens urform, den primitiva
människans lidelsefulla, naiva b.; den rituella
prosabönen; kulthymnen; det filosofiska
böneidea-let; de religiösa geniernas b. i dess två
huvudformer, mystisk och profetisk b. — De
primitivas b. utmärker sig för att i regel
åsyfta endast timlig välfärd.
Naturmänniskan är i det hela egoist; egoistisk blir därför
också hennes b. Och gudsbegreppet, som
bönen förutsätter, står lågt. Den primitives gud
är, även han, egoist, vars hjärta kan
uppmjukas genom smicker och hot och framför
allt genom offer och löften, så att han
tjänstvilligt uppfyller den bedjandes önskningar.
Genom besvärjelsebön kan han också därtill
tvingas. Åtskilligt av allt detta, särskilt
förbindelsen med offret och löftet, lever sedan
kvar inom de antika kulturreligionerna, i
Israels folkreligion, i islam och katolicismen.
— I de högre religionerna möta de två stora
riktningarna inom bönelivet, det mystiska
försänkandet och den profetiska bönen. Det
förra betingas av ett panteistiskt
gudsbe-grepp. I buddismen blir det ett ingående i
den ljudlösa stillheten och ensamheten. Den
senare riktningen inom bönelivet åter visar
hän på ett teistiskt gudsbegrepp, såsom i den
gammaltestamentliga profetreligionen. Den
kristna b. ansluter sig nu till denna
profetiska utveckling och för den vidare. Den kristnes
fromhetsliv kan sammanfattas i förtröstan på
den himmelske Fadern, frälsningens och
försynens Gud, vars tankar äro högre än
människotankar. B. blir helt enkelt det närmaste
uttrycket för denna personliga gudsförtröstan,
till alla delar bestämd av denna. Däri ligger
den kristna b:s frihet från att stå i
egoismens och det jordiska sinnets tjänst. Den
kristne, som i tacksam förtröstan hängiver
sig åt den himmelske Fadern, skyndar i
sin bön närmast förbi allt eget och lägre
och vänder blicken — såsom i »Fader vår» —
mot det, som är den himmelske Faderns
slutändamål med världen, hans rikes tillkommelse.
Men då Fadern i himmelen tillika är
frälsningens och försynens Gud, så följer därav,
att en »begärbön» även kan få upptaga allt
annat både andligt och lekamligt gott, under
förutsättning endast, att det alltsammans
låter inordna sig under det gudomliga
världsändamålet. Den kristnes gudsförtröstan
omsluter enligt Guds vilja även bröderna i
världen. Vid sidan av individuell b. träda
sålunda samfälld b. och förbön.
Ingen torde bestrida bönens förädlande och
stärkande inverkan på bedjaren själv. Denne
vinner inre överlägsenhet över naturvärlden.
Enligt kristen uppfattning kan b. därjämte
påräkna att åtföljas av en objektiv verkan i
form av bönhörelse. Bedjaren har kommit i
överensstämmelse med det djupast
bestämmande för världsloppet; det blir möjligt för
Gud att giva honom vad förut ej kunnat ske.
Men när bönhörelsen uteblir? Då bör det heta
i hjärtat: »Ske icke min vilja utan din!» Den
hjälpbehövande människans naturliga önskan
att till sin fördel kunna inverka på Guds vilja
går i den kristna bönen under i den starka
känslan, att man frambär sin b. inför den
Gud, vars tankar äro förmer än människors
och som älskar med mer än en faders och
moders kärlek. — Om de dagliga
bönestunderna inom den romersk-katolska kyrkan se
Breviarium och H o r a e canonicae;
om bönen inom muhammedanismen se I s 1 a m;
om de judiska fariséernas »böneremsor» se
Fylakterier. M. Pf.
Böna, åtskilliga till storlek och form i viss
mån överensstämmande frön av i systematiskt
hänseende vitt skilda växter. G. M-e.
Bönan, lotsstation vid Gävlebukten, inom
Gävle stads område.
Böndagar, av den världsliga överheten
förordnade »allmänna, högtidliga tacksägelse-,
faste-, bot- och böndagar». Om judiska
förebilder till våra b. se B o t d a g a r. Ansatser
till sådana faste- och böndagar har man velat
se i Apg. 1: 14, 12: 5, 13: 3, vidare i de varje
vecka under 40-dagarsfastan, som föregick
den stilla veckan, förekommande fastedagarna,
i »kvatemberfastan», i de särskilda
bönprocessionerna (litaniae) under krigsfara, krig eller
andra landsplågor, ur vilka åter
processionerna före pingst (rogationes) framgått. De
tidigaste av världslig överhet förordnade b.
äro knutna till Teodosius den stores och Karl
den stores namn. Den första evangeliska
bot-och böndagen hölls i Strassburg 31 aug. 1532.
B. förekomma i de flesta protestantiska
kyrkor. — I Sverige påbjöd Magnus Ladulås
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
