Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Böndagar - Böne - Bönhas (Bönhås) el. Fuskare - Bönmalm - Bönnelycke, Emil - Bönrost - Bönsläktet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
433
Böne—Bönsläktet
434
1280 och. 1289 allmän fasta och bättring för
avvändande av farsot. Gustav Vasa upptog
tanken och föreskrev 1544 åtta b. i följd till
avvärjande av oväder och andra landsolyckor,
varefter stadgades, att årligen fyra b. efter
varandra skulle hållas. Förnyade föreskrifter
härom lämnades av Erik XIV, Karl IX,
Gustav II Adolf och Kristina. Även
stadgan-dena om s. k. »veckoböndagar», d. v. s.
vecko-gudstjänster, vilka vid Uppsala möte 1593
fastställdes till en i veckan, nämligen varje
fredag, och 1607 utsträcktes till två,
motiverades stundom, så 1569, 1572 och 1573, med
krig och örlog. — Sedan 1676 ha de egentliga
b. hos oss varit fyra om året. Stundom ha
utlysts extra b., t. ex. 1756 efter
statskuppsför-sökets misslyckande och senast 23 aug. 1914
efter världskrigets utbrott. B. ha i Sverige
under olika tider firats på olika veckodagar,
sedan 1807 dock städse på söndagar. De
förordnas av konungen och pläga infalla i mars
(botdagen), maj (reformationsdagen, vilken
karaktär dagen erhöll 1888), juli
(missions-dagen, sedan 1873) och oktober
(tacksägelsedagen). »Böndagsplakatets» maningsord
författas och texterna väljas numera på
konungens anmodan av ärkebiskopen. — I
Danmark firas fjärde fredagen efter påsk sedan
1686 som allmän »faste-, bods- og bededag»
(»store bededag»); i Norge är sedan 1908
»bots-og bededagen» genom lag förlagd till 30 okt. —
Jfr Gångdagar och Kyrkoår. A. G-w.
Böne, socken i ö. Västergötland, n. ö. om
Ulricehamn; Redvägs härad, Älvsborgs län;
21,28 kvkm, 332 inv. (1925). Odlad bygd i
Ätrans dalgång och vid Vinsarpsjöns och
Lön-nerns stränder. 447 har åker, 1,342 har
skogs-och hagmark. Bildar med Knätte, Liared,
Fivlered och Kölingared ett pastorat i Skara
stift, Redvägs kontrakt.
Bönhas (B ö n h å s) el. Fuskare, under
skråtiden hantverkare, som utförde arbete i
ett visst yrke utan att tillhöra det fast
organiserade ämbete, som hade sig detta yrkes
utövande anförtrott. Han måste bedriva sitt
arbete i största hemlighet. Ej endast b. utan
även den, som anlitade honom, utsatte
sig för straff och allehanda
obehag. B. betraktades med största
ovilja av de organiserade
hantverkarna, som anställde formliga
jakter och husundersökningar
efter bönhasar. Senare, då
ämbetena gjordes mera otillgängliga
och allt mindre kunde fylla sina
uppgifter inom näringslivet, drevs
även mången hederlig och duglig
hantverkare att bli b. Sådana
fingo då större berättigande och
omfattades av allmänheten med
en viss välvilja. Det äldsta
bevarade förbudet mot bönhaseri
utfärdades 1569 i Lybeck. I Sverige
anfördes 1636 klagomål i rådet
över b., och i en förordning för
skräddarna 1650 finns en del bestämmelser
om bönhaseri. Jakter på b. förbjödos i
Sverige 1820, dock endast tills vidare, ämbetena
obetaget att föra talan vid domstol, när de
funno sig förfördelade i sin näring. Då
skråväsendet upphävdes 1846, försvunno även
b. — Ordet kommer av ty. Böhnhase (Ity. Bone
el. Bön, vindsrum, och Hase, hare). Hzs.*
Bönmalm (ty. Bohnerzj. 1. Se Järnockra.
— 2. Benämning på en rätt allmän, mer el.
mindre bönformad sjömalmstyp. N. Zn.
Bönnelycke, Emil, dansk författare (f.
1893). Född i Aarhus, debuterade B. 1917 med
diktsamlingen »Ild og ungdom» och har sedan
utsänt bok på bok: diktsamlingarna »Taarer»
(s. å.), »Gadens legende» (1920), »Guldæblerne»
(1921), prosadikterna »Asfaltens sange» (1918)
och »Rosa Luxemburg» (1919), berättelserna
»Spartanerne» (1919), »Joschja Ogoll» (1920)
och »Aurora» (s. å.) m. m. B. är lyriker, hans
form är gärna utmanande modern och
naturalistisk. Han älskar staden och stadslivet
och är rätt känslosam. R-n B.
Bönrost, se Rost.
Bönsläktet, Phase’olus, baljväxtsläkte. B.
har blommans köl i spetsen spiralformigt
inrullad och stiftet upptill på översidan hårigt.
Bladen äro trefingrade och försedda med
stip-ler vid småbladens bas. Hit höra omkr. 150
arter, i allmänhet slingrande eller nedliggande
örter, de flesta hemma i Amerikas varmare
delar. Många odlas för sina frukter eller frön.
Viktigast är Ph. vulgaris,
trädgårdsbö-n a (från Sydamerika), vars omogna frukter
och mogna frön spela stor roll som
födoämne. Den uppträder i flera raser, t. ex.
störbönor (Ph. vulgaris, var. communis),
med högt slingrande stjälk, och krypbönor
(Ph. vulgaris, var. nanus), med låg, rikt
förgrenad, ej slingrande stjälk. De omogna
baljorna äro i vissa fall gröna (h a r i c o t s
verts), i andra gula (vaxbönor). Fröna
växla starkt till färgen: bruna (»bruna bönor»),
vita, svarta etc. Bland övriga odlade arter
märkas Ph. lunatus, med stora, platta frön, och
mungobönor (Ph. mungo), med små,
ärtstora frön. — Som prydnadsväxt (spaljéväxt)
Störbönor. Bondbönor. Krypbönor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
