Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Börjesson, Johan - Börk (Björk), Isak - Börne, Ludwig (Löb Baruch) - Börresen, Hakon - Börresen, Hans Peter - Börresen, Jacob
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
439
Börk—Börresen
440
fjortonde» (två uppl. 1846; 3:e uppl. 1873),
som gjorde lycka både på scenen och som bok.
Det följdes av skådespelen »Erik den
fjortondes son» (1847), »Solen sjunker, Gustaf I:s
sista dagar» (1856), »Ur Carl den tolftes
ungdom» (1858),
»Brödra-skulden: Erik den
fjortonde, senare
afdel-ningen» (1861) och
»En sammansvärjning
i Rom» (1866). B.
återupptog även sin lyrik
med »Kärlek och poesi»
(1849) o. »Blommor och
tårar på en dotters
graf» (1854). I sin
dramatik sökte B.
efterbilda Shakespeare men
förmådde ej frigöra
sig från alltför flödande lyrik, och
karaktärs-skildringen var ofta ytlig. B :s bästa
karak-tärsfigur är Göran Persson i »Erik den
fjortonde». Lyriken är merendels vemodig;
flertalet av dikterna är stämningar, någon gång
känsliga och fina, oftast konturlösa. Som
predikant var han högt skattad. B:s »Valda
skrifter» utkommo 1873—74 (med biogr. av
N. Arfwidsson). R-n B.
Börk (B j ö r k), Isak, dramatisk
författare (f. i slutet av 1660-talet, d. 1700 el.
1701), vart 1696 rektor vid katedralskolan i
Narva. B. tillhörde 1686—91 det
studentskå-despelarsällskap, som uppträdde i Lejonkulan
(se d. o.) i Stockholm, och skrev då de 1688
uppförda skådespelen »Apollo», »Darius» (tr.
1874), »Ärans ... grönskande linder» och
»Valete teatern, Epilog» (tr. 1874) m. m.
B. stod i starkt beroende av den samtida
holländska dramatiken.
Börne, Ludwig (egentl. Löb Baruch),
tysk författare av judisk börd (1786—1837).
Studerade först medicin, sedan
statsvetenskap, antog 1817 kristendomen, bytte namn och
började
tidningsman-naverksamhet. 1818
—21 utgav han
tidskriften Die Wage,
som väckte stort
uppseende genom skarpa
teater- och
litteraturkritiker samt
politiska artiklar mot den
österrikiska
regeringen. 1822—24 vistades
B. som korrespondent
i Paris, dit han
återvände 1830 för att på
nära håll följa
juli
revolutionen. Under intrycket av denna skrev
han sina berömda »Briefe aus Paris» (1830—
33), i vilka han lovprisade fransmännens
politiska energi och utgöt sig i bittert hån över
tyskarnas servilism och »lakejnatur». Hans
sista arbete var stridsskriften »Menzel, der
Pranzosenfresser» (1836). Efter långvarigt
lidande, varunder han vårdades av sin trogna
väninna Jeannette Wohl, dog han i Paris. —
Ädelmod, oegennytta, glödande frihetskärlek
och fanatism voro grunddragen i B:s
karaktär. Hans stil är originell, ofta gnistrande
kvick, alltid aforistisk. Skolad i Frankrikes
presspolemik, vart B. sitt lands journalistiska
läromästare; abstrakt radikalism, vredgad,
skymfande, överlägsen ton och fullkomlig
brist på respekt för storheten (angreppen på
Goethe) känneteckna B. som tidningsman
likaväl som en sällsynt medryckande agitatorisk
eld. — B:s »Gesammelte Schrifteu» utkommo
1829—34; ny kritisk uppl. 1912 ff. Heines
»Über B.» är en bitter hatskrift mot B. Se
biogr. av Gutzkow (1840) och Holzmann
(1888) samt G. Brändes i
»Hovedström-ninger», VI.
Bö’rresen, Hakon, dansk tonsättare (f.
1876 2/«), elev av J. Svendsen, debuterade 1901
med en symfoni och har sedan intagit en
framskjuten plats bland nutida danska
kompositörer med orkesterverk (en 2:a symfoni,
uvertyren »Normannerne», »Thor körer til
Jotun-heim»), violinkonsert, stråksextett, några
stråkkvartetter, operorna »Den kongelige
gæst» (1919) och »Kaddara» (med grönländskt
ämne; 1921), pianostycken och sånger. E.F-t.*
Bö’rresen, Hans Peter, dansk missionär
(1825—1901). Var urspr. smedsgesäll, for
1852 till Berlin, där han 1855 gifte sig med
Caroline Hempel, som vann honom för
missionstanken. 1864 begåvo de sig till
Indien; då de icke där funno väntat
understöd från de tyska och danska
missionssäll-skapen, började de 1867 tills, m.
norrmannen L. O. Skrefsrud missionsverksamhet bland
de förtryckta och sedligt sjunkna santalerna.
Denna hade en ganska betydande framgång.
På ett besök i Danmark 1877 prästvigdes
B. Han var därefter till sin död den
sammanhållande kraften inom santalmissionen.
B. var en helgjuten personlighet med
avgjort praktisk läggning. Jfr
Santalmissionen. E. Ebg. (G. Lbrg.)
Bö’rresen, Jacob, norsk amiral,
industrimän (f. 1857). Konstruerade som ung
sjöofficer ett slags automatisk undervattensmina,
steg ganska raskt i graderna och blev 1899
konteramiral och chef för marinstaben. Han
kom ett par år senare i spänt förhållande till
sin närmaste överordnade, kommenderande
amiralen C. Sparre; dennas, k. »amiralsstrid»
(»admiralsaken») förvärrades under
unions-krisen, då B. i en tidningsartikel 29 maj 1905
antydde tvivel på möjligheten att försvara
Hortens befästningar. Året därpå föreslog
Sparre hos konungen, att B. icke skulle
uppsättas på mobiliseringslistan som eskaderchef.
Striden avgjordes först i dec. 1909 genom en
av stortinget tillsatt domstol, delvis till B:s
nackdel, och han övergick i febr. 1910 till
reserven. Redan dessförinnan hade han blivit
livligt intresserad i en mängd industriföretag
och bl. a. varit en av grundläggarna av »Norsk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
