Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Caneva, Carlo - Canicatti - Canicula - Canidae - Canigou - Canino (Cannino) - Canis - Canisius, Petrus - Canis major och Canis minor - Canna, Blomsterrör - Cannabis - Cannaceae - Cannae
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
547
Canicatti—Cannae
548
kriget 1911—12 befälet över
expeditionsar-mén till sept. 1912, då ban återkallades
såsom alltför försiktig. C. avgick 1914 ur aktiv
tjänst och var 1917 ordf, i den s. k.
Capo-rettokommissionen (se C apor et to). H.J-dt.*
Canica’tti, stad på s. v. Sicilien, prov.
Gir-genti, 25 km ö. n. ö. om Girgenti; 31,085 inv.
(1921); en av öns största jordbruksstäder.
Canicula (av lat. ca’nis, hund), Lilla hunden,
hundstjärnan, Sirius (se d. o.).
Ca’nidae, se Hundsläktet.
Canigou [kanigo’], bergmassiv i ö.
Pyrenéerna (se d. o.).
Canfno (C a n n i’n o), kommun i ital. prov.
Viterbo, 30 km v. n. v. om köpingen Viterbo.
Lucien Bonaparte ägde här en egendom och fick
av påven Pius VII 1814 titeln furste av C.
Ca’nis, se Hundsläktet.
Canlsius, Petrus, eg. Peter de Hondt (=
Canis), katolsk teolog (1521—97). Född i
Nij-megen, var C. den förste i Tyskland, som ingick
i jesuitorden (1543). En mångsidig kyrkans
tjänare, vilken
verkade som prof, i
Ingol-stadt, kejserlig
hovpredikant, teologisk
rådgivare vid
Triden-tinska mötet och
riksdagen i Augsburg
1566, påvligt sändebud
till de tyska
biskoparna m. m. C. var ivrigt
verksam för sin
ordens utbredning i
Bayern och Österrike. Han
grundade flera
jesuit
kollegier och var själv den förste tyske
provin-sialen (1556—69). Sin största betydelse äger
han som en av motreformationens ivrigaste
förkämpar, varvid han var lika framstående
som predikant, själasörjare, pedagog och
vetenskapsman. Det räknas honom till förtjänst,
att protestantismens segertåg söderut bröts
och att återkatoliceringen av Österrike samt
södra och västra Tyskland begynte.
Hedersnamnen »Kättarhammaren» och »Tysklands
andre apostel» tala för sig själva. Främst
bland C:s skrifter står hans katekes, som
utgått i flera hundra upplagor. Med denna
sökte han motverka och undantränga Luthers
katekeser. Däremot äro hans »Bekännelser» en
underhaltig imitation av Augustinus’.
Avlägsnad från sina befattningar och sitt arbete,
dog han i Freiburg i Schweiz. Han
beati-ficerades 1864 och kanoniserades 1925, varvid
han tillika upphöjdes till kyrkolärare (doctor
ecclesiae). — Litt.: Drews, »Petrus C., der
erste deutsche Jesuit» (1892); O. Braunsberger,
»Petrus C. Ein Lebensbild» (1917). L. W-r.
Ca’nis ma’jor och C a’n is m i’n o r, två
stjärnbilder, C. major på s., C. minor på n.
stjärnhimlen. Se Hunden.
Ca’nna, Blomster rör, växtsläkte, som
ensamt bildar fam. Cannaceae bland
monokotyle-donerna. C:s ståndare (vanl. 5) äro
kronblads-Ord, som saknas under
Blomsterrör, Canna spec.
lika och sakna knapp, med undantag av en,
som på ena
kanten bär en halv
sådan. Även
stiftet är bladlikt.
över 60 arter
finnas, alla
storväxta fleråriga
örter,
hemmahörande i tropiska
och subtropiska
Amerika. För
sina vackra
röda el. gula
blommor och sitt
bladverk odlas
flera arter med
en mängd olika
raser inomhus
eller i
bladgrupper på fritt
land. Vanligast
är C. indica
(från
Västindien), med schar-
lakansröda blommor. C. edulis, australisk
arrowrot, odlas i varma länder för sin
stärkelserika jordstam. G. M-e.
Ca’nnabis, se Hampa och Haschisch.
Cannäceae, se C a n n a.
Ca’nnae, forntida stad i Apulien, på högra
stranden av floden Aufidus (nuv. Ofanto).
Platsen, som motsvaras av nuv. byn Canne,
i it. prov. Bari delle Puglie, är bekant genom
det förkrossande nederlag, som Hannibal där
tillfogade romarna 2 aug. 216 f. Kr.
Konsulerna L. Aemilius Paullus och C. Terentius
Varro, vilka turade om att föra befälet
varannan dag, anförde en romersk här, som skall ha
uppgått till 80,000 man fotfolk och 6,000
ryttare. Hannibal hade blott 40,000 man fotfolk
och 10,000 ryttare men önskade en
sammandrabbning på Apuliens vida slätter, där han
kunde draga fördel av sitt överlägsna
rytteri. Den försiktigare Paullus ville uppskjuta
slaget, men den häftige Varro lät på en
dag, då han förde befälet, igångsätta striden.
Rytteriet ställdes å båda sidor på flyglarna.
Slaget utvecklade sig så, att kartagerna först
segrade på bägge flyglarna, medan de
romerska legionerna som en kil inträngde i
Kannibals center. De blevo då såväl angripna
från sidorna som fallna i ryggen av det
segrande fientliga rytteriet samt så tätt
sammanpackade, att de inre leden icke ens kunde
röra sig. Också nedgjordes de nästan till sista
man. Konsuln Paullus och en mängd högt
uppsatta män stupade. R. Tdh.*
Slaget vid C. har på senare tider inom den
tyska militärlitteraturen mycket ofta varit
på tal på grund av att generalfältmarskalken
greve A. von Schlieffen ägnat detta slag,
såsom förebilden för en avgörande seger genom
dubbel omfattning, ingående uppmärksamhet
och ur krigshistorien framdragit exempel på
C, torde sökas under K.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
