Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Capua - Capuana, Luigi - Capus, Alfred - Caput - Capuetá - Carabidae, Carabus - Carabinieri - Carabobo - Caracalla (Marcus Aurelius Antoninus) - Carácas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
579
Capuana—Caracas
580
rådet (ager campanus}, såvitt det ej såldes
eller koloniserades, utarrenderades såsom
romersk statsegendom. Under Caesar upptogs
C. såsom koloni — 20,000 medborgare förlädes
dit — bland Italiens stadssamhällen och var
ännu på 300-talet e. Kr. näst Rom och Milano
det mest betydande bland dessa; det
förstördes 456 av Geiserik och ånyo 840 av
sarace-nerna. På platsen för det gamla Casilinum
anlades 856 ett nytt C. (se nedan). Nära det
ursprungliga C:s plats uppstod snart en by,
nuv. staden Santa Maria di Capua vetere. —
Bland fornminnen märkas gravar ända från
600-talet f. Kr. samt rester efter en
amfi-teater. H. Sgn.
2. Stad i södra Italien på kampanska
slätten (Campagna felice), vid vänstra stranden
av Volturno, 10 km v. n. v. om Caserta, prov.
Caserta; 13,216 inv. (1921). Ärkebiskopssäte.
Stark vapenplats för Syditalien. Anlades 856
efter det gamla C:s förstöring på platsen för
det forna Casilinum; senare självständigt
grevskap, furstendöme, siciliansk besittning
sedan 1100-talet, del av konungariket Bägge
Sicilierna (till 1860). Vid C. slog Garibaldi
neapolitanska armén 19 sept. 1860.
Capua’na, L u i g i, italiensk författare (1839
—1915). Sicilian till börden, var C. en av
verismens, den italienska naturalismens, ledare.
Skrev romaner (»Giacinta», 1879, »Profumo»,
1890, »Il marchese di Roccaverdina» m. fl.)
och noveller (»Profili di donne», 1877, »Storia
fosca», »Le appassionate», »La voluttä di
creare», 1911, m. fl.), gärna med Sicilien till
skådeplats och ett stänk av mystik i
verklighetsskildringen, samt litteraturkritik.
»Italienska sagor» översattes 1883. Biogr. av
Pel-lizzari (1919).
Capus [kapy’(s)], Alfred, fransk författare
(1858—1922). Var gruvingenjör, innan han
ägnade sig åt författarskap. Högt uppskattad
för sina ironiska politiska dialogartiklar i
Figaro (från 1893),
blev han efter mordet
på G. Calmette 1914
dess huvudredaktör.
Hans noveller och
romaner hade ej
framgång, men hans av
fyndig dialog och satiriskt
optimistisk
uppfattning präglade lustspel
blevo mycket
omtyckta : »La bourse ou la
vie» (1900; »Pängar
eller lifvet», uppf.
1901), »La chåtelaine» (1903; »Slottsfrun»,
uppf. s. å.), »Les maris de Léontine» (1900;
»Leontines män», uppf. 1912). Led. av Franska
akad. 1914. Se E. Quet, »A. C.» (1904).
Ca’put, plur. ca’pita, lat., huvud. — C.
fa-mi’liae el. fami’lias, huvudman för en ätt (i
denna bemärkelse även enbart caput’);
skämtsamt om familjefader. — Per ca’pita, efter
huvud, efter personernas antal.
Caquetå [-kä-], flod i Sydamerika, se J
a-p u r ä.
Cara’bidae, Cärabus, se Jordlöpare.
Carabinieri [-jä’ri], it., karabinjärer, namn
på gendarmeriet i Italien.
Carabobo [-<wå’ct>å], stat i n. Venezuela vid
Karibiska havet; 4,399 kvkm, 125,514 inv.
(1920). I n. berglänt, i s. bördig, särskilt
Va-lenciaslätten, med odling av kaffe, kakao och
socker. Huvudstad: Valencia, med järnväg till
hamnen Puerto Cabello. C. är uppkallat efter
byn C., där Bolfvar 1814 och 1821 vann två
segrar över spanjorerna.
CaracaTla, romersk kejsare 211—217. Hette
Marcus Aurelius Antoninus. föddes
trol. 186 och var äldste son till Septimius
Se-verus och lulia Domna. Namnet C. fick han
efter en så benämnd
fotsid gallisk kappa,
som han gärna bar.
Kort efter sin
tronbe-stigning lät han mörda
sin broder och
medre-gent, Geta, samt
dennes anhängare (omkr.
20,000 pers.). Som
härskare levde C.
väsentligen för sina nöjen och
överlät en hel del av
regeringsbestyren åt
modern. Han var
fri
kostig mot sina gunstlingar och i synnerhet mot
soldaterna; genom konfiskationer,
skatteförhöjningar och de genom den romerska
medborgarrättens utsträckning till rikets fria undersåtar
(212) — hans viktigaste regeringsåtgärd —
ökade inkomsterna samt moderns förträffliga
förvaltning funnos dock vid hans död
betydande belopp. Efter krigsföretag mot alemanner
och chatter drog C. mot orienten för att liksom
Alexander den store lägga dessa trakter under
sin spira. I Ilion firade C. med högtidliga
tävlingsspel Akilles’ minne. Vinterkvarter
var 214—215 Nikomedia; över Antiokia gick
tåget våren 215 till Alexandria, där av ej fullt
utredda orsaker ett fruktansvärt blodbad
anställdes bland invånarna. 216 överraskade C.
parterna och ryckte över Tigris samt rustade
sig vintern 216—217 till ett nytt fälttåg.
Emellertid blev han i april 217 mördad på
anstiftan av gardeschefen Macrinus, som
utropades till kejsare. — För militärlivet
svärmade C. utan att dock vara någon egentlig
fältherre. Lika litet var han statsman. Av hans
storslagna badanstalt, Caracallas
termer (se Rom och Romerska bad samt
bild 2 vid art. Byggnadskonst), finnas
ståtliga rester ännu bevarade. (H. Sgn.)
Caracas. 1. Förbundsdistrikt i republiken
Venezuela, n. Sydamerika; 1,930 kvkm,
140,132 inv. (1920). — 2. Huvudstad och
största stad i republ. Venezuela och i
för-bundsdistr. C.; 92,212 inv. (1920). Beläget i
Karibiska bergen omkr. 920 m ö. h. och
har ett tempererat klimat. C. är väl bebyggt
Ord, som saknas under C, torde sökas under K.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
