Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Carácas - Caracciolo el. Caraccioli, släkt - Carafa, Michele Enrico - Caraf(f)a, släkt - Caraf(f)a, Oliviero - Caraf(f)a, Carlo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
581
Caracciolo—Caraf(f)a
582
och modernt utrustat med
breda gator, gas, elektr.
belysning, vattenledning,
spårvägar. Det är även
landets andliga centrum
med universitet, grundat
1725, konstakademi,
tekniska och andra skolor
samt ärkebiskopssäte.
Vidare märkas domkyrkan,
Santa Anakyrkan,
presidentpalatset, talrika andra
kyrkor och offentliga
byggnader och minnesmärken.
C. har livlig handel och
någon industri (tvål, ljus,
tobak m. m.) samt
järnvägsförbindelse till
hamnen La Guaira.
Caracciolo [kara’t.fålå]
el. C a r a c c i o 1 i, urspr.
neapolitansk adelssläkt,
känd sedan 900-talet, ännu
fortlevande i tre grenar
med furstetitlar av
Avel-lino, Castagneto och
Spi-noso. Marino C. (1469—
1538), påvlig nuntius från 1518 hos kejsar
Maximilian, 1520 hos Karl V, understödde 1521
livligt legaten Aleander i hans aktion mot
Luther, blev senare kardinal och dog som
kejserlig ståthållare i Milano. Jfr L. Pastor,
»Ge-schichte der Päpste», IV (1906—07). Galeazzo
C., markis av Vico (1517—86), systersons son
till påven Paul IV, väckte uppseende genom sin
övergång 1551 till reformerta läran och levde
sedan som Calvins medhjälpare i Genève. Jfr
Galiffe, »Le refuge italien de Genève» (1881).
Furst Francesco C., neapolitansk amiral
(1752—99), stod Ferdinand IV nära men
övergick efter kungens fega flykt i parthenopeiska
republikens tjänst 1799. Tillfångatagen, blev
han av lord Nelson i neapolitanska
kungaparets intresse under rättsvidriga
omständigheter hängd på ett av sina egna fartyg. Jfr F.
Lemmi, »Nelson e C.» (1898), och K. Chlgdowski,
»Furstar och folk i Neapel» (1919). B. H-d.
Cara’fa, Michele Enrico, italiensk
kompositör (1787—1872). Deltog som officer
i Napoleons krig, var adjutant hos Murat,
sedan professor vid konservatoriet i Paris;
elev av Cherubini. Hans operor (»Masaniello»
m. fl.) gjorde lycka.
Cara’f(f)a, neapolitansk adelssläkt, känd
sedan 1200-talet, ännu fortlevande i Italien i en
gren med hertigtitel av Andria. Jfr A.
Reu-mont, »Die C. von Maddaloni» (2 bd, 1851).
Oliviero C. (1430—1511), ryktbar som
teolog, jurist, arkeolog och politiker, blev 1458
ärkebiskop av Neapel och 1467 kardinal. 1472
befälhavare över en av Sixtus IV utrustad
flotta, erövrade han från turkarna hamnen vid
Satalia i Karamanien samt Smyrna. Jfr L.
Pastor, »Geschichte der Päpste», II—III (1904
—05), och K. Chlqdowski, »Furstar och folk i
Utsikt över CarÄcas.
Neapel» (1919). Hans brorson Gian Pietro
C. blev 1555 påve under namnet Paul IV
(se d. o.). Om dennes brorsöner se Carlo C.
Carlos brorson A1 f o n s o C., markis av
Mon-tebello (1539—65), son till Antonio C., var högt
begåvad. 18-årig blev han kardinal 1557 och
s. å. ärkebiskop av Neapel, stod högt i gunst
hos Paul IV och bibehöll dennes ynnest, då
hans far och farbröder störtades 1559, men
fängslades under Pius IV 1560, dömdes till
dryga böter och flydde 1562 undan ny
förföljelse till sitt ärkebiskopsdöme.
Jesuitgeneralen Vincenzo C. (1585—1649) är
uppskattad som uppbyggelseförfattare. Carlo
C. (d. 1644), biskop av Aversa 1616 och
nuntius hos kejsaren 1621—28, verkade mot
reformationen och är känd som historisk
författare. Biogr. av Anthieny (1869). E 11 o r e
C. (1767—99), en av parthenopeiska
republikens grundläggare, stred som general i dess
tjänst och avrättades efter republikens fall av
kardinal Ruffo. Biogr. av R. Caraffa d’Andria
(1886). B. H-d.
Cara’f(f)a, Carlo, kardinal, politiker (1519
—61), brorson till Gian Pietro C. (påven Paul
IV). C., som i ungdomen fört ett äventyrligt
krigarliv, var slug och viljestark men
samvetslös och utsvävande (t. o. m. överbevisad
om att ha varit lejd mördare). Genom grovt
hyckleri ställde han sig in hos farbrodern
Paul IV, blev kardinal 1555 och allsmäktig
ledare av kurians utrikespolitik. Jämte sina
bröder Giovanni C., greve av Montorio,
hertig av Paliano 1556 och kyrkans
generalkapten, samt Antonio, markis av
Monte-bello, behärskade han Kyrkostaten under tre år.
I början starkt spanskfientlig, orsakade han
krig med Filip II men svängde om efter
fre
Ord, som saknas under
C, torde sökas under K.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
