Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Carducci, Giosuè - Carduus - Cardwell, Edward - Carelius, Olof Petri - Carelophus - Carême - Carême, Marie Antoine - Carency
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
593
Carduus—Carency
594
till grekernas oeh romarnas verk, vilka han
tidigt kände så i grund, att han med sin
lärdom förvånade t. o. m. de lärda munkarna i
Florens, hos vilka han
vid 14 års ålder kom
i skola. 20 år gammal
blev C. doktor i
filosofi och litteratur vid
universitetet i Pisa och
kallades 1861 till
professor i italienska
litteraturen vid
universitetet i Bologna; vid
hans avgång från
denna professur 1904
tilldelades honom av
parlamentet en årlig
pension på 12,000 lire. C. avled i Bologna.
Redan i sitt barndomshem hade C. börjat
dikta, påverkad av den karakteristiska natur,
i vilken han levde, samt av studiet av
antikens och Italiens stora skalder. Hans första
diktsamling publicerades 1857 under namn av
»Rime». Därefter följde »Juvenilia» (1863),
där man återfinner »Rime», samt »Levia
gra-via» (1865). Dessa samlingars gemensamma
karaktär är svärmeri för och imitation av
antiken, med Horatius som särskild förebild,
samt revolutionär oppositionslust. På
1860-och 1870-talet skrevos »Decenalia» (1871) och
»L’inno a Satana» (1863; »Hymnen till
Satan», översatt i Finsk Tidskrift 1894), vilken
senare under längre tid förskaffade dess
författare öknamnet »Satans illa beryktade
lovtalare». Det är dock ej här mörkrets och det
ondas furste C. hyllat utan den fria tankens,
de moderna idéernas, uppfinningarnas och de
revolutionära handlingarnas ledande kraft.
Dikten, som säkert är C:s mest bekanta, har
föga litterärt värde. I »Giambi ed epodi»
(1871) satiriserar författaren sina samtida
landsmän. 1873 kommo »Nuove poesie», vilka
till stor del omtrycktes i »Rime nuove»
(1887). Här och i de tre samlingarna av »Le
odi barbare» (1877, 1883 och 1889), vilka
senare betraktas såsom C:s mästerverk och i
vilka C. upptagit de antika versmåtten, står
han som en fullfärdig konstnär. Hans samlade
»Opere» utgåvos 1889—1905 i 20 bd.
C. betraktas som Italiens största litterära
personlighet under 1800-talets senare hälft.
Som lärare och litteraturhistoriker åtnjöt han
ej mindre ryktbarhet än som poet, varjämte
han var en framstående talare. Han har
skrivit inom snart sagt alla områden av den
italienska litteraturen.
C:s dikter voro eggande för de italienska
patrioterna och deras kamp för Italiens
enhet och vunno en storartad popularitet. Men
även utomlands var han uppskattad, särskilt
i Tyskland. Året före sin död erhöll C.
nobelpriset i litteratur (1906). Till svenska
finnes en del strödda översättningar ävensom en
samling »Valda dikter» (övers, av Aline
Pip-ping, 1894). Se Louis Étienne, »Giosuè Car-
ducci» (i Revue des Deux Mondes, 1874),
Giu-seppe Chiarini, »Giosuè Carducci. Impressioni
e ricordi» (1901), och B. Croce i »La critica»
(1910; med bibliografi). H. N.*
Ca’rduus, se Tistlar.
Cardwell [kä’da>ol], Edward, viscount C.,
eng. statsman (1813—86). Var först advokat,
invaldes 1842 i underhuset, där han slöt sig
till Robert Peel, i vars andra ministär han
1845—46 var skattkammarsekreterare. I lord
Aberdeens koalitionsministär var han 1852—
55 handelsminister och genomförde därvid en
omfattande lagstiftning för handelsflottan. Av
ministären Palmerston-Russell var han 1859
—66 medlem, till 1861 som minister för
Irland, sedan utan portfölj och de två sista åren
som statssekreterare för kolonierna. 1868—74
tillhörde han Gladstones första ministär som
krigsminister och genomförde därvid 1871 års
stora arméreform, varigenom bl. a.
tjänste-köpen avskaffades och tjänstetiden för
manskapet förkortades. Vid ministärens avgång
1874 utnämndes C. till viscount och deltog
sedan föga i det politiska livet. C. utmärkte
sig mera genom administrativt nit och
praktisk reformverksamhet än som folklig
politiker eller talare. V. S-g.
Carèlius, Olof Petri, skald (1702—58). Av
gammal sörmländsk prästsläkt, vart C. 1739
kyrkoherde i Huddinge, Brännkyrka, Nacka
och Erstavik. Av hans visor var
»Hönsgummans visa» (1751, till Adolf Fredriks och
Lovisa Ulrikas kröning), som folkligt naivt och
livligt målande skildrar livet på »herregålen»
under olika »herrskap», d. v. s. Sveriges
historia från och med Kristina, länge
utomordentligt populär och efterbildades långt in på
1800-talet.
CareTophus, se Slemfiskar.
Carème [karä’m], fr. (av lat. quadragèsima,
näml. di’es, fyrtionde dagen), fastan,
katolikernas fastetid av 40 (numera 44) dagar.
Carème [kara’m], Marie Antoine,
fransk kokkonstnär (1784—1833), kökschef
hos Napoleon I, Talleyrand, kejsar Alexander
I m. fl. Skrev auktoritativa arbeten om
kokkonst, »Le maltre d’hötel frangais» (1822),
»Le cuisinier parisien» (1828), »L’art de la
cuisine au XIX:e siècle» (5 bd, 1833 ff.) m. fl.
Carency [karäsi’], by i franska dep.
Pas-de-Calais, 12 km n. v. om Arras. Då under
världskriget fronten med 1914 års slut
stadgats, kom C. att ligga strax bakom eldlinjen
på tyskarnas sida. C. och närliggande byar
(La Targette m. fl.) blevo synnerligen starkt
befästa, oeh deras källare förbundos med
underjordiska gångar. Då den franska
våroffensiven 1915 igångsattes och riktades mot
linjen Arras—Carency samt mot den n. om C.
belägna Lorettehöjden, blev striden vid C.
synnerligen häftig. Anfallet tog sin början 9
maj; först sedan byn omringats av
fransmännen 12 maj, måste de försvarande uppgiva
striden. Se A r r a s och
Belgisk-franska fronten, sp. 1168. M. B-dt.
Ord, som saknas under
C, torde sökas under K.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
