Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Castberg, Johan - Castegren, Adolf Victor Teodor - Casteja, Charles Louis de Biaudos - Castelar, Emilio
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
679
Castegren—Castelar
680
mars 1905 skulle bilda sin ministär, erbjöd
han C. en plats i denna, men C. avböjde, då
hans meningsfrände överste Georg Stang ej
blev försvarsminister. Under unionskrisen
förfäktade han en annan ståndpunkt än den
segrande. Han var sålunda en bitter motståndare
till Karlstadsöverenskommelsen och arbetade
för republikens införande. Detta har han
skildrat i »Om begivenhederne i 1905» (1906).
Upplösningen av samlingspartiet 1908 och
bildandet av den radikala »konsoliderade»
vänstern med Gunnar Knudsen som ledare
kunna tillskrivas C:s initiativ. Han ingicK
som justitieminister i Knudsens ministär 18
mars 1908 och avgick med denna 1 febr. 1910.
Som social- och handelsminister i Knudsens
andra ministär (30 jan. 1913—22 april 1914)
förberedde han de »barnlagar», som 1915 efter
våldsam strid antogos av stortinget (de gåvo
bl a. lika arvsrätt åt barn inom och utom
äktenskapet). C. har träget arbetat för
småbrukarna, som han vill göra till självägande
i syfte att därigenom avskaffa det
egendoms-lösa proletariatet. I skatte- och tullfrågor har
han samverkat med socialdemokraterna. Han
har på senaste tiden varit förbudspartiets
ledare i stortinget. Mot nordiskt (politiskt
och ekonomiskt) samarbete under och efter
världskriget har han ställt sig avvisande. C.
är f. n. stortingsman för perioden 1925—27
och tillhör radikala folkpartiet, vilket i
stortinget endast har två representanter. M. H.
Castegren, Adolf Victor Teodor,
skådespelare (1861—1914). Anställd vid
Mindre teatern 1880—84, Nya teatern 1884—87
och Svenska teatern i Helsingfors 1887—1904,
från 1894 som regissör, från 1899 som
intendent, var 1904—06 direktör för Stora teatern
i Göteborg och sedan 1906 regissör vid
Svenska teatern i Stockholm. I yngre dagar var
C. utmärkt inom operetten och lustspelet, där
hans naturliga friskhet och humor vunno
många segrar, bl. a. Ivan i »Tiggarstudenten»,
Farinelli, Koko i »Mikadon», Montedafior i
»Frihetsbröderna», Des Prunelles och
Adhé-mar i »Vi skiljas». Som teaterledare och
regissör strävade C. efter en gedigen repertoar;
bland hans iscensättningar märkas
Maeter-lincks »Pelléas och Mélisande», Strindbergs
»Ett drömspel» och »Svanevit». C. var sedan
1887 g. m. Hilda Carolina Sjöberg
(f. 1864). Hon debuterade i Oslo 1881, var
anställd i Norge 1881—85 och vid Nya teatern
från 1885 samt följde sedan sin man, tills hon
1906 anställdes vid Vasateatern. Fru C. var
i yngre dagar en populär operettartist med
charm och temperament, övergick sedan med
framgång till talscenen och det komiska
facket. Bland hennes roller märkas Sköna
Helena, Lilla helgonet, Niniche, Niobe samt Pose
Friquet i »Villars dragoner». G. K-g.
Casteja [kastfa’], Charles Louis de
B i a u d o s, greve d e C., fransk diplomat
(1693—1755). Var guvernör i Toul och S:t
Diziers, då han okt. 1727 utnämndes till
en
Ord, som saknas under
voyé i Stockholm, dit han anlände febr. 1728;
han fick 1730 rang av ambassadör. C.
utvecklade en energisk och hänsynslös verksamhet
för att indraga Sverige i förbund med
Frankrike och förmå det att deltaga i polska
suc-cessionskriget (1733—38). Först sökte han
vinna sitt mål genom Arvid Horn men
förband sig okt. 1734 med D. N. von Höpken
och C. Gyllenborg, varvid hattpartiet (se d. o.)
grundlädes. C. lyckades förmå regeringen till
en konvention med Frankrike, 25 juni 1735,
men då Horn likväl förnyade ett äldre
vänskapsförbund med Ryssland, blev den franska
konventionen ej ratificerad. C. började då,
även genom ströskrifter och i pressen, en
hetsig kampanj mot regeringen och blev på
dess flera gånger förnyade anhållan
rappel-lerad 8 sept. 1737. Sista tiden av sin vistelse
i Sverige hade han nära nog i öppen dag
framträtt som partiledare. J. Th. W.*
Castela’r, E m i 1 i o, spansk statsman och
författare (1832—99). Verkade från 1857 som
professor i litteratur och filosofi i Madrid,
suspenderades för sin politiska radikalism,
deltog i ett militäruppror
1866 och nödgades s. å.
gå i landsflykt. C.
återvände efter
septemberrevolutionen 1868
och drev då en livlig
propaganda för
republiken, tills vidare
utan resultat. Då
konung Amadeus I (se
A m e d e o) abdikerat
och republiken
utropats 1873, blev C. (12
febr.) utrikesminister.
Hans viktigaste programpunkter voro förbund
mellan de latinska folken, federativ spansk
statsförfattning efter nordamerikanskt
mönster, upphävande av den stående hären,
skilsmässa mellan kyrka och stat m. m. När 8 juni
s. å. den federativa republiken utropades, kom
C. ej in i den nya ministären men fick i stället
i uppdrag att utarbeta ett förslag till
federativ författning. Han var senare några veckor
medlem av Pi y Margalls ministär, därpå
president i cortes och valdes, då anarkien hotade
taga överhand, 7 sept. till president för den
verkställande makten men råkade under sin
stränga ämbetsutövning i konflikt med sina
forna meningsfränder och tvangs avgå 2 jan.
1874 samt bosatte sig för en tid i Paris. Efter
konungadömets återupprättande förfäktade C.
från 1876 moderat-republikanska åsikter i
cortes och försonade sig 1894 formligen med
monarkien, sedan allmän rösträtt införts. Som
parlamentarisk talare var C. en av sin
samtids främsta. Han utövade även ett flitigt
skönlitterärt, historiskt och politiskt
skrift-ställarskap. Bl. a. utgav han en »Historia del
movimiento republicano en Europa». Litt.:
Sandoval, »Emilio C., coup d’oeil sur sa vie»
(1886); Hannay, »Don Emilio C.» (1896); E
C, torde sökas under K.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
