Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Cellulosa - Cellulosaacetat - Cellulosaestrar - Cellulosafabrikation - Cellulosafoder - Cellulosajäsning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
777
Cellulosaacetat—Cellulosa jäsning
778
konstläder, sprängämnen, lacker och
fernissor. I. B.
Cellulösaacetät, cellulosans ättiksyreester,
se Cellulosaestrar.
Cellulösaestrar. Man har lyckats framställa
en hel del estrar mellan cellulosa (se d. o.)
och såväl oorganiska som organiska syror.
De viktigaste hittills framställda estrarna äro:
cellulosanitrat, -sulfat, -formiat, -acetat,
-pro-pionat, -valerianat, -capronat, -oxalat,
-ben-zoat och -xantogenat. Dessutom känner man
en del s. k. blandade estrar, där cellulosan
samtidigt är bunden vid olika syror. Följande
estrar ha fått praktisk betydelse:
Cellulosanitrat (fordom felaktigt
kallad nitrocellulosa), som erhålles genom
behandling (»nitrering») av bomull eller kemiskt
ren pappersmassa medelst en blandning av
konc. salpetersyra och konc. svavelsyra.
Alltefter syreblandningens, den s. k. nitrersyrans,
koncentration reagerar cellulosamolekylen
med flera eller färre molekyler salpetersyra.
Teoretiskt kan cellulosan upptaga högst tre
molekyler salpetersyra på varje i densamma
ingående druvsockerrest, motsvarande
formeln n. C6H7O2(NO3)3 med en kvävehalt av
14,4 %. I verkligheten har man dock aldrig
lyckats erhålla ett cellulosanitrat med högre
än 13,9 % kväve. I praktiken nöjer man sig
med ännu lägre kvävehalter, och det
tekniska cellulosanitratet är därför aldrig en
enhetlig produkt utan en blandning av mono-,
di- och trinitrat. Dessutom innehåller det
nitrerade föreningar av cellulosans
nedbrytnings- och omvandlingsprodukter samt av i
cellulosan förekommande föroreningar. Flera
av dessa nitrat äro mycket labila, och
cellulosanitratet måste därför genomgå en
noggrann reningsprocedur för att erhålla en
tillräcklig stabilitet. Denna rening sker
huvudsakligen genom upprepade kokningar i sur och
alkalisk lösning. Alltefter kvävehalten variera
cellulosanitratets egenskaper betydligt. De
högst nitrerade nitraten äro kraftiga
explosivämnen (se B o m u 11 s k r u t). Cellulosanitrat
med en kvävehalt motsvarande dinitratet ha
fått stor användning till framställning av
konstsilke, kollodium, celluloid, film,
konstläder (t. ex. pegamoid), cellulosalacker m. m.
Cellulosaacetat erhålles genom
behandling av cellulosa eller hydrocellulosa
med acetylklorid och ättiksyra under
närvaro av små mängder av någon katalysator.
Alltefter framställningssättet kunna olika
cellulosaacetat med olika tekniska
egenskaper erhållas. Cellulosatriacetatets formel är
n . C6H7O2 (C02CH3)3. Cellulosaacetat är till
skillnad från cellulosanitrat endast svårt
brännbart. Genom tillsats av vissa ämnen,
som t. ex. fosforsyreestrar av fenoler, kan det
göras fullständigt obrännbart.
Cellulosaacetatet enbart eller uppblandat med kamfer,
ftal-syremetylester, triacetin, löst eller olöst i
något lösningsmedel, har liksom
cellulosanitratet fått stor teknisk användning till
fram
Ord, som saknas under
ställning av konstsilke (se d. o.; acetatsilke),
plastiska massor (obrännbar celluloid), film,
(se d. o.), cellulosalacker (se d. o.) m. m.
Cellulosaxantogenat (riktigare
cel-lulosatiokarbonat) förekommer endast i form
/O (CgHgO^).
av natriumsaltet n . C = S Det er-
XSNa
hålles genom att man först behandlar bomull
med 15-procentig natronlut och därefter med
kolsvavla. Härvid erhålles en tjockflytande
lösning, s. k. viskos. Cellulosaxantogenatet
brukas huvudsakligen till framställning av
konstsilke (se d. o.; viskossilke). I. B.
Cellulösafabrikation, om d. o. och hit
hänvisade uppslagsord se
Pappersmasse-tillverkning.
Cellulösafoder. Tidigare har antagits, att
cellulosa i djurens foder är osmältbar i
matsmältningsvätskorna och därför ej blott är
värdelös som beståndsdel av fodermedel utan
även skadlig därigenom, att den försvårar
tillgodogörandet av de näringsämnen den
omsluter. På 1890-talet visades, att
osmält-barheten beror på i cellulosan inkrusterande
ämnen och att dessa kunna utlösas genom
behandling med alkalier, varefter den
återstående rena cellulosan är jämförelsevis
lättsmält. Härav drog man fördel i Tyskland
under den av världskriget vållade
foderbristen och beredde c. av halm genom
behandling av natronlut el. kaustik kalk. Sedan
man funnit, att cellulosa, beredd av trä efter
sulfit- eller sulfatmetoden (se P a p p e r s m a
s-setillverkning), kunde tillgodogöras av
växtätande djur, nyttjades sådan i Sverige
som foder för hästar och nötkreatur.
Trämassan finfördelades före utfodringen antingen
vid fabrikerna genom målning mellan
roterande stenar eller hos lantmannen genom att
papper utrördes i vatten eller efter fuktning
fick passera genom tröskverk. Som dylikt c.
var ytterst fattigt på övriga näringsämnen
utom cellulosa, måste dessa vid utfodringen
tillföras genom andra fodermedel. Sedan efter
världskriget tillgången på vanliga fodermedel
blivit normal, ha beredning av och utfodring
med c. upphört. H. J. Dft.
Cellulösajäsning kallas den av
mikroorganismer orsakade sönderdelningen av cellulosa
under förmultningen av döda växter och
växt-rester i jorden, på bottnen av större eller
mindre vattensamlingar, i de växtätande
djurens tarmkanal, i kreatursgödseln vid dennas
»brinning» etc. Härvid spjälkas cellulosan
först under inverkan av enzymet cellulas till
disackariden cellobios, som sedan i sin tur av
ett annat enzym, cellobias, spjälkas till dextros,
vilket i sin tur lätt förjäses.
C. kan försiggå såväl vid frånvaro av luft
(anaerobt) som vid lufttillträde (aerobt). I
förra fallet, såsom i bottnen av sjöar och träsk,
åstadkommes c. av sporbildande, anaeroba
bakterier, och härvid bildas även gasformiga
produkter, nämligen koldioxid, vätgas och
me-C, torde sökas under K.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
