Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Celsus, Aulus Cornelius - Celt - Celtes (Celtis, Pickel), Konrad - Celtis - Celtium - Cembalo - Cembratall - Cement
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
785
Celt—Cement
786
fyllig översikt av den praktiska medicinens
ståndpunkt vid början av kejsartiden. C. var
säkerligen icke själv läkare; den förmodan,
att han på latin bearbetat en grekisk
författares verk, har i nyare tid tagit allt fastare
gestalt. C:s framställningssätt är enkelt och
språket rent; hans förträffliga latin har
förskaffat honom namnet »medicinens Cicero».
Bästa moderna upplaga: »A. Cornelii Celsi
quae supersunt», ed. F. Marx (1915; Corpus
Medicorum Latinorum, I). Sv. övers.: »A.
Cor-nelius Celsus. Åtta böcker om läkekonsten».
Övers., jämte noter och upplysande bilagor, av
M. V. Odenius (1906). E. N-n.
Celt, förr vanligt arkeologiskt namn på
yxor av metall, som ej ha ett vanligt
skafthål. C. äro av två slag: »skaftcelter» och
»hålcelter». De förra voro liksom flintyxorna
fästa i den kluvna eller
genomborrade ändan
av ett skaft. På
»hål-celterna» däremot var
skaftet (vanligen
knäböjt) instucket i ett
hål, som ej gick
ge
nom yxans sidor utan var riktat uppifrån—
nedåt (se bild), således ett slags holk. Skaftet
var ofta fastbundet vid en ögla (på flera c.
finnes en sådan nära hålets kant). De flesta
hittills funna forntida c. äro av brons; man
har dock funnit såväl hålcelter som (ehuru
icke i Sverige) skaftcelter av järn. O. M.*
Celtes (C e 11 i s, eg. P i c k e 1), Konrad,
tysk humanist (1459—1508). Blev 1487 i
Nürnberg av kejsar Fredrik III krönt till
»poeta caesareus» och anställdes 1497 som
lärare i diktkonst och vältalighet i Wien. C.
införde en planmässigare lärometod och ett
renare latin samt befordrade även studiet av
grekiska och naturvetenskap. C. upptäckte
och utgav nunnan Roswithas verk, påträffade
i Worms den s. k. Peutingerska kartan (se
d. o.) samt skrev en berömd historia över
Nürnberg (tr. 1502) m. m. Litt.: A.
Werming-hoff, »C. und sein Buch über Nürnberg» (1921).
Ce’ltis, växtsläkte, stående nära almsläktet
men med stenfrukt. Som parkträd odlas ej
sällan C. occidentalis (från Nordamerika).
Veden av den sydeuropeiska C. australis
(romarnas lotusträd), triesteved, är lätt
och elastisk och nyttjas bl. a. till
biåsinstrument och piskskaft. G. M-e.
Ce’ltium, se H a f n i u m.
Cembalo [tjä’mbalå], it., se Klaver.
Cembratall, se Tall.
Ceme’nt. 1. Ett bindemedel, som hårdnar
vid närvaro av vatten och därför kan
användas till byggnadsarbeten under vatten,
såsom dammar, kajanläggningar o. dyl. I luft
blir det emellertid ännu mera hållfast, och c.
samt därav framställd betong äro alltmera
använda byggnadsmaterial för husbyggnader,
broar m. m.
Vanlig bränd kalk kan endast användas till
»luftmurbruk». Om kalkstenen är lerhaltig
Ord, som saknas under
eller om den brända kalken framställes av
märgel, blir den »hydraulisk», d. v. s. ger ett
murbruk, som hårdnar under vatten.
Kalksten med 10—20 % lera kan efter bränning
släckas i stycken och får hydrauliska
egenskaper. Den benämnes cementkalk el.
vattenkalk och brukas på grund av sin
prisbillighet till vattenbyggnader, som ej
kräva så hög hållfasthet. Emellanåt blandas
den härvid med vanligt c.
Stegras lerhalten till 30—50 %, blir den
brända kalken ej längre släckbar i stycken.
Om den emellertid efter bränning
finpulveri-seras, hårdnar den vid släckning med vatten
och är ett utpräglat hydrauliskt bindemedel.
Produkter av denna kategori äro r o m a n c
e-ment, trass- och puzzelanocement.
Såväl vattenkalken som dessa cementslag
brännas endast så starkt, att koldioxiden
ut-drives. 1824 utexperimenterade en engelsk
murarmästare J. Aspdin ett c. med mycket
större hållfasthetsegenskaper, vilket han efter
en i England för byggnadsändamål mycket
använd, hållfast sandsten, portlandsten,
kallade portlandcement. Han erhöll
patent på uppfinningen, vilken består i att
bränna en intim blandning av lera och kalk
i visst förhållande så starkt, att massan
sintrar utan att smälta, och sedan mala det
brända materialet till ett mjölfint pulver.
Portlandcement är vårt vanliga c. Andra slag
av c. sakna betydelse för svenska förhållanden.
Råmaterial för cementfabrikationen äro
kalksten (omkr. 75 %) och lera (omkr. 25 %).
Man kan även använda märgel och mindre
lertillsats, men kalken får i intetdera fallet
vara dolomitisk, d. v. s. magnesiahaltig.
Lerorna böra icke vara kaolinartade utan ganska
järnhaltiga. Lämpliga gränsvärden för deras
sammansättning äro följande: kiselsyra 60—
70 %, lerjord 15—25 % och järnoxid 5—12 %.
Vid fabrikationen finmalas kalksten och
lera samt blandas intimt. Detta sker
antingen i torrt tillstånd, vilket emellertid
medför stark damning, eller under fuktning med
vatten. Den erhållna blandningen med 30—35
% vatten vid våtblandning och 10—20 % vid
torrblandning torkas och brännes till
hop-sintrad s. k. k 1 i n k e r, vanl. i 35—80 m
långa roterande ugnar med kolpulvereldning.
Omstående fig. visar en skiss av en sådan
roterande ugn. Vid K inmatas blandningen
av kalk och lera. Denna passerar ugnen L,
vilken roterar med en hastighet av 1—2 varv
per min., på 12—24 timmar. Genom
rotationen bakar massan ihop sig till runda bollar,
som torka i ugnens övre del och brännas till
sintring i den nedre. Denna är infodrad med
eldfast tegel, och vid ugnens mynning är
anordningen O för kolpulvereldning, bestående
av en behållare för kolstoftet och fläkt för dess
inblåsning i ugnen. Under denna är trumman
M för klinkerbollarnas avkylning.
Kapaciteten hos en sådan ugn är 200,000—400,000
fat c. per år. Klinkerbollarna krossas sedan
C, torde sökas under K.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
