Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Clarendon, Edward Hyde - Clarendon, George William Frederick Villiers - Clarendon, Thomas Villiers
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1127
Clarendon, G. W. F. V___Clarendon, Th. V.
1128
kan och parlamentets övermakt i staten,
närmade han sig från hösten 1641 i hemlighet
rojalisterna och de episkopala samt blev efter
inbördeskrigets utbrott den främste
förespråkaren i konungens
omgivning för en
moderat politik,
fredsunderhandlingar o. s. v.
I febr. 1643 blev han
led. av Privy council
och i maj s. å.
skatt-kammarkansler. C.
avrådde anlitandet av
utländsk hjälp men
undanträngdes efter
hand ur konungens
gunst av hetsigare
element. Efter Karls I:s
avrättning (1649) ägnade C. sina tjänster
åt sonen, den landsflyktige Karl II, blev
från 1654 den egentlige ledaren av dennes
politik och 1658 storkansler. Efter
restaurationen 1660 först upphöjd till baron Hyde of
Hindon, blev han april 1661 earl av C. Nära
förbunden med kungahuset — C:s dotter
Anna Hyde (1637—71) förmäldes 1660
med Karl II :s broder, hertigen av York,
senare Jakob II, och blev moder till
sedermera drottningarna Maria och Anna —, blev
C. nu under flera år på det inrepolitiska
området nära nog allenarådande minister.
Strängt högkyrklig, strävade han att vinna
uniformitet inom kyrkan och genomdrev 1661
—65 fyra stränga lagar (»The Clarendon
code») mot puritanerna. Han saknade politisk
smidighet, retade genom sin ofördragsamhet
breda folklager och misshagade konungen, som
i katolikernas intresse önskade kyrklig
tolerans. Därtill kom, särskilt efter freden i
Breda 1667, en allt starkare opinion mot Karl
II :s skymfliga utrikespolitik, som
huvudsakligen ansågs inspirerad av C., ehuru han i
själva verket blott varit dess verktyg.
Konungen var även trött på de ständiga
förebråelser för sedeslöshet C. riktade mot honom.
Till sist uppmanade konungen C. (aug. s. å.)
att avgå. Då denne vägrade, anklagades han
av parlamentet för en mängd förseelser, varav
några förklarades högförrädiska; C. skrämdes
att fly till Frankrike (nov.) och dömdes
frånvarande till ständig landsflykt (han dog i
Rouen). — C. var en skarpsinnig statsman
och varm patriot men saknade sinne för den
omdaning det eng. samhällslivet faktiskt
genomgått under republikens tid. Som
skriftställare intager han ett framstående rum
genom sin 1646 påbörjade »The history of the
rebellion and civil wars in England» (utg. först
1826 från originalet; bästa uppl. i 6 bd 1888
av W. D. Macray), som länge behärskade den
allmänna uppfattningen av eng. revolutionen.
Om dess källor m. m. se C. H. Firth i
Eng-lish Historical Review, vol. 19, 1904. C:s
manuskript och väldiga korrespondens
testamenterades 1753 av en hans ättling till
Ox
fords univ., som för inkomsten av hans
historia redan 1713 byggt ett nytt
universitets-tryckeri (därav namnet Clarendon press).
— Litt.: Craik, »The life of Edward, earl of
C.» (2 bd, 1911). — C:s son Henry Hyde,
2:e earl av C. (1638—1709), bar före faderns
död titeln lord Cornbury. Som led. av
underhuset bekämpade han hovpartiet och
cabalen och var 1685—87 sin svågers, konung
Jakob II :s, lordlöjtnant på Irland. V. S-g.*
Clarendon [klä’ronden], George
William Frederick Villiers, 4:e earl av
C., engelsk statsman (1800—70), sonson till
Th. Villiers, 1 :e earl av C. Inträdde på
diplomatbanan 1820 och
var 1833—39 engelskt
sändebud i Madrid.
1838 blev han genom
en farbrors död earl
av C. och var 1840—
41 utan portfölj
medlem av Melbournes
liberala ministär. När
1846 en ny
whigmi-nistär bildades, blev
C. handelsminister och
utsågs 1847 till lord
löjtnant på Irland,
där läget då var kritiskt (hungersnöd,
upp-rorssträvanden). C. lyckades väsentligt
förbättra både det ekonomiska och det politiska
läget och sökte åt sin irländska förvaltning ge
en prägel av försonlig tolerans. Han avgick
med ministären Russell 1852 och inträdde febr.
1853 som utrikesminister i Aberdeens
koali-tionsministär. Landet höll redan då, enligt C:s
klassiska uttryck, på att »driva ut i kriget»,
och under Krimkriget (1853—56) uppbjöd han
all sin smidighet för att bibehålla gott
för-bundsförhållande till Frankrike. Som Englands
ombud vid fredsförhandlingarna i Paris 1856
hävdade C. med kraft grundsatsen om Svarta
havets neutralisering; förklaringen om
krigförande makters rättigheter var väsentligen
hans verk. 1864 ingick han, som kansler för
Lancaster, i Palmerstons ministär, var s. å.
Englands andra ombud vid konferenserna i
London om danska frågan, blev 1865
utrikesminister i kabinettet Russell och avgick med
detta efter dess nederlag i rösträttsfrågan
1866. I Gladstones första ministär (från 1868)
var han till sin död utrikesminister. — C:s
intagande personlighet och bländande
konversationsförmåga skaffade honom många
vänner; av drottning Viktoria var han mycket
uppburen. Litt.: H. Maxwell, »The life and
letters of George William Frederick, fourth
earl of Clarendon» (2 bd, 1913). V. S-g.
Clarendon [klä’rondon], Thomas
Villiers, 1 :e earl av C., engelsk diplomat (1709
—86). Blev 1737 envoyé i Warschau och 1740
i Dresden (hos August III av Polen och
Sach-sen), var 1742—43 envoyé i Wien, sändes 1744
ånyo till Warschau och lyckades dec. 1745
bemedla fredsslut mellan Preussen och Sach-
Ord, som saknas under C, torde sökas under K.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
