Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Claudel, Paul Louis Charles - Claude Lorrain - Claudianus, Claudius - Claudius, släkter - Claudius, 1. Appius Claudius Sabinus (Attus Clausus) - Claudius, 2. Appius - Claudius, 3. Appius Claudius Caecus - Claudius (Tiberius Claudius Drusus, Tiberius Claudius Nero Germanicus)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1139
Claude Lorrain—Claudius
1140
son désir», uppf. 1922 (även i Stockholm). C:s
förnämsta lyrik föreligger i »Vers d’exil»
(1895), skildrande hans mystiska omvändelse,
och i »Cinq grandes odes» (1913). — C. har
blivit mycket olika bedömd. Av sina hetaste
beundrare — kretsen kring Gide, Duhamel och
tidskriften Nouvelle Revue Frangaise — har
han gjorts till föremål för en kult, som icke
väjer för namn som Dante och Calderon till
jämförelseobjekt; i mer akademiska kretsar
ser man däremot kyligt på hans verk, som
åtm. formellt icke låter inordna sig i någon
bestämd fransk tradition. Hans uppfattning av
skaldens uppgift sammanfaller f. ö. med den
tyska nyromantikens. Skalden är en
inspirerad siare, den gudomliga andens organ; C:s
»Art poétique» (1907) är en teodicé. Hans
språkform är ett slags fria, rimlösa rytmer
efter de gammaltestamentliga profeternas
mönster. Det religiösa och moraliska patos, som
bär upp hans verk, kan väl endast
fragmentariskt anses ha fått ett konstnärligt
full-lödigt uttryck; den konkreta gestalt- och
bildframställningen synes ha förblivit ett
sekundärt intresse för C. Men denna torso av en
skald har otvivelaktigt de monumentala
måtten inne. Han är ett stycke Corneille, ett stycke
Bossue£ — och dessutom ett icke obetydligt
stycke Pierre Loti. Se monogr. av G.
Duhamel (1913) och jesuitpatern J. de Tonquédec
(1917) samt E. R. Curtius, »Die literarischen
Wegbereiter des neuen Frankreich» (1918; 2:a
uppl. 1920), och P. Lasserre, »Les chapelles
littéraires» (1920). Kj.S-g.
Claude Lorrain [kläd lårä’], fransk målare,
se G e 11 é e.
Claudiänus, Claudius, f rån Alexandria, den
siste romerske skalden av betydenhet. Vistades
395—404 e. Kr. vid kejsar Honorius’ hov, där
han i Stilicho hade en mäktig beskyddare. C.
besjöng i episka dikter dels mytologiska
ämnen, såsom Proserpinas bortrövande, dels
samtida händelser — han är därför en viktig
historisk källa —, såsom Honorius’ och Stilichos
konsulat, eller angrep i satiriska smädedikter
östromerska hovets mäktiga. C. förenade
grundliga studier med rik fantasi; språket är i det
hela klassiskt rent; det närmar sig Virgilius’
kraft och Ovidius’ elegans. H. Sgn.
Clåu’dius, namn på två romerska släkter, en
patricisk och en plebejisk med resp,
huvudlinjerna Pulcher och Marcellus. Till den förra
hörde bl. a.:
1. AppiusC. Sabinus (förut A t tus
C 1 a u s u s). Han invandrade från
sabiner-landet, blev konsul 495 och framställes som
en avgjord förfäktare av patriciernas
företrädesrättigheter gentemot plebejerna.
2. AppiusC., konsul, decemvir (se d. o.).
De för 450 valda decemvirerna behöllo olagligen
sin myndighet även för 3 :e året. En oförutsedd
tilldragelse gjorde snart slut på deras makt.
C. blev intagen av häftig kärlek till en
plebejisk flicka, Verginia, som var förlovad med
en f. d. folktribun. Då C. på olagligt sätt
sökte få henne i sitt våld, stötte den
förtvivlade fadern en kniv i sin dotters bröst. På
grund av den allmänna förbittringen måste
decemvirerna nu nedlägga sin myndighet. C.
anklagades inför folket, men innan målet
slutbehandlats, tog han sig själv av daga i
fängelset (jfr Livius III, 33 ff.).
3. AppiusC. Caecus, censor 312 f. Kr.,
den första skarpt utpräglade personlighet, som
möter oss bland romarna, berömd för sina
storartade anläggningar, Aqua Appia, Roms
första vattenledning, och Via Appia (se d. o.).
Egenmäktig till sin natur, genomdrev han
trots motstånd av senaten och de förnäma
flera reformer i demokratisk anda: fria
personer utan jordegendom, bl. a. en mängd
frigivna, fingo tillträde till en tribus (rote) och
därmed medborgarrätt; senaten
omorganiserades, varvid t. o. m. frigivnas söner däri
upp-togos; på hans initiativ blevo kalendern,
särskilt förteckningen på rättegångsdagar, och
de s. k. processformerna (legis actiones)
tillgängliga för allmänheten. C. var konsul två
gånger samt deltog i flera fälttåg. På
ålderdomen enl. traditionen blind (därav namnet
Caecus, »den blinde»), skall han med sitt
eldiga tal ha förmått senaten att avslå Pyrrhos’
fredsanbud (se Cineas). C. är den förste
kände romerske författaren: utom nyssnämnda tal
utgav han en samling tänkespråk; bekant är
»Var och en är sin lyckas smed». H. Sgn.
Clau’dius (Tiberius C. Drusus, senare
Tiberius C. N er o Germanicus), i
historien vanl. kallad C., romersk kejsare 41—
54 e. Kr., född 10 f. Kr. i Lugudunum (Lyon),
d. 54 e. Kr. Han var son till Augustus’
styvson Drusus och Antonia, triumviren Antonius’
dotter. Från barndomen var C. sjuklig; för
sin kroppsliga svaghet och andliga
efterblivenhet hade han behövt omsorgsfull vård men
blev i stället föraktad även av modern och
sina närmaste (utom av Augustus) och
hänvisades till dåligt sällskap, mest frigivna. Så
utbildades hans karaktär, under forntiden
förlöjligad, för vår tid i flera avseenden
gåtfull och obegriplig; hans skaplynne var en
egendomlig förening av grov sinnlighet och
intresse för andlig verksamhet (språk- och
hävdaforskning); bl. a. sökte han införa tre
nya bokstäver i alfabetet och uppträdde ej
utan framgång som talare och författare.
Efter mordet på Caligula blev C., som av
fruktan gömt sig, i sin egenskap av broder
till den avhållne Germanicus utropad till
kejsare. Han var som sådan välmenande men
saknade självständighet och viljekraft samt
behärskades av sina gemåler och i synnerhet
av sina frigivna, som ej sällan för sina egna
intressen begagnade hans svagheter, särskilt
hans lätt framkallade vrede. Regeringen, som
faktiskt låg i händerna på de frigivna, särskilt
sekreteraren Narcissus, var i många avseenden
god för riket. Den åsyftade att stärka
furstens makt på bekostnad av
senatsaristokra-tien samt att utjämna motsatserna mellan
Ord, som saknas under
C, torde sökas under K.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
