Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Clemens VI (påve) - Clemens VII (motpåve) - Clemens VII (påve, Giulio de’ Medici) - Clemens VIII (påve, Ippolito Aldobrandin) - Clemens IX (påve) - Clemens X (påve, Emilio Altieri) - Clemens XI (påve, Giovanni Francesco Albani) - Clemens XII (påve, Lorenzo Corsini) - Clemens XIII (påve, Carlo Rezzonico) - Clemens XIV (påve, Lorenzo Ganganelli)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1157
Clemens
1158
skattkammaren utlyste C. efter blott 50 år
ett nytt jubelår 1350 genom bullan
»Unige-nitus», som innehåller läran om kyrkans
överflödande avlatsskatt. Begåvad men
prakt-lysten, hemfallen åt simoni, skamlöst liv och
osläcklig penninghunger, skadade C. i hög
grad påvedömets moraliska auktoritet.
C. VII, motpåve 1378—94 till Urban VI
och Bonifatius IX. Hans val genom de franska
kardinalerna inledde »den stora schismen».
C., som utan att bliva erkänd i kristenheten
residerade i Avignon, dog 1394.
C. VII (påve 1523—34), född 1478. Hette
eg. Giulio de’ Medici och var oäkta son
till Lorenzo de’ Medicis bror Giuliano. C. var
en allvarlig och förslagen man, mycket använd
av sin frände Leo X i
maktpåliggande värv
men i saknad av den
beslutsamhet och kraft,
som de stormiga
tidsförhållandena krävde
av världskyrkans
ledare. I motsättningen
mellan stormakterna
Österrike-Spanien och
Frankrike intog C.
ingen klar och fast
ståndpunkt. Blott
besjälad av tanken att
bevara påvedömets världsliga makt och huset
Medicis gamla ställning, vacklade C. hit och dit
mellan Karl V och Frans I och blev genom ett
ogynnsamt öde ständigt förlorande part, hur
än maktställningen mellan de rivaliserande
furstarna skiftade. Lika olycklig var C. i sin
ofruktbara, negativa politik mot
protestantismen, vilken under hans tid vann stora
framgångar, gynnad av den underskattning,
varmed den möttes i Rom, och av den ihållande
spänningen mellan påve och kejsare. Sedan
fred ingåtts dem emellan, förhalade C. år
efter år sammankallandet av det allmänna
kyrkomöte, som kejsaren livligt önskade för
den kyrkliga frågans lösning. Genom sin
avvisande hållning i fråga om Henrik VIII:s
skilsmässa framkallade C. dennes brytning
med Rom och Englands lösgörande från
katolska kyrkan 1534. »När C. lämnade
påvestolen, var denna oändligt sjunken i anseende,
utan andlig eller världslig auktoritet» (Ranke).
Litt.: H. M. Vaughan, »Medici popes: Leo X
and Clement VII» (1908).
C. VIII (påve 1592—1605), f. 1536. Hette
eg. I p p o 1 i t o Aldobrandini och valdes
till påve genom det övermäktiga spanska
inflytandet. C. arbetade på att åt kurian
återvinna politisk självständighet och närmade
sig Frankrike, särskilt efter Henrik IV :s
övergång till katolska kyrkan. Under C.
kompletterades »Index librorum prohibitorum»
(se d. o.) och utkom en edition av Vulgata
(se Bibelöversättningar, sp. 210).
Ryktet, att C. förgiftats av jesuiterna, anses
icke trovärdigt.
C. IX (påve 1667—69), f. 1600. Hette eg.
Giulio Rospigliosi. Han försökte bringa
ordning i de påvliga finanserna. Tills vidare
bilades av C. den jansenistiska striden.
C. X (påve 1670—76), f. 1590. Hette eg.
Emilio Altieri och var vid sitt val
redan 80 år. Han behärskades fullständigt av
kardinal Paluzzi, som med franske konungen
Ludvig XIV öppnade striden om den
kungliga regalierätten. Jfr C. Bildt, »Christine de
Suède et le conclave de C. X 1669—70» (1906).
C. XI (påve 1700—21), f. 1649. Hette eg.
Giovanni Francesco Albani. Han
uppmuntrade i Rom vetenskap och konst,
fördömde jesuiternas ackommodationsmetod i
missionen i Kina men gjorde dem sig
förbundna genom att införa Marias obefläckade
avlelses fest. I spanska trouföljdskriget
misslyckades C:s politik.
C. X I I (påve 1730—40), f. 1652. Hette eg.
Lorenzo Corsini. Vid sitt val 78 år
gammal, fick han på alla håll bevittna
påvemaktens nedgång i politiskt avseende. C. har
inlagt förtjänst om staden Roms och dess
kyrkors förskönande.
C. XIII (påve 1758—69), f. 1693. Hette
eg. Carlo Rezzonico. Han väckte
överallt den häftigaste motsägelse genom sitt
inskridande till jesuitordens försvar och hjälp,
när denna utdrevs ur Frankrike, Portugal,
Spanien, Neapel och Sicilien. Påvestolen torde
i allmänna opinionen icke ha varit utsatt för
sådan fara sedan »babyloniska fångenskapen».
C. X I V (påve 1769—74), f. 1705. Hette eg.
Lorenzo Ganganelli. Han övertog
Ord, som saknas under C, torde sökas under K.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
