Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Cochlearia - Cochrane, ätt - Cochrane, Thomas, 10:e earl av Dundonald
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1191
Cochlearia—Cochrane
1192
Cochleäria, se Skörbjuggsört.
Cochrane [kå’krin el. -ron], gammal skotsk
adelsätt; utgör en gren av släkten Blair
of B r u c e. Till denna hörde sir William C.,
som antog sin hustrus namn C. och för sin
trohet mot huset Stuart 1647 upphöjdes till
lord C. of Dundonald och 1669 till earl
av Dundonald. Amiralen sir
Alexander C. (1758—1832) utmärkte sig mycket
under krigen mot Frankrike, bl. a. då han
1801 betäckte Abercrombys landstigning i
Egypten. Han var under kriget med Förenta
staterna högste befälhavare över norra
atlantiska stationen och bidrog 1814 verksamt
till erövringen av Washington. Om hans
brorson Thomas C. se nedan. Sir Alexander C:s
son, amiralen sir Thomas John C. (1789
—1872), blev skeppsbefälhavare (captain)
redan vid 17 års ålder, konteramiral 1841,
utmärkte sig i strider mot sjörövarna i
Ostindiska arkipelagen, blev 1856 amiral och
1865 »admiral of the fleet». Om sjöhjälten
Thomas C:s sonson, generalen lord Dundonald,
se d. o. V. S-g.
Cochrane [kå’krin el. -ren], Thomas, 10:e
earl av Dundonald, brittisk amiral (1775
14/i2—1860 31/io), till faderns död 1831 känd
som lord C. Sändes 1793 till sjöss och blev
1800, då anställd vid
medelhavseskadern,
befälhavare på
örlogs-slupen »Speedy», med
vilken han under
tretton månaders
kryssning tog 33 fientliga
fartyg, bl. a. en spansk
fregatt. Slutligen
måste C. stryka flagg för
en fransk eskader och
giva sig fången. Sedan
han för sin tapperhet
befordrats till kapten
och ett par år studerat vid Edinburghs
universitet, trädde han 1803 åter i aktiv tjänst,
uppbringade 1803—09 en mängd fientliga
fartyg och försvarade 1808 med 160 man i tolv
dagar Fort Trinidad på Kataloniens kust mot
1,000 fransmäns framryckning, och 1809
utnämndes han till befälhavare över en spansk
brännarflottilj, som i förening med en engelsk
flottavdelning under lord Gambier skulle
förstöra franska flottan på Aix’ redd. C:s
åtgärder skrämde de flesta franska befälhavarna
att låta kapa ankartågen, fartygen drevo i
land, och därvid förstördes tre linjeskepp och
två fregatter (april 1809). Att icke hela
franska flottan delade samma öde, berodde endast
på Gambiers overksamhet. C. motsatte sig
därför i underhuset — vilket han tillhört
sedan 1806 — ett av regeringen föreslaget
tack-samhetsvotum till lord Gambier; denne
begärde då krigsrätt, och domen utföll till
förmån för honom. C., som för sin frispråkighet
alltid varit illa sedd vid amiralitetet, utsattes
nu för en rad förföljelser från ministärens
sida, och hans militära bana avbröts. I
parlamentet angrep han ofta och häftigt
missbruken och korruptionen inom flottans
förvaltning. 1814 lät regeringen åtala honom
för att i spekulationssyfte ha biträtt att
sprida ett falskt rykte om Napoleons död.
Han förklarades skyldig, dömdes till 1,000 pd
st. böter, ett års fängelse, schavottering samt
förlust av militär rang och sin plats i
underhuset. Det oaktat återvaldes han genast och
satt kvar i underhuset till 1818.
C. mottog 1818 befälet över republiken
Chiles flotta och bidrog genom sina
operationer väsentligt till den lyckliga utgången av
detta lands befrielsekrig. 1823 blev han högste
befälhavare över Brasiliens flotta, utnämndes
till följd av sina bragder av kejsar Pedro I
till markis av Maranao men lämnade 1825
Brasilien, uttråkad genom avundsjuka
hovmäns ränker. På uppmaning av filhellener i
England beslöt C. nu ägna sig åt Greklands
frihetskamp och utrustade en liten flottilj,
vilken emellertid aldrig blev färdig att avgå.
Själv ankom han 1827 till Hydra, där han
dock intet kunde uträtta, enär de grekiska
sjömännen snart deserterade för att idka
sjö-röveri. 1828 uppgav han det lönlösa företaget.
Vid konung Vilhelm IV :s tronbestigning
(1830) återfick C. sin tur som konteramiral
i engelska marinen och ärvde 1831 titeln earl
av Dundonald. 1841 blev han viceamiral, 1851
amiral och 1854 »konteramiral av Det
förenade konungariket». Sedan han lämnat aktiv
krigstjänst, sysselsatte han sig med
uppfinningar för sjökrigsväsendet. Redan 1811 hade
han uttänkt en metod att tillintetgöra
fientliga krigsflottor (hans s. k. »hemliga
krigsplan»). Denna metod har flera gånger
granskats av militärkommittéer, bl. a. under
Krimkriget, men kom då ej till användning,
enär man befarade, att uppfinningen skulle
kunna bli ett vapen mot England, och även
betvivlade metodens folkrättsliga tillåtlighet.
1914 erbjöd C:s sonson ånyo planen åt
regeringen, som på marinministern Winston
Chur-chills initiativ anordnade en undersökning.
Planen gick ut på att under betäckning av
rökslöjor utsätta fienden, särskilt i
sjöfästningar, för svavelångor; den var alltså en
föregångare till det moderna gaskriget. I
fråga om mod, parat med beräkning och
försiktighet, har C. jämförts med Nelson. Den
orättvisa och de skandaler, för vilka han
utsattes av sina fiender, hindrade honom att
utveckla sitt snilles alla resurser i den
brittiska flottans tjänst. — Bland C:s skrifter
må nämnas »Narrative of services in the
li-beration of Chili, Peru and Brazil» (1858) och
»Autobiography of a seaman» (2 bd, 1860).
Hans son, 11 :e earlen av Dundonald, utgav
tills, m. H. R. Fox-Bourne »Life of Thomas,
10:th earl of Dundonald» (2 bd, 1869). En
annan biogr., av Fortescue, utkom 1891. Om
C :s »hemliga krigsplan» se W. Churchill,
»The world crisis 1915» (1923). (V. S-g.)
Ord, som saknas under C, torde sökas under K.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
