Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Comédie larmoyante - Comedo - Comenius (Komenský), Jan Amos - Comeniusstiftelsen - Comeniussällskapet - Come prima - Comes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1273
Comedo—Comes
1274
känslosam och patetisk, ämnena valda för att
väcka medkänsla: en utsvävande man
åter-föres till sin hustru av svartsjuka, den rike
familjegossen förälskar sig i en fattig flicka
o. s. v. Denna mellan komedi och tragedi
stående art av drama börjar med Nivelle de
la Chaussées »La fausse antipathie» (1733).
Det utgör urtypen för 1800-talets borgerliga
komedi (av Augier och Dumas d. y.) J. M.*
Co’medo, se Pormaskar.
Comenius (K omensky), Jan Amos,
tjeckisk pedagog (1592—1670), den förste
upp-slagsgivaren till utbildningen av nutidens
folkskola och den förste mera konsekvente
hävdaren av de
moderna realistiska
undervisningsmetoderna
i motsats till den
skolastiska
medeltidens formalism. Han
tillhörde den
bömisk-märiska brödraförsam-lingen, inom vilken
han efter studier vid
gymnasiet i Herborn (i
Nassau), universitetet
i Heidelberg samt en
tids uppehåll i
Hol
land blev till en början gymnasierektor,
därefter kyrkoherde och skolinspektör samt
slutligen 1647 kallad till församlingens
biskop. Under 30-åriga krigets oroliga tider
delade han sina trosbröders olyckor, fick
två gånger sitt hem bränt, varvid han miste
boksamling och handskrifter, och vistades som
flykting på olika ställen, längst bland sina
trosbröder i Lissa i Polen. Efter ett
miss-lyckat försök att i England vinna gehör för
sina reformidéer begav han sig 1642 på kallelse
av Louis De Geer till Sverige och fick
framlägga sina skolreformatoriska planer för Axel
Oxenstierna och Johan Skytte. På deras
uppdrag och med underhåll av De Geer
utarbetade C. läroböcker för den latinska
språkundervisningen i de svenska skolorna men
lyckades ej heller av svenska regeringen i önskat
mått få stöd för sina vittsvävande projekt.
Sina skolplaner fick C. slutligen tillfälle att
praktiskt genomföra i en av honom grundad
läroanstalt i Saros-Patak i Ungern (1650—54).
Sina sista år tillbragte han i lugn i
Amsterdam med understöd av Louis De Geers son,
och där dog han, in i det sista sysselsatt med
sina pedagogiska arbeten. — Sitt
huvudarbete, »Didactica magna» (»Stora
uppfostrings-läran», flera sv. övers., senast 1916), utgav C. på
tjeckiska omkr. 1630 (lat. uppl. 1657); originalet
utgavs först 1849 i Prag efter en i Lissa
funnen handskrift. Här framställer C. första
gången fordran på skolundervisning för alla,
även för flickor, i 1) modersskolan (i
hemmet) till 6 års ålder och 2)
moders-målsskolan till 12 år (jfr C:s »Schola
infantiæ»; »Moderskolan», senast övers, till
sv. 1913) samt sedan för de studiebegåvade
efter vederbörlig prövning för tillträde i 3)
latinskolan till 18 och vid 4)
akademien till 24 år. Här framträder sålunda
första gången programmet »folkskolan
bottenskola». Undervisningen skall lämpas efter
barnens anlag och de olika stadierna i deras
utveckling. På alla områden skall
åskådningen gå före begreppet, och barnen skola
icke lära något annat, än det de kunna förstå.
Modersmålet skall studeras före de främmande
språken. Mot tidens hårda skoldisciplin
opponerade sig C. och ville ge skolan en prägel
av ljus och glädje. För att göra
språkundervisningen åskådlig utgav han »Orbis pictus
sensualium» (1657; ny faksimileuppl. 1910),
vari orden illustreras genom avbildningar av
motsvarande föremål. Denna elementarbok
fick en oerhörd spridning och talrika
efter-bildningar. Sina samlade pedagogiska
skrifter, »Opera didactica omnia», utgav han 1657
i Amsterdam. — Som sin eg. livsuppgift
betraktade C. utarbetandet av ett stort
encyklo-pediskt verk, »Pansophia», som skulle till en
enhet sammanföra all mänsklig bildning. Han
hade planlagt det i sju delar men hann blott
utge de två första, »Panegereia» och
»Panau-gia» (»Alluppväckande» och »Allupplysning»,
1666). Dessa hans älsklingsfunderingar, vilka
alltmer ledde honom in på mystiska
tankebanor, vållade honom från teologisk sida en
hel del obehag och gåvo med åren hans
tänkande en prägel av fantastik, något som
säkerligen bidrog till att hans idéer under
långa tider framåt ej vunno rättvist
beaktande. Först vid 1800-talets mitt framträdde,
särskilt genom tyska undervisningshistoricis
framdragande och analys av hans skrifter,
skarpt konturerna av hans framsynta
socialpedagogiska systembyggnad och energiskt
genomförda naturenliga metodik. — Litt.: C:s
»Spisy» (Skrifter) utg. 1897—1902 (6 bd);
viktigare pedagogiska skrifter i tysk övers,
av Lion och Bötticher (6:e uppl. 1914); Aksel
Andersson, »Svensk C.-bibliografi», I (1898):
V. Kuhr, »Det pædagogiske system i Comenius’
Didactica magna» (1912); biogr. av Fridtjuv
Berg (1892), Kvacala (tysk, 1914). Frv Brg.*
Comèniusstiftelsen (Die Comenius-Stiftung),
grundad av en lärarförening i Leipzig (1871),
lägger an på att samla litteratur om
uppfostran och har världens största pedagogiska
bibliotek (Comenius-Bücherei; omkr. 270,000
band).
Comèniussällskapet (Comenius-Gesellschaft
zur Pflege der Wissenschaft und der
Volkser-ziehung) i Berlin, stiftat 1891 till firandet av
300-årsdagen (28 mars 1892) av Comenius’
födelse, söker genom att utgiva skrifter och
skriftserier verka för uppfostringsreformer i
Comenius’ anda.
Come pri’ma [kå’me-], it., som förut.
Co’mes, lat. (plur. co’mites), »följeslagare»,
särskilt en romersk ståthållares eller
kejsares; under medeltiden greve (se d. o.). —
C. floreälis, majgreve, se M a j. — C. marche’n-
Ord, som saknas under
C, torde sökas under K.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
