Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Cumberland, Ernst August - Cumberland, Richard (moralfilosof) - Cumberland, Richard (författare) - Cumberland, William Augustus - Cumberlandbergen, Cumberland mountains - Cumberlandhalvön - Cumberland valley - Cumbre - Cumbrepasset - Cumbria - Cumbriska bergen - Cum grano salis - Cum insigniore laude, Cum laude - Cumming, George Gordon - Cummingtonit - Cumont, Franz Valéry Marie - Cumulo-nimbus, Cumulo-stratus, Cumulus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
209
Cumberland, R___Cumulus
210
nov. 1913 regeringen i Braunschweig men
nödgades efter tyska revolutionen i nov. 1918
abdikera.
Cumberland [ka’mbolond], Richard,
engelsk moralfilosof (1632—1718); 1658
kyrkoherde i Brampton i Northamptonshire, 1691
biskop i Peterborough. C:s huvudarbete, »De
legibus naturæ disquisitio philosophica» (1672;
eng. övers. 1727, fr. 1744), var riktat mot
Hobbes (se d. o.), vars på egoismen
grundade moral- och statsteori han sökte ersätta
med en på de sympatiska drifterna grundad
teori. Som moralens högsta lag uppställde C.
allmänt väl, som moralmotiv allmän
välvilja. Hans framställning var oklar och
in-konsekvent. S-e.*
Cumberland [ka’mbolend], Richard,
engelsk författare (1732—1811), diplomatisk
tjänsteman. Skrev över 40 pjäser, av vilka
komedierna »The westindian» (1771;
»Indianen», 1816) och »The jew» (1794; »Juden»,
1801) m. fl. voro mycket populära.
Cumberland [kaTnbolond], William
August u s, hertig av C. (1721—65). Tredje son
till eng. konungen Georg II, blev C. 1742
generalmajor, utmärkte sig 1743 i slaget vid
Dettingen och
utnämndes till
generallöjtnant. 1745 blev han
generalkapten och
befälhavare över
engelsmännens och deras
allierades trupper i
Flandern, understöddes illa
av sina
bundsförvanter och blev slagen av
fransmännen vid
Fon-tenoy; reträtten
utförde han med stor
skicklighet. Hösten s.
å. hemkallades han för att kuva pretendenten
Karl Edvard Stuarts uppror och vann 16 april
1746 över denne segern vid Culloden. De
besegrade och de rebelliska skotska högländarna
förföljdes med stor grymhet; C. fick öknamnet
»slaktaren» men erhöll en belöning av
parlamentet. I fälttåget i Flandern 1747 hade han
ingen vapenlycka, och tio år senare måste han
efter strider med en fransk här enligt
konventionen i Kloster-Zeven (8 sept. 1757)
upplösa sin armé och utrymma Hannover. Han
föll nu i onåd och lämnade alla sina
befattningar. C. var en tapper krigare och oftast
omtyckt av soldaterna, trots den stränga
disciplin han införde, men han var nöjeslysten
och saknade klokt omdöme. — Biogr. av
Mac-lachlan (1876) och E. Charteris (1913). Jfr
Storbritannien, historia.
Cumberlandbergen [ka’mbolond-],
Cumberland mountains, se Appalacherna.
Cumberlandhalvön [ka’mbolond-], se B a
f-f i ns 1 an d.
Cumberland valley [kaTnbolond väTi], del
av Stora appalachiska dalen, U. S. A.; den
Ord, som saknas under C, torde sökas under K.
sträcker sig genom Maryland in i
Pennsylvania till Susquehanna river. Mycket bördig.
Cu’mbre, sp., topp. Ingår i bergsnamn.
Cu’mbrepasset, se U s pallat a passet.
Cu’mbria, lat. namn på ett keltiskt
(brittiskt) rike från 600-talet, omfattande Clydes
flodområde (Clydesdale) och angränsande
kusttrakter samt sedermera, på 900-talet, kallat
Strathclyde. Dess huvudstad var
Dumbarton. Det införlivades på 1000-talet med
det skotska riket. V. S-g.
Cu’mbriska bergen, eng. Cumbrian
mountains, berggrupp i n. v. England. Från den
högsta toppen, Scafell pike, 978 m ö. h.,
utlöpa kedjor åt alla håll. Andra höga toppar
äro Helvellyn (950 m) och Skiddaw (930 m).
Bergens djärva former, skogrika sluttningar
och kala, mer än halva året snöhöljda hjässor
i förening med dalarnas yppiga grönska och
talrika små sjöar (Ullswater, Derwentwater,
Bassenthwaite, Tirlemere m. fl.) ha förskaffat
berglandet namnet »Englands Schweiz».
Engelska skalder ha ofta besjungit »the lake
district», landet med de idylliska små sjöarna.
I C. brytas stenkol, järn, bly, koppar, grafit
m. m. Nederbörden är här ymnigare än
annorstädes i Europa. I passet Styhead utgör den
4,400 mm och var 1872 6,200 mm; i regel stiger
den i bergen till 2,000 mm.
Cum gräno sa’lis, lat., »med ett korn salt»,
d. v. s. med en smula omdöme. Att något bör
förstås cum grano salis betyder, att det ej
bör förstås ordagrant utan med vissa
modifikationer.
Cum insigniöre låu’de, Cum låu’de, lat., se
Betyg, sp. 166.
Cumming [kaTnin], George Gordon,
eng. forskningsresande, jägare (1820—66). C:s
dagbok, »Five years of a hunter’s life in the
far interiör of South Africa» (1850; 6:e uppl.
1870) skildrar det ursprungliga, rika djurlivet
i Sydafrika.
Cummingtonlt, monoklint, i kemiskt
hänseende antofyllit närstående amfibolmineral
(se d. o.).
Cum ont [kymå’], Franz V a 1 é r y
Marie, belgisk orientalist, religionshistoriker (f.
1868). F. i östflandern, var C. professor vid
universitetet i Gent 1889—1911 och samtidigt
konservator vid de kungl. museerna i Bryssel
(till 1913) samt bor sedan dess som privatman
i Rom. Epokgörande äro C:s undersökningar
av det hellenistiska fromhetslivet, främst av
Mithrasmysterierna. Bland C:s arbeten märkas
»Textes et monuments figurés relatifs aux
mystères de Mithra» (2 dir, 1896—1900), »Les
mystères de Mithra» (1900; 3:e uppl. 1913),
»Les religions orientales dans le paganisme
romain» (2:a uppl. 1902), »Recherches sur le
manichéisme» (1906), »Den astrala religionen
i forntiden» (1912; övers, från föreläsningar
1911 vid Olaus Petri-stiftelsen i Uppsala) och
»Études syriennes» (1917). E.B-m.
Cu’mulo-ni’mbus, Cu’mulo-strätus, Cu’mulus,
se M o 1 n.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
