Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Cyklon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
245
Cyklon
246
rum virvlar däremot luften med större eller
mindre hastighet och detta i en bestämd
riktning, nämligen motsols (s.—ö.—n.—v.) på
norra och medsols (s.—v.—n.—ö.) på södra
halvklotet. Då dessa egenskaper äro
karakteristiska för alla synoptiska
barometerminima, brukas benämningen numera i den
allmännare betydelsen av barometerminimum.
Bild 1. Cyklon och anticyklon.
— I motsats härtill brukas namnet
anticyklon som beteckning på de delar av
atmosfären, inom vilka luften har en rotation i
motsatt led mot den cyklonala. I
anticyklo-nen är lufttrycket alltid högst i centrum och
lägre i omgivningen. Anticyklon är därför
endast ett annat namn på synoptiskt
barometermaximum. De i ovanstående
definitioner framträdande relationerna mellan
luft-trycksfördelningen och cirkulationens riktning
i cykloner och auticykloner (bild 1) äro
specialfall av Buys-Ballots lag (se d. o.).
Den tempererade zonens
cykloner ge upphov till den växlingsrika
väderlek, som utmärker våra breddgrader och som
torde vara den väsentliga förutsättningen för
hela vårt kulturliv. Deras närmare
utforskande har därför ända sedan de första
synoptiska kartornas tillkomst omkr. 1820 varit
den synoptiska meteorologiens huvuduppgift.
Under och efter världskriget utvidgades och
förbättrades i större delen av Europa det
meteorologiska stationsnätet, så att man nu
kunde övergå till ett detaljerat kartstudium
av utvalda karakteristiska c. Detta arbete
upptogs 1918 under ledning av V.
Bjerk-nes vid geofysiska institutet i Bergen och
ledde till uppställande av en teori för c:s
byggnad, som numera i sina väsentliga drag
torde vara allmänt antagen, om än vissa
utvidgningar av teorien, t. ex. begreppet
cyklon-familj (se nedan), ännu äro omstridda.
Teorien åskådliggöres kanske bäst genom en
beskrivning och förklaring av de med en
vin-tercyklonpassage över Skandinavien
förbundna typiska väderleksomslagen på en ort strax
s. om den vanligen i östlig riktning
vandrande c:s bana. Man kommer där att
observera följande.
Vinden blåser till en början från en
riktning mellan s. och ö. och tilltar efter hand
i styrka; barometern faller långsamt. I
v. visa sig lätta fjädermoln (se M o 1 n), som
snart dragit fram över himlen och övergå
i ett jämnt slöjmolnstäcke. Detta är till en
början så tunt, att solen förmår lysa igenom.
Så småningom förvandlas det till ett jämn-
Ord, som saknas under
grått snö- (regn-) molnstäcke, från vilket
snöflingor börja falla, till en början glest
men efter hand ymnigare. Barometern faller
hastigt; det blåser nu styv sydöstlig kultje.
Temperaturen stiger, och snöfallet förvandlas
till snöslask. Vinden börjar nu kasta åt bägge
sidor om s. och stadgar sig slutligen på s. v.,
medan molntäcket spricker sönder. — Efter en
tid, som kan variera mellan ett par timmar
och ett eller flera dygn, kommer så nästa
omslag. Det föregås av tilltagande vind
mellan s. och s. v., något fallande barometer
samt mulnande himmel. Först visa sig
enstaka mandelmoln, som under vandringen
österut hastigt upplösas. De komma efter hand
i allt tätare massor och övergå till slut i ett
snö- (regn-) molnstäcke, från vilket tämligen
häftiga skurar med snöblandat regn eller
trindsnö börja falla. Temperaturen faller
hastigt. Vinden slår tämligen plötsligt om
till byig v. eller n. v., och barometern börjar
stiga. Himlen klarnar åter upp, men
fortfarande kommer en och annan snöby drivande
med n. v.-vinden. På orter n. om centrets
bana smälta de båda molntäckena samman till
ett enda. Vinden vrider sig där motsols, d. v. s.
från s. ö. över n. ö. till n. eller n. v.
Dessa typiska väderleksväxlingar
förklaras av Bjerknes på följande sätt. Den fullt
utvecklade c. är uppbyggd av två luftmassor,
en kallare, pol arluften, och en varmare,
tropikluften, som skiljas av en väl
utvecklad diskontinuitetsyta, vid
vilken vindriktning, vindstyrka och temperatur
språngvis ändras. Denna yta skär jordytan
längs en genom c:s centrum löpande linje,
front, vars ungefärliga förlopp framgår av
bild 2. Tropikluften upptar c:s sydliga
kva-drant, som kallas varma sektorn. Från
Bild 2. Polarluft och tropikluft i en cyklon.
varma sektorn höjer sig diskontinuitetsytan
långsamt upp över polarluften. Längs frontens
östliga del, värmefronten, undantränger
den vanl. från s. v. kommande tropikströmmen
polarluften, som här strömmar från s. ö. eller ö.
Vid detta framträngande tvingas den lättare
tropikluften i höjden, kommer under lägre
tryck, utvidgas och avkyles, så att dess
vattenånga kondenseras och utfälles i form av
ett moln- och regntäcke längs diskontinui-
torde sökas under K.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
