Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Cyklon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
247
Cyklon
248
tetsytan. Detta regnbältes bredd är vanl.
omkr. 300 km. På c:s baksida fördrives
varmluften åter av den från n. eller n. v.
framvällande polarluften, som till följd av
sin större tyngd tränger fram under
tropikluften och lyfter denna i höjden. Även
därvid ger varmluftens uppåtstigande rörelse
upphov till avkylning, kondensation,
moln-och regnbildning längs diskontinuitetsytan.
Regnbältets bredd är här omkr. 70 km. Denna
västliga del av fronten, där varm luft
fördrives av kall, benämnes köldfront eller
b y 1 i n j e. Hela systemet har en
utsträckning av 1,500 till 2,000 km och vandrar framåt
i tropikströmmens riktning med en hastighet
av omkr. 50 km i timmen. Köldfronten rör sig
vanl. snabbare än värmefronten och hinner
småningom fatt denna. Tropikluften lyftes därvid
i höjden, och diskontinuitetsytan antar ett mer
och mer horisontellt läge. När detta uppnåtts,
är c:s energikälla uttömd; de bägge
regnbältena, som vid varma sektorns försvinnande från
jordytan sammansmält till en enda, upplösas
nu hastigt, och cirkulationen försvagas snabbt.
På baksidan av varje c. transporteras
polarluften allt längre söderut och ger därvid
upphov till nya e.-bildningar. Man får en
serie av i regel tre till fem c., en
cyklon-familj. För den sammanhängande
frontlinje, som genomlöper samtliga centra i en
c.-familj, har Bergenskolan infört namnet p
o-1 a r f r o n t (se d. o.).
De tropiska c. ha av gammalt olika
namn alltefter de trakter, i vilka de uppträda;
så kallas de tyfoner i de kinesiska, h u
r-r ik an e r (orkaner) i de västindiska
farvattnen. De uppstå i regel i närheten av
ekvatorn. På n. halvklotet röra de sig till en
början i n. v. riktning men ändra vid passagen
av vändkretsen kurs och vända därefter mot
n. ö. På s. halvklotet är rörelsen först riktad
mot s. v. och efter passagen av vändkretsen
mot s. ö. Deras bana har därför en
parabellik-nande form. — Under sin vandring tilltaga de
snabbt i storlek. I närheten av ekvatorn uppgår
deras bredd sällan till mer än 160 km, medan
den senare, om än sällan, kan uppnå den
tio-dubbla storleken. — I c. är cirkulationen om
centrum förbunden med en inströmmande
rörelse, varigenom strömlinjerna bli
spiralforma-de. Inströmningen längs jordytan kompenseras
av uppåtstigande luftströmmar över centrum
samt utströmning därifrån på större höjd.
C:s passage över en ort föregås i allm. av
klart och lugnt väder. Efter hand blåser det
upp från en östlig eller nordöstlig riktning (på
n. halvklotet), och en svart molnbank drar upp
över himlen. Vinden ökar till full storm, och
ett häftigt slagregn — ofta åtföljt av åska —
börjar falla. Efter en tidrymd varierande
mellan några timmar och ett halvt dygn avtar
vinden hastigt; regnet upphör,’ och himlen
klarnar delvis. Plötsligt sätter stormen åter
in, denna gång från motsatt riktning, och
följes även nu av häftigt regn.
Det karakteristiska snabba omslaget i vinden
vid en c.-passage ledde redan tidigt till den
föreställningen, att c. vore att betrakta som en
jättestor atmosfärisk virvel. Det första
empiriska beviset härför lämnades 1831 av
Red-field (se d. o.), som på sina synoptiska kartor
också lyckades konstatera c:s förflyttningar.
Redfields undersökningar fortsattes av den
engelske översten Reid, som först uppställde
regler för navigeringen inom en c. På Reids
uppmaning organiserade East India company
1838 ett observationsnät över hela Indien med
angränsande hav för närmare studium av c.
Det därvid erhållna materialet bearbetades
av Piddington, som bl. a. påvisade den
spi-ralformiga inströmningen mot centrum. Han
lyckades också giva enkla och praktiska
na-vigationsregler. — Den tropiska c:s struktur
är ännu okänd.
Anticyklonerna ha större
utsträckning än den tempererade zonens c. men
uppvisa vanl. långt svagare vindstyrkor. I
anti-cyklonen är vindens cirkulation om
centrum förbunden med en utströmmande rörelse,
varigenom strömlinjerna även här bli
spiral-formade. Denna utströmning efter jordytan
kompenseras av inströmning på större höjd
samt nedstigande luftrörelse över centrum.
Inom anticyklonen har man som följd av den
nedstigande luftrörelsen oftast tämligen klar
himmel och torr väderlek.
Anticyklonerna kunna uppdelas i
stationära och vandrande. De förra äro
huvudsakligen belägna över polerna samt längs
vändkretsarna. Hit höra emellertid också de
mäktiga anticykloner, som vintertiden
bildas över det inre av kontinenterna. — De
vandrande anticyklonerna förekomma
mestadels i de tempererade zonerna, där de vandra
i samma riktning som cyklonerna (österut)
men med lägre hastighet. — Medan inom den
norra tempererade zonen cyklonerna
dominera, är förhållandet omvänt på södra
halvklotet. Så passeras Australien årligen mej
stor regelbundenhet av en serie på ungefär
fyrtio anticykloner, som endast skiljas åt av
ofullständigt utbildade barometerminima.
De kontinentala vinteranticyklonerna samt
motsvarande bildningar över polartrakterna
låta sig utan vidare förklaras genom den
starka utstrålningen, som oupphörligt
producerar kalla, tunga luftmassor. I den mån
dessa avkylas, sjunka de ned och erhålla
därvid en anticyklonal rotation. Den stationära
anticyklonen längs vändkretsarna behandlas
i samband med atmosfärens kretslopp (se
Kretslopp).
Liksom de tempererade breddgradernas c.
kunna de vandrande anticyklonerna i stort
betraktas som ett gränsfenomen mellan en
polarluftström och en v. därom framträngande
tropikluftmassa. Medan i det förra fallet de
bägge strömmarna genom jordrotationens
inverkan vilja slungas isär och därvid en ränna
av lågt lufttryck skapas längs polarluftström-
Ord, som saknas under C, torde sökas under K.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
