Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dachel el. Dachla - Dachsteingebirge - Dacia - Dacien - Dacit - Dacke, Nils
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
275
Dachsteingebirge—Dacke
276
3,241 inv.; senusikloster). Talrika källor och
brunnar (även heta). Alstrar dadlar, oliver och
spannmål. Jfr Beadnell, »D. oasis» (1901).
Daehsteingebfrge [da^stain ], alpmassiv i
Salzburgalperna; högsta topp, Hoher
Dach-stein, 2,996 m.
Däcia, lat. 1. Romersk provins (D a c i e n,
D a k i e n) från 107 e. Kr., ung. motsv. nuv.
Transsylvanien och Gamla Rumänien. Dacerna,
en trakisk stam, besläktad med geterna,
besegrades av Trajanus (se T ra j
anuskolon-n e n) 106, varefter talrika romerska
kolonister slogo sig ned här bland de dacer, som ej
utvandrade. Området uppgavs av Aurelianus,
som vid nedre Donau inrättade provinsen D.
ripensis (»D. vid stranden»). — 2. Medeltida
namn på Danmark. — ProvinciaDaciae
el. Daniae:a) beteckning för vid Paris’ univ.
studerande danskar under medeltiden (ibland
även för andra skandinaver, t. ex. Petrus
de D.; jfr Universitet); b) provins av
dominikanorden, omfattande Skandinavien.
Däcien, se Dacia 1.
Daclt, vanligt namn på kvartsförande
an-desit.
Dacke, Nils, ledare av det farliga
småländska bondeupproret 1542—43, den s. k.
Dackefejden (d. 1543). — D. var bosatt
i Konga härad i Värend. Vid en tvist om ett
hemman i Blekinge menade han sig ha lidit
orätt av en fogde, som han fördenskull sköt
ihjäl. D. dömdes till döden, men på grund
av sin släkts förböner fick han sona sitt brott
med böter. Dessa erlades dock aldrig till fullo;
D. flydde i stället »till skogen» och sällade
sig till en annan bonde, Jon Andersson,
som sedan 1537 stått i spetsen för dem, som
i s. Småland voro missnöjda med Gustav
Vasas fogdeförvaltning, kyrko- och
handelspolitik. D. deltog i de tidigare småländska
oroligheterna, åtm. 1538, men köpte sig sedan
fri för en dryg summa silver. — Missnöjet
med kung Gustavs styrelse skärptes i hög
grad under den s. k. tyska regimen, och i
maj 1542 framträdde D. som ledare för ett
mot kungliga fogdar och adel riktat uppror,
som från Konga och Södra Möre hastigt
utbredde sig över ö. Småland och ända in i
Östergötland. Gustav Vasa sökte genom
underhandlare återföra de upproriska till
lydnad men begärde samtidigt väpnad hjälp Dån
sin nyförvärvade bundsförvant Kristian III i
Danmark och förordnade om sammandragning
av det svenska frälseuppbådet i Jönköping.
Underskattande upprorsmännens styrka, drog
Gustav Olsson (Stenbock) ensam direkt från
Västergötland in i Småland med en mindre
truppstyrka, men han tvingades av D. att
taga sin tillflykt till det fasta Bergkvara och
börja underhandlingar. Resultatet av dessa
blev ett stillestånd, som skulle räcka från 24
juli till 1 nov. Detta möjliggjorde Gustav
Olssons återtåg. Stilleståndet godkändes av
kung Gustav (5 aug.), men denne planlade
dock nästan genast ett nytt krigståg till
Små
land. D. å sin sida vidtog försvarsåtgärder,
vittnande om verklig militärisk begåvning,
och plundrade (i slutet av aug.) Bergkvara.
Den kungliga huvudhären under Lars
Sig-gesson (Sparre) lyckades tränga fram till
närheten av Växjö, där den stämt möte med en
dansk hjälptrupp under Peder Skram. Under
vägen utkämpades med D:s skaror en strid,
i vilken dennes förnämste medhjälpare,
ble-kingsbonden »lille Jösse», stupade. Härens
reträttlinje hotades emellertid, då konungens
folk i Östergötland under tiden lidit ett
allvarligt nederlag vid Kisa. Huvudhären
räddades genom ett nytt stillestånd i Växjö i slutet
av sept. D:s skaror trängde därpå fram
ända till Linköping, och där ingicks 8 nov.
1542 ett för ett år gällande stillestånd, som
bekräftades av konungen 25 nov.
överenskommelsen har närmast karaktären av ett
fredsslut mellan jämnstarka parter, och D.
framträdde nu som Smålands faktiskt erkände
hövding. Hans egentliga syftemål torde ha
varit att även för framtiden bereda sig en
av konungen legitimerad självständig
ställning i sitt landskap. Han gjorde allvarliga
försök att återinföra lugnet och att ordna
styrelsen och de kyrkliga och ekonomiska
förhållandena enligt sitt sinne. För att trygga
sig mot nya anfall knöt han förbindelser med
utländska furstar, som eftersträvade Sveriges
krona. Tidigare försök av D. att vinna
konungen av Danmark hade misslyckats, men
pfalzgreve Fredrik, understödd av kejsar Karl
V, och hertig Albrekt av Mecklenburg
brev-växlade med D. och gynnade hans företag.
Kung Gustav, vars kungadöme och
protestantiska system tycktes stå på spel, samlade
råd och adel till möte i Örebro i slutet av
jan. 1543. Innan där planerade nya
krigs-åtgärder mot Småland hunnit påbörjas,
företog D. med stor raskhet en offensiv mot
Östergötland, vilken dock misslyckades (slag mellan
Skrukeby och Mjölby). Därefter igångsattes de
kungliga härarnas offensiv. Från
Västergötland tågade Gustav Olsson, förstärkt med
värvade tyska knektar och en ny dansk
hjälp-kår, in i v. Småland. Svante Sture inföll i
Tjust. Huvudhären under Lars Siggesson oeh
Johan Turesson, som tågade mot upprorets
centralhärd, sammanstötte i mitten av mars
på sjön Hjorten (vid gränsen mellan
Virse-rums och Stenberga socknar) med D., som led
nederlag och svårt sårad måste föras ur
striden. Därmed hade avgörandet fallit, och
upproret stillades utan större svårighet. Sedan
D. blivit återställd från sin sårskada, sökte
han ånyo upptaga kampen, dock utan
framgång. Han tvangs att fly inåt Blekinge, och
i Rödeby skog vid gränsen blev han i aug.
s. å. ihjälskjuten.
D. var utan tvivel en begåvad man, och han
har i sin kamp för det, som var »gammalt och
fornt», säkerligen icke saknat idealitet. Men
han lyckades ej hindra folkrörelsens snabba
urartning till vilda plundringståg. Dackefej-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
