Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dagussa el. Korakan - Dagvakt - Dagvind - Dagväxel - Dagö
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
301
Dagvakt—Dagö
302
mager mark ger ganska rik skörd. Av det
något bittert smakande mjölet bakas ett slags
bröd, som särskilt i stora delar av Afrika
utgör befolkningens viktigaste föda. I
Abessinien nyttjas d. även till ölbrygd. G. M-e.
Dagvakt, vakten kl. 4—8 f. m. ombord på
fartyg.
Dagvind, se Vind.
Dagväxel, växel, varpå betalningstiden
an-gives till en bestämd dag. Jfr Datoväxel
och Siktväxel.
Dagö (estn. Hiiumad), estländsk ö i
Östersjön, utanför Estlands v. kust; 960 kvkm,
omkr. 17,000 inv. Utgör en del av n.
Estlands silurkalkslätt och skiljes från fastlandet
av Moonsundet samt i s. från ösel av det blott
4,27 km breda Söela väin (Sälsundet). Hamnar
finnas dels i n. (Kärdla, som har
ångbåts-förbindelse med Reval), dels i ö. (Helterma;
ångbåtsförbindelse med Hapsal). Längst i v.
skjuter den skogiga halvön Köppo ut, som
når 54 m ö. h.; där står Dagerorts fyr. S.
delen av ön är fruktbar och tätt bebyggd; det
inre upptages av stora mossar och sandfält.
I allm. har ön en nästan jämn yta;
kalkstenen ligger ställvis blottad, och strödda
flytt-block bidraga att ge prägel åt landskapet.
Av trädslag finnas gran, fur, björk, ek och
al. Skogen är tämligen väl bibehållen.
Huvudnäringar äro jordbruk, fiske och sälfångst.
Invånarna äro till största delen ester, några
dock av tysk el. svensk härkomst (se nedan).
I administrativt avseende tillhör D. distriktet
Läänemaa (»sydvästlandet»; ty. Insular-Wiek).
Det är delat i 4 socknar (med 8 kyrkor). De
förutvarande godsen torde nu samtliga vara
uppdelade i enlighet med Estlands nya
agrarlag. Enda större platsen på ön är köpingen
Kärdla på n. kusten (omkr. 2,000 inv., de
flesta fabriksarbetare).
Sedan D. erövrats av de kristna (på
1200-talet), hörde ena hälften därav till Tyska
orden, andra hälften till biskopen av ösel. 1436
avträdde biskopen sin andel till orden, vilken
innehade hela D. till 1563, då det erövrades
av svenskarna. 1624 sålde Gustav Adolf ön
till evärdlig egendom åt Jakob De la Gardie
och dennes arvingar. Men Karl XI indrog D.
till kronan 1691 och lämnade ön i perpetuellt
arrende till förutv. ägaren, Axel Julius De la
Gardie. Ryssarna, som 1710 erövrade ön och
genom freden i Nystad (1721) fingo den i sitt
våld, betraktade den som kronoegendom.
Genom ukaser av 1755 och 1768 återvann dock
grevinnan Ebba Margareta Stenbock, A. J.
De la Gardies sondotter, äganderätten. Större
delen av D. övergick sedermera genom köp
och byte till familjen Ungern-Sternberg.
Under världskriget blevo D. samt övriga
baltiska öar besatta av tyskarna i okt. 1917.
På D. fingo tyskarna fast fot redan 19 okt., men
det var i sin helhet i deras händer först 27 okt.
Jfr Polsk-ryska fronten.
Svenskarna på Dagö. När och
varifrån svenskarna kommo till D. är outrett.
Det sagohistoriska tillägget till Gutalagen,
den s. k. Gutasagan, talar om en utvandring
från Gotland till »en ö vid Estland, som heter
Dagaipi», medan ännu Gotland var hedniskt
land (alltså före omkr. 1000); men det tillägges,
att kolonisterna ej kunnat stanna kvar där
utan fortsatt sin vandring inåt Ryssland och
slutligen till Grekland. B. Nerman (i »En
utvandring från Gotland», 1923, och »Det
svenska rikets uppkomst», 1925) anser, att denna
berättelse återgår på verkliga förhållanden,
och finner sig kunna konstatera en
folkinflyttning från Gotland till östbaltikum omkr.
475 e. Kr. Äldsta historiska beviset för
svenskarnas närvaro på D. är av 1470. Enl. en
med Tyska orden s. å. ingången, sedermera
förnyad överenskommelse blev den svenska
befolkningen där, mot förbindelse att årl.
betala en viss penningsumma, befriad från allt
arbete till orden. Den estniska befolkningen
däremot var fortfarande underkastad
dags-verksbördor. Under 1600-talet tvungos dock
även svenskarna att göra dagsverken. 1780
gav en greve Stenbock, ägare till godsen
Hohenholm (estn. Körgesaar) och Röicks, båda
i socknen Röicks (estn. Reigi), där svenskarna
voro talrikast, sina bönder frihet mot villkor
att de skulle taga tillbaka sina klagomål och
antaga ett — på sex månader uppsägbart —
kontrakt, som lovade dem personlig frihet och
allehanda förmåner. Bönderna gingo in härpå
men fingo kort därefter kontraktet uppsagt
och blevo ålagda att flytta 1 mars 1781. Vid
samma tid sålde Stenbock godset. Bönderna
sökte nu hjälp i Petersburg. Den nye ägaren
förnyade emellertid kontraktet med dem.
Strax därefter blevo de genom en ukas
»benådade» med nya bostäder i Sydryssland, och
i aug. 1781 måste de, gamla och unga, till
ett antal av 1,000 (enl. andra uppgifter 1,200)
pers., under tårar och suckan lämna D. 300
pers, dukade under för resans besvärligheter,
och i maj 1782 kom det sorgliga tåget till
Dnjepr, där utvandrarnas avkomlingar ännu
bebo byn Gammelsvenskby (se d. o.). I Röicks
kvarstannade de svenskar, som lydde under
prästgården där. Dessa, liksom den andra
svenska kolonien på D., Kärdla, ha under
1800-talet haft en ojämn kamp att föra mot
estnisk nationalitet och svåra yttre
förhållanden. Omkr. 1850 uppgivas svenskarna på dessa
båda orter tills, ha utgjort 290 pers., av vilka
dock större delen bortlagt svenskan till
dagligt bruk. 1902 lära ännu 50—60 personer
inom Röicks ha kunnat tala svenska; i
Mik-kasgården där var då ännu det gamla
modersmålet vid fullt liv. Denna svenska folkspillra
har somrarna 1923 och 1925 av fil. mag. Nils
Tiberg, som i sista stund utfört
undersökningen av dialekten, konstaterats bestå av
endast ett 10-tal pers, i 60-årsåldern eller
däröver. I Kärdla är svenskan helt och hållet
utdöd.
Om den svenska dialekten på D. föreligga,
innan mag. Tibergs undersökningsresultat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
