Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dalarö skans - Dalasandsten - Dalasýsla - Dalayrac, Nicolas - D’Albedyhll, ätt - D’Albedyhll, Gustaf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
357
Dalasandsten—D’Albedyhll
358
Profil från öjesjön åt n. v. till Västerdalälven, p porfyr, s sandsten; det svarta är diabas.
fick förfalla. 1677 beslöt Krigskollegium dess
återställande. 1683 uppgjorde Dahlbergh
förslag till skansens ytterligare fullständigande
med torn i inre verkets rygglinje, ny
front-utstakning m. m., men arbetena påbörjades
först 1698; de bedrevos så långsamt, att
provisoriska försvarsverk måste uppföras 1700
och 1719. Sistnämnda år blev ett ryskt
över-rumplingsförsök lyckligen avvisat. Efter 1809
underhölls skansen allt knapphändigare, och
1854 bestämdes, att den skulle upphöra att
räknas till rikets fasta platser. Den
under-hålles nu nödtorftigt, och befintliga
byggnader nyttjas till bostad för en uppsyningsman,
förråd o. dyl. L. W :son M. (L. af P.)
Avtryck av böljeslagsmärken i dalasandsten (omkr.
Vis nat. storl.).
Dalasandsten, en merendels finkornig, röd,
rödbrun el. rödlätt sandsten, ofta försedd med
ljusa, runda fläckar. Den utgör huvudparten
av den mäktiga sandstensavlagring, som
förekommer i n. v. Dalarna och angränsande
delar av Härjedalen, samt upptar en areal av
omkr. 7,500 kvkm. I s. och v. är d. genom
förkastningar nedsänkt och skild från det
angränsande urberget, i ö. och n. överlagrar
den normalt porfyrerna (jfr Dalarna, sp.
344 ff. samt karta). D. utgör en nedsänkt
platta, vars lager i
det hela intaga sitt
ursprungliga vågräta
läge och som
skyddats mot denudationen
såväl genom sitt läge
som genom däri
inlagrade diabaser. D.
är ett på grunt
vatten, möjl. i en stor
bukt, där betydligare
floder hade sina utlopp, under en
period av landsänkning avlagrat komplex av
sandstenar och skiifrar. Böljeslagsmärken (se
d. o.) äro synnerligen vanliga, men dessutom
Profil över
dalasandstenens v. gräns, p porfyr,
g sandsten, f—f
förkastning.
kan man iakttaga korsande lagring,
torksprickor och regndroppsmärken. Den undre
delen av d. är en ren kvartssandsten med ett
tydligt bottenkonglomerat och genomsättes av
diabasgångar, s. k. Åsbydiabas (se D i a b a s
samt plansch vid art. Bergart). Den
därefter följande sandstenen överlagras
diskor-dant av den s. k. Öjediabasen, ett täcke av
diabas, utbildat dels som porfyr, dels som
mandelsten. Omedelbart på denna har bildats ett
egendomligt konglomerat, i vilket ingå bollar
av agat och kvarts, urspr.
hålrumsutfyll-ningar från öjediabasen (se konglomerat från
Transtrand på planschen vid art. Bergart).
I översta delen av sandstenen, där lerskiffer
ingår i ganska stor utsträckning, förekomma
lagergångar av en tredje diabas, s. k.
Särna-diabas, vilka kontaktmetamorfoserat (se
Berg-artsmetamorfos) sandstenen och lerskiffern
i d:s översta delar och stundom bilda topparna
på fjällen. Nyare undersökningar göra troligt,
att d:s mäktighet är vida större än 600—
800 m, vilket tidigare antagits. D. är
sannolikt prekambrisk och tillhör den jotniska
formationen (sePrekambriska
formationer). Inga fossil äro funna i d. K. A. G.
Dalasysla, domsaga på v. Island vid det inre
av Breiöifjorden. I s. en mängd dalgångar
(därav namnet) med god gräsväxt, åtskilda av
låga fjäll och kullar. D. var i forntiden en av
Islands mest frejdade bygder, i sagorna vanl.
kallad Breiåifjaråardalir, »Bredfjordsdalarna»,
och bl. a. hemort för Sturlungaätten, till
vilken Snorre Sturlason hörde. R. N-g.*
Dalayrac [dalära’k], Nicolas, fransk
tonsättare, se d’A 1 a y r a c.
D’Albedyhll, svensk ätt, härstammar från
Johan Al b edyl (d. 1473) till Saarenhof
i Livland. Svensk friherrevärdighet med olika
namn gavs 1720 samtidigt åt generallöjtnanten
Henrik Otto von Albedyl (1666—1738),
vars gren sannolikt utdog på 1800-talet, och hans
brorsons son generalmajoren Christer
Henrik D. (1679—1750), landshövding i Östergötland
1736—47. Dennes sonson var Gustaf D. (se nedan).
D’Albedyhll, Gustaf, friherre,, diplomat
(1758—1819); jfr släktöversikten.
Uppfostrades hos en morbror i Preussen, kom 1774
till Sverige, blev legationssekreterare i
Petersburg 1778, envoyé i Madrid 1783, kom
1785 som minister »en second» till
Köpenhamn och sökte arbeta för svenskt-danskt
närmande. Han inblandades emellertid 1789 i
Lars Benzelstjernas (se d. o.) brandplan mot
den vid Köpenhamn infrusna ryska eskadern,
nödgades för en tid lämna Köpenhamn och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
