Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Danelius, Bror August - Danell, Gideon - Danell, Hjalmar - Daner - Danev, Stojan - Danevirke - Danhauser, Joseph - Dania - Daničić (Popović), Djuro)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
431
Danell—Danicic
432
Han var led. av Stockholms
stadsfullmäktige 1887—1905 och av drätselnämnden 1893
—1904. D. var
initiativtagare till
skol-lovskoloniverksamhe-ten i Sverige. Han
är även känd som
donator, dels genom
Danelii donationsfond
(se d. o.), dels
genom andra
donationer av tills. 775,000
kr. till
barnavårdsan-stalter, konvalescenthemmet, Katarina
församling m. m.
Dane’ll, G i d e o n, språkman (f. 1873 21/s)>
bror till Hj. D. Blev fil. dr 1905 i Uppsala,
var 1908—13 docent i nordiska språk vid
Göteborgs högskola, 1913—15 rektor vid
Stockholms folkskoleseminarium och är sedan 1915
rektor vid folkskoleseminariet i Uppsala.
Hans arbeten (»Nuckömålet», I, 1905, »Svensk
ljudlära», 2:a uppl. 1919, m. fl.) röra sig om
de svenska dialekterna, fonetik och
svenskarna s. ö. om Östersjön.
Dane’ll, Hjalmar, teolog, biskop (f. 1860
3/e), bror till G. D. Blev e. o. prof, i dogmatik
och moralteologi i Uppsala 1897, teol. dr s. å.,
biskop över Skara stift 1905. Han var 1893—
97 Svenska kyrkans
missionsstyrelses
ombud och sekreterare,
inspekterade 1904—05
missionsarbetet i
Östafrika och Indien samt
organiserade 1920—21 i
s. Indien den nybildade
tamulkyrkan. Bland
D :s skrifter må
nämnas »Albrecht Ritschls
lära om synden»
(do-centavh., 1892) och
»Luthers etiska
åskåd
ning» (1900). Som missionsdirektor har D.
utgivit Svenska Kyrkans Missionstidning och
sedan 1895 (tills, m. O. Quensel m. fl.; sedan
1906 ensam) Kyrklig Tidskrift. Sin teologiska
ståndpunkt, vilken urspr. kunde betecknas som
strängt ortodox med skarpt utpräglad
polemisk ställning särskilt mot ritschlianismen,
har D. tydligt prononcerat redan i sin
docent-avh.; denna ståndpunkt har han sedan
avsevärt modererat. Även i kyrkliga frågor, som
han ägnat livligare och starkare intresse än
de rent vetenskapliga, har han hävdat en med
åren alltmera moderat ståndpunkt. B. A.
Daner, skandinavisk folkstam, första gången
omtalad av Prokopios omkr. år 512 e. Kr. Den
var då bosatt n. om »varnerna», sålunda i
(åtminstone) s. delen av jylländska halvön. Enligt
Jordanes (omkr. 550) ha d. utgått från
svearnas stam och fördrivit herulerna från deras
boplatser. Detta torde ha hänt omkr. 500;
från den tiden försvinna de nordiska
heru
lerna ur historien, och d. uppträda i deras
ställe som vikingar i Västeuropa. De synas
snabbt ha gjort sig till herrar i Skåne, på
öarna och i Jylland, varefter d. blev namn
på hela folket, såsom bevisligen är
förhållandet på 700-talet. I »Beowulf» skildras d.
som ett mäktigt folk, och deras rike
sträcker sig vida i alla riktningar. I Västeuropa
var under vikingatiden d. ofta gemensamt
namn på alla Skandinaviens folk, liktydigt
med normanner (jfr nordbornas uttryck »dansk
tunga» för »nordiskt språk»). Vid
medeltidens slut ersättes namnet daner av danskar.
— Kung Dan, som omtalas i gamla danska
krönikor, är en ur folknamnet bildad
sagofigur; han säges ha kommit från Uppsala och
grundat det danska väldet. I denna sägen
liksom i Gefjonmyten (se Gefjon) har man velat
se folkminnen, som bekräfta Jordanes’ uppgift
om d:s uppsvenska härkomst. Av historiskt
intresse är också det från vikingatiden i hela
norden spridda namnet Halvdan (»halvdanen»).
— Om d:s språkliga tolkning har
språkvetenskapen icke nått något säkert resultat. Man
har velat härleda det ur landsnamnet
Danmark, som förklarats dels som skog (mark)
på jämn och fast mark (dan), åsyftande
da-nernas förmenta stamland, Göingebygden i
Skåne, dels som sank gränsmark, åsyftande
det forna danska gränsområdet i s.
Sannolikt är dock folknamnet det ursprungliga,
liksom det faktiskt uppträder århundraden
tidigare i källorna. E. W-én.
Da’nev, S t o j a n, bulgarisk politiker (f.
1858). Blev efter D. Tsankov ledare för
dennes ryskvänliga parti, utrikesminister 1901
och var därjämte ministerpresident jan. 1902
—maj 1903, sobranjepresident 1911 samt åter
ministerpresident juni—juli 1913 under de
kritiska veckorna närmast före och efter
utbrottet av det olyckliga andra Balkankriget.
Han var motståndare till Bulgariens
deltagande i världskriget och efter landets
kapitulation hösten 1918 under någon tid (slutet av
1918 och en del av 1919) finansminister i
ministären Teodorov. H. B-n.
Danevirke, se Dannevirke.
Da’nhåuser, Joseph,österrikisk målare (1805
—45). Målade bibliska motiv — ibland
genre-artat uppfattade — och blev populär genom
sina livligt skildrade moderna genrer. Gjorde
även ritningar till möbler, som blevo mycket
omtyckta. Jfr Hg, »D. und Raimund» (1880).
Dänia, lat. namn för Danmark.
Danicic [da’nitjitj] (P o p o v ié), Djur o,
serbokroatisk språkforskare (1825—82). Som
jur. stud, i Wien vanns D. av Vuk Karadzié
och Miklosic för den slaviska filologien. 1855
blev han sekr. i Sällsk. för serb. litt. i Belgrad
och 1859 gymnasielärare där, avgick 1865 och
blev 1867 sekr. i den nybildade Sydslaviska
akademien i Agram. 1873—77 var han prof,
i serbiska vid högskolan i Belgrad. — I en
skarpsinnig studie, »Rat za srpski jezik i
pra-vopis» (Kampen för serbiska språket och
rätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
