Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Danmark - Kolonier - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
467
Danmark (Historia)
468
för 25 mill. doll. till Förenta staterna, som
gav dem namnet Virgin islands (se d. o.). Om
kolonierna på Grönland se d. o. P. E-t.
Historia. Den förhistoriska tiden belyses
av arkeologiska fynd och av notiser hos
utländska författare. Någon större inflyttning
av icke-germanska folk är ej känd; under
folkvandringstiden ut- och invandrade talrika
stammar, bland vilka d a n e r n a (se d. o.)
stannade i D. och lade landet under sig. Det
urspr. D. omfattade även Skåne, Halland och
Blekinge samt Sönderjylland till Ejder. Från
förhistorisk tid föreligga sägner om
Skjold-ungarnas gamla konungasläkt i Lej re på
Själland och om en särskild jylländsk
konungasläkt, bosatt i Jellinge. Gorm den gamle
(d. omkr. 950) synes huvudsakligen ha varit
en jylländsk konung. Hans son Harald
Blåtand (d. omkr. 986) regerade däremot över
hela D. Han antog kristendomen, som
predikats av Ansgar redan från 826 men som
vann folket slutgiltigt först under tiden 960—
1060, icke genom kungliga maktbud utan
genom nitiska kyrkomäns strävanden. Haralds
son Sven Tveskägg (reg. omkr. 986—
1014) bringade de danska vikingatågen till
avslutning genom Englands erövring 1013.
Han följdes av sönerna Harald (reg. 1014
—18) och Knut den store (reg. 1018—
35). Den sistnämnde var tillika och i främsta
rummet konung av England, därtill från 1028
konung av Norge. Hans son Hardeknut
(reg. 1035—42) var från 1040 också engelsk
konung, men vid hans död upphörde
förbindelsen mellan D. och England. D. tillföll nu
Norges konung Magnus den gode (reg.
1042—47). Senare lyckades Knut den stores
systerson Sven Estridsen (reg. 1047—
76) efter hårda strider med Harald Hårdråde
vinna konungamakten. Från hans tid
härrör den danska kyrkans första indelning i
biskopsdömeu. 1104 upprättades
ärkebiskops-dömet i Lund. Sven följdes av fem söner
efter varandra: Harald Hen (reg. 1076—•
80), Knut den helige (reg. 1080—86j,
Olof Hunger (reg. 1086—95), Erik E j
e-g o d (reg. 1095—1103) och Nils Svensson
(reg. 1104—34). Av dessa sökte Knut, som
dräptes under uppror, och Erik våldsamt hävda
krav på ökad makt och större inkomster för
konungadömet och kyrkan, medan de tre andra
mera föllo undan för böndernas motstånd mot
dessa krav. Det dråp Nils’ son Magnus 1131
förövade på Erik Ejegods son Knut Lavard
vållade inbördeskrig (slaget vid Fotevik i
Skåne 1134), och riket tillföll en bror till den
sistnämnde, Erik Emune (reg. 1134—37).
Efter Erik Lam (reg. 1137—46) följde nytt,
långvarigt inbördeskrig med det resultat, att
riket övergick till Knut Lavards son
Valde mar den store (reg. 1157—82), som
följdes av sina söner Knut VI (reg. 1182—
1202) och Valdemar Sejr (reg. 1202—
41). »Valdemarstiden» blev en glansfull tid.
Under ledning av den store ärkebiskop Absa-
lon (se d. o.) kuvades venderna, vilkas
sjö-röverier varit en plåga för D.
Huvudhändelserna i dessa strider voro Rügens erövring
1169 och en stor dansk sjöseger över hertigen
av Pommern 1184. Valdemar Sejr utvidgade
ytterligare D :s makt söder om Östersjön och
erövrade dessutom Estland 1219; emellertid
lössleto sig de underkuvade tysk-vendiska
områdena redan under hans livstid. Den inre
samhällsutvecklingen nådde under
Valdemarstiden el. åtm. tiden närmast därefter en nivå,
där den i avgörande hänseenden (sålunda trol.
också med hänsyn till folkmängd) förblev
stående i flera århundraden. Samhällets kärna
var landsbygden, där med varandra jämställda
bönder gemensamt odlade jorden, över
böndernas fredliga massa höjde sig herremännen
som en särskild krigaradel; de och kyrkan
ägde det mesta av landets jord med bönderna
under sig som »fæstere». Kyrkans ställning
var dessutom ekonomiskt tryggad genom
tion-den. Jordbruket var den stora huvudnäringen,
men sillfisket i Öresund spelade också en
betydande roll. Den viktigaste
handelsförbindelsen ägde rum med de nordtyska sjöstäderna. —
Valdemar Sejr följdes av sina tre söner efter
varandra: Erik Plogpenning (reg. 1241
—50), Abel (reg. 1250—52) och K r i s t
o-f e r I (reg. 1252—59). Efter den sistnämnde
regerade 1259—86 hans son Erik K1 i
p-ping (el. Glipping), därpå dennes söner
Erik Menved (reg. 1286—1319) och
Kristofer II (reg. 1319—26 och 1330—32);
den sistnämndes regeringstid var avbruten
av en period med hertig Valdemar av
Sönderjylland som konung (reg. 1326—30).
Kronan hade under dessa tider att utkämpa
hårda strider med kyrkan och med adeln; båda
fingo skattefrihet för all sin egendom. 1282
måste Erik Klipping utfärda den första danska
handfästningen, »D:s Magna charta», varvid
han lovade att dela makten med ett
»parlament» av stormän (danehof; se d. o.). Ur
detta avsöndrade sig snart ett riksråd, som
blev den egentliga representationen för
folkets intressen emot konungen. En
lättsinnig utrikespolitik, som gick ut på att
återupprätta danskt herravälde över
Nordtyskland, förde riket till upplösning, emedan det
blev nödvändigt att pantsätta stora delar av
landet, särskilt till de holsteinska grevarna.
Från 1332 fanns det under några år
överhuvud ingen konung i D , och riket låg helt
under holsteinskt välde. Då dödade Niels
Eb-besön 1340 greve Gerhard (Gert) av Holstein,
och därmed banades väg till tronen för
Kristofer II :s son Valdemar Atterdag
(reg. 1340—75), som åter samlade det danska
riket och 1361 dessutom slog under sig Gotland
under kamp mot hansestäderna. Han följdes
av dottersonen Olof (reg. 1376—87), som
1380 ärvde Norge efter sin fader och som
själv stod under förmyndarregering av sin
moder, Margareta, vilken efter hans död
hyllades som rikets »fuldmægtig frue og
hus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
