Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Danmark - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
469
Danmark (Historia)
470
bond» (1387—1412). Hon befäste rikets enhet
genom att kuva adeln och vann Sverige 1389,
varefter en plan för de tre nordiska rikenas
styrelse uppgjordes genom avtal på ett möte
i Kalmar 1397 (den s. k. Kalmarunionen; se
d. o.). Hennes systerdotters son Erik av
Pommern (reg. 1412—39) kämpade
särskilt för att till kronan indraga Sönderjylland,
vilket som danskt län först innehafts av
konung Abels släktgren och, då denna utdog
1375, överlåtits till de holsteinska grevarna.
Han kom emellertid i strid med
hansestä-derna, och i Sverige utbröt en folkresning.
Till sist lämnade han D., överlåtande makten
till riksrådet, som till konung tog hans
systerson Kristofer av Bayern (reg.
1440—48), under vilken Kalmarunionen ännu
upprätthölls men med långt större hänsyn
tagen till de två andra rikenas
självständighet. Därefter övergick kronan till K r
istia n I (reg. 1448—81) av det oldenburgska
huset, som på långt håll var besläktat med
det gamla danska konungahuset. Kristian
var konung i Sverige 1457—64, eljest blott i
D. och Norge, blev herre både i Slesvig
(Sön-derjylland) och Holstein 1460 och
sammankallade den första ständerförsamlingen (»rigsdag»)
1468 (i Kalundborg). Kristians son Hans
(reg. 1483—1513) innehade Sverige 1497—
1501 och återupptog med framgång tidigare
konungars kamp mot hansestäderna, vilkas
handelsmakt kändes tryckande. Sonen K r
i-stian II (reg. 1513—23), som för sista
gången förnyade Kalmarunionen 1520
(Stockholms blodbad), genomförde i D. en humant
präglad lagstiftning men måste kämpa hårt
mot adeln, som till sist fördrev honom och
i stället till konung tog hans farbror F r e
d-r i k I (reg. 1523—33), under vars tid Luthers
lära utbredde sig i D. Därpå följde det sista
danska inbördeskriget, grevefejden (se d. o.)
1534—36, varunder Fredrik I:s son
Kristian III (reg. 1534—59), stödd på adeln,
med holsteinska soldater övervann
anhängarna av Kristian II, vilka understöddes av
hansestäderna och till härförare hade greve
Kristofer av Oldenburg. På en riksdag i
Köpenhamn 1536 infördes reformationen, som genom
indragning av kyrkogods till staten stärkte
konungamakten. Denna var fortfarande
inskränkt genom riksrådet och blev ännu icke
formellt ärftlig (far följdes emellertid av son
på den danska tronen från denna tid till 1839).
Från omkr. 1550 kom en period, präglad
politiskt av harmoniskt samarbete mellan
ko-nungadömet och adeln, kulturellt av
renässansen, ekonomiskt av det allmänna
europeiska uppsvinget med stigande priser för danska
jordbruksalster, varvid icke minst oxhandeln
spelade en roll. Fredrik II (reg. 1559—
88) hade duktiga rådgivare ur den
blomstrande adelns krets och förde krig med Sverige
1563—70 (nordiska sjuårskriget; se d. o.).
Kristian IV (reg. 1588—1648) stod först
under förmynderskap av riksrådet, förde krig
med Sverige 1611—13 (freden i Knäred; se
d. o.) och 1643—45. I freden i Brömsebro
(se d. o.) fick Sverige Gotland, Jämtland,
Härjedalen, ösel, Halland på 30 år och
tullfrihet i Öresund. Kristian ingrep även
lättsinnigt och utan framgång 1625—29 i
trettioåriga kriget. Med detta krig började en
tid av svårigheter och olyckor för landet.
Det uppstod på nytt under svåra förhållanden
stridigheter mellan konung och adel, och
Fredrik III (reg. 1648—70) måste börja
med en mycket sträng handfästning. Efter
krigsutbrottet 1657 fick D. sluta sin tyngsta
fred, 1658 i Roskil de (se d. o.), varvid till
Sverige avträddes Skåne, Halland, Blekinge,
Bornholm samt Trondhjems och Bohus län.
S. å. började Karl X Gustav åter krig;
freden i O 1 i v a (se d. o.) 1660 medförde
återställande till D. endast av Bornholm och
Trondhjems län. Efter fredsslutet tillvällade
sig Fredrik III på en riksdag 1660 med stöd
av huvudstadens borgare och den icke-adliga
delen av landets befolkning arvsrätt till
kronan och förstärkte denna makt till envälde
1661 (»enevoldsarveakten»). Det danska
enväldet blev det mest oinskränkta i det kristna
Europa. Dess författning formades av den
betydande statsmannen Peder Griffenfeld. Den
gamla adeln mis’te de flesta av sina
privilegier, t. ex. ensamrätt att äga herrgårdar och
att bekläda de högsta ämbetena. Det blev f. ö.
en huvuduppgift för enväldet att skapa en
mera fast och ordnad förvaltning med
tyngdpunkten i de kungliga kollegierna.
Kristian V (reg. 1670—99) utfärdade som
avlösning av de gamla landskapslagarna en
samlad rikslag, »Kristian V :s danske lov» (se
Danske lov). Genom skånska kriget 1675
—79 sökte han förgäves återvinna Skåne.
Fredrik IV (reg. 1699—1730) deltog i
det stora nordiska kriget 1700 och 1709—20.
Resultatet blev indragning 1721 av en del av
Slesvig, som från 1544 hade varit överlåten
till en sidolinje av konungahuset, hertigarna
av Gottorp, vilka även därefter bibehöllo en
del av Holstein, till dess de 1773 bortbytte
denna besittning till D. mot Oldenburg, som
danska kungahuset ärvt 1676. Hertigdömena
Slesvig och Holstein förblevo under en
styrelse, som i avgörande hänseenden var
gemensam och avskild från »konungarikets».
Tiderna omkring 1700 voro mycket hårda.
Marknaden var dålig för danska
lantbruksprodukter. Under dessa förhållanden kommo
bönderna, varav nästan inga voro självägande,
under ett starkare tryck från godsägarnas
sida. Vornedskabet (se d. o.) på Själland och
Lolland-Falster upphävdes väl 1702, men den
pietistiske Kristian VI (reg. 1730—46),
under vars regering stark lågkonjunktur för
lantbruket rådde, införde för hela landet ett
stavnsbaand (se d. o.) 1733, vars förevändning
var en bondeståndet pålagd militärtjänst men
som i verkligheten, liksom vornedskabet,
skulle tjäna att förbehålla böndernas
arbets
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
