Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Danmark - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
475
Danmark (Historia)
476
hade varit Estrups bästa stöd. Efter flera
olika försök avslöts 1894 en politisk
förlikning, de provisoriska lagarna upphävdes, och
en ordinarie finanslag antogs, medan de
provisoriska befästningarna stillatigande
godkändes. För att förebygga kommande
konflikter träffade man avtal om tillfälliga
finanslagar. Kort efter förlikningens ingående
avgick Estrup mot sin önskan, och
Reedtz-Thott bildade en ny högerministär.
Förlikningen hade genomförts med endast en del av
vänsterns röster, och de radikala grupper, som
hade röstat emot, fingo majoritet i
folke-tinget vid valen 1895, varefter de bildade
vänsterreformpartiet under ledning av den
framstående taktikern J. C. Christensen (se
d. o.). Reedtz-Thott ville åstadkomma ett brett
agrariskt mellanparti men hade varken
fotfäste i folketinget eller i landstinget och föll
1897 på en finanskonflikt mellan tingen.
Under hans efterträdare Hörring (1897—1900)
och Sehested (1900—01) blevo högerns
svårigheter allt flera. Vänsterreformpartiet fick i
förbund med socialdemokraterna allt större
övermakt i folketinget, och i landstinget
uppträdde en del av högern, de frikonservativa
godsägarna, öppet mot ministären.
Då valen 1901 gåvo vänstern ytterligare
framgång, avskedade konungen ministären
Sehested och lät professor Deuntzer bilda en
ministär av vänsterreformpartiet. Det
ekonomiska och kulturella lagstiftningsarbetet,
som redan under de sista högerministärerna
hade satt väsentliga spår, fortsattes nu; en
skattereform av agrarisk karaktär
genomfördes, tiondeavlösning, skollag, lag om
»me-nighedsraad» m. m., och man tillsatte 1902
en försvarskommitté för att utarbeta en
för-svarsplan. Men de gamla motsättningarna
inom vänstern gjorde sig snart gällande. En
radikal flygel, som stödde sig på
socialdemokraterna i Köpenhamn och på den växande
rörelsen bland »husmændene» (torparna) i
landet, såg med misstro på ministärens
militärpolitik och böjelse för samarbete med de
frikonservativa, och 1905 sprängdes ministären,
i det att de radikala medlemmarna utträdde
och J. C. Christensen bildade ett nytt
kabinett, som mera utpräglat representerade
»gaardmandspolitiken». En del av
vänsterreformpartiet utbröts under namn av de
radikala. Christensen stödde sig i landstinget
på de frikonservativa och närmade sig i
folketinget efter hand de gamla moderata, av vilka
Neergaard blev finansminister 1908. En rad
sociala lagar genomfördes, och sedan
regeringen segrat vid valen 1906, uppgåvo de
frikonservativa motståndet mot den länge
omstridda utvidgningen av den kommunala
rösträtten, vilken genomfördes 1908.
Försvarsfrågan tänkte Christensen lösa i samförstånd
med de frikonservativa i enlighet med
kommitténs s. å. avgivna utlåtande. Då inträdde den
katastrofen, att den nyss avgångne
justitieministern Alberti (se d. o.), angav sig själv som
försnillare av många millioner. Ministären
avgick, och Fredrik VIII, som jan. 1906
efterträtt sin fader, Kristian IX, utnämnde
ministären Neergaard, en sammanslutning av
de gamla moderata och vänsterreformpartiet.
Neergaards försvarsförslag, som gick ut på
att skapa en rad framskjutna fort vid
Köpenhamn, mötte motstånd hos J. C
Christensen, och då valen icke skapade klarhet,
måste ministären avgå, varefter den gamle
vänsterledaren greve Holstein-Ledreborg 1909
bildade ett kabinett, vari Christensen och
Neergaard ingingo. Man genomförde en ny
försvarsordning mot de radikala,
socialdemokraterna och vissa delar av högern;
enligt denna plan skulle Köpenhamns
lantbe-fästningar nedläggas 1922. Greve Holstein
föll kort därefter på ett misstroendevotum,
riktat mot honom personligen, och konungen
lät då de radikalas ledare, Zahle, bilda
ministär. Zahle, som stöddes av
socialdemokraterna, var i minoritet i båda tingen, och då
folketingsvalen 1910 icke ändrade ställningen,
måste han avgå, och en ny ministär bildades
av Klaus Berntsen, sedan
vänsterreformpartiet och de gamla moderata slutligen förenat
sig till ett parti Under ministären
Berntsen syntes den av Albertikatastrofen
avbrutna utvecklingen i riktning mot ett
mellanparti återupptagen. Då kom splittringen
genom författningsfrågan. Ända från
ministären Christensens dagar hade det
arbetats på en grundlagsreform, vilken bl. a.
skulle förändra tingens sammansättning, men
högern hade avvisat Christensens försök att
genomföra den »i två tempi» och krävde
proportionella val till folketinget samt att
landstinget skulle förbli orubbat. Berntsen
förhandlade 1912 med de frikonservativas ledare,
greve Frijs, men avbröt förhandlingarna och
föreläde okt. s. å. riksdagen ett
grundlagsförslag, som utarbetats av honom själv,
Neergaard m. fl. och som åsyftade att delvis
återinföra junigrundlagen. Förslaget mötte
åtskilligt motstånd hos Christensen och
absolut ovilja hos högern och de frikonservativa;
de radikala och socialdemokraterna däremot
stödde det ivrigt; då de tillsammans försatte
vänstern i minoritet vid valen 1913,
fram-tvang Christensen ministärens avgång.
Konungen (från maj 1912 Fredrik VIII:s son
Kristian X) utnämnde därefter den andra
ministären Zahle, vilken nu, stödd av
socialdemokraterna, hade majoritet i folketinget.
Då landstinget alltjämt motsatte sig
grundlagsändringen, upplöstes det 1914 (första
gången i författningens historia). Valen gåvo
grundlagsförslagets anhängare majoritet, och
förslaget antogs 5 juni 1915. Det skulle
emellertid träda i kraft först efter krigets slut.
Världskriget bragte D. i ett allvarligt läge.
Sedan den radikala, antimilitaristiska
ministären förgäves erbjudit sig att träda
tillbaka, organiserade den försvaret med kraft,
mobiliserade flottan, inkallade »sikringsstyr-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
