Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Danska litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
495
Danska litteraturen
496
på vad. det ville vara (»det sm age n de
selskab»). Efter hand vunno Voltaires,
en-cyklopedisternas och senare även Rousseaus
tankar insteg. Omkr. 1790 spelade P. A
H e i b e r g en ledande roll i huvudstadens
offentliga liv som kvick talare och visdiktare
med en lätt anstrykning av franska
revolutionens idéer samt som motståndare till allt
tyskeri. Klubbliv och dryckesvisor florerade
under denna tid, men enväldet drog en trång
gräns för yttrandefriheten; visornas omkväde
var det vanliga borgerliga: »nu bort med
alskens politik og lad os passe vores drik»;
intresset för de stora världshändelserna var mycket
ringa. Dryckesvisans mästare och samtidigt ett
gott exempel på rationalismens jämnmått var
K. L. R a h b e k (1760—1830),
litteraturhistoriker, estetiker och författare på många områden
men ihågkommen framför allt för det hem.
Bakkehuset utanför Köpenhamn, där under
1800-talets första fjärdedel hans själfulla
hustru, Kamma Rahbek, f. Heger,
samlade en krets av den nya tidens andliga
stormän, för vilkas idéer Rahbek själv hade ringa
förstående. På modet voro utom visan
lärodikten och odet. Från Det norske selskab
kommo de första fransk-klassiska tragedierna,
såsom Nordal Bruns »Zarine», som gav
anledning till norrmannen JohanHerman
Wessels satirdrama »Kjærlighed uden
strömper», den yppersta danska parodien. Wessels
komiska versberättelser efterbildades av
Jens Baggesen (1764—1826), som
påverkades av snart sagt alla tidens tendenser
från Voltaire till nyromantiken och trots sin
inre splittring åstadkom betydande ting på
skilda områden. Slutligen fanns också ett icke
ringa, halvt passivt motstånd mot periodens
torra förståndsmässighet. Rousseaus betoning
av natursinnet och av känslans rätt, Herders
av folkpoesien, Klopstocks religiösa allvar och
patriotiska hänförelse, på det hela taget
»Sturm-und-Drang»-strömningarna i det nya
Europa, väckte anklang även i Danmark, i
synnerhet hos Johannes Ewald (1743—
81). Han upptog nordiska motiv, skapade nya
fördjupade och förfinade stilvärden och blev
den germanska renässansens danske förebådare.
Den nordiska renässansens
genombrott och senare utveckling
(1800-talet). Den nyromantiska riktningen
fick i den norskfödde Henrik Steffens
en vältalig förkunnare, då han 1802 i
Köpenhamn höll en serie föredrag, vilka blevo
av grundläggande betydelse för de flesta unga
män, som under denna period vunno ett stort
namn som författare el. vetenskapsmän,
främst påverkade han Adam O e h 1 e
n-schläger (1779—1850), som tidigt dragits
till Ewald och genom Steffens kom till
en ny uppfattning såväl av historien som
av naturen; kristet och nordiskt förenades
hos Oehlenschläger till en religiöst filosofisk
åskådning. Från den strängt romantiskt
polemiska och teoretiska ståndpunkten
avlägs
nade han sig emellertid snart och övergick
till en mera nordisk, småningom mera
nationell dansk, medan den ytterliga romantiken
representerades av Schack Staffeldt,
H a u c h och en del av B. S. Ingemanns
ungdomsdiktning. Under och efter en lång
ut-rikesresa (varvid samlivet med Goethe satte
djupa spår) började han en lång rad av
tragedier och nordiska hjältedikter, alltjämt
fortsättande sin rika lyriska romansdiktning. Trots
livliga angrepp (Baggesensfejden 1813—19,
Heibergsfejden 1827—30) var han vid sin
bortgång på alla håll erkänd som den centrala
personligheten i det danska kulturlivets
renässans. Han var den förste, som riktigt
lyckades inge respekt för skalden och hans
gärning. Med en språkskapande kraft, som
nästan förfärade samtiden, visade han väg till
de inhemska föryngringskällorna, på samma
gång han tog till orda för nordisk
samhörighetskänsla. N. F. S. Grundtvig var från
början mera didaktisk än den
skönhetsdyr-kande Oehlenschläger; den nordiska forntiden
framhöll han väsentligen i eggande och
manande syfte; han är i viss mån jämförlig med
Ling i Sverige. Grundtvig stod fientlig mot
den romanska kulturen men ivrade för en
bildning på det folkegnas grund, med
gammallutersk och fornefterbildande tendens;
hans historiska arbeten och ypperliga
psalm-diktning blevo hans betydelsefullaste
litterära verk. Efter 1820-talets mitt blev det
religiösa väsentligast för honom, och han
skapade den säregna form av danskt
fromhets-liv, som kallas grundtvigianism (se
Grundtvig, N. F. S.). Icke minst genom
folkhögskolorna har denna åskådning fått den
största betydelse för Danmark.
Den romantiska riktningen omfattades
vidare av Carsten Hauch, psykologiskt
djup romanförfattare och lyriker, och B. S.
Ingeman n, vars historiska romaner och
sånger mäktigt utvecklade
fosterlandskärleken. Hos flertalet yngre författare fick
litteraturen efter 1825 emellertid en alltmera
medveten dansk nutidsprägel. I st. f. sagor
och nordiska berättelser trädde noveller och
vardagshistorier: Steen Steensen B 1
i-c h e r skrev nyktert realistiska jylländska
berättelser, varigenom han blev en föregångare
till den sedan överallt gängse bondenovellen
och hembygdskonsten; fru
Gyllembourg-Ehrensvärd skildrade de bildades
huvudstadsliv. I st. f. sorgespel och borgerliga
skådespel önskade man vådeviller och
var-dagskomedier. Den ledande under detta skede
var Johan Ludvig Heiberg. Ehuru
något tillbakasatt under 1840-talet av
politiska orsaker, var han från omkr. 1830 den
härskande i fråga om konstuppfattning och
estetisk åskådning ända till Georg Brändes’
framträdande och utövade ett avgörande
inflytande genom sin fina och myndiga
personlighet, sin på Hegels filosofi stödda kritik,
sina romantiska dramer och framför allt
vå
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
