Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Danska litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
497
Danska litteraturen
498
devillerna och sin formfulländade lyriska
diktning. En hel skara författare, »den yngre
diktarskolan», var starkt påverkad av honom
och förde hans idéer vidare. Mycket nära
till Heiberg slöto sig lustspelsförfattarna H.
Hertz och J. Chr. Hostrup. Christian
W i n t h e r, den utomordentlige lyrikern,
kvinnans och Själlands lovsångare, var en
poetisk realist av sällsynt finhet. En sund
och självständig skaldenatur med fotfäste i
verklighetens värld var Poul Möller,
färgstark och glödande E. Aarestrup.
Hans Christian Andersen (1805—75),
ett omedelbart geni med typiskt romantisk
verklighetsuppfattning, gav i dikter och
romaner sin barnsligt ointellektuella men
käns-lorika inbillningsvärld uttryck; han fann i
sagorna (efter 1835) sin personligt
egendomligaste form. Den romantiska perioden
avslutas omkr. 1800-talets mitt av
Paludan-Müller och Kierkegaard, som beteckna
romantikens upplösning. Fr. P alu d an • M ü
1-ler började som elegant formkonstnär,
njutnings- och skönhetsdyrkare men utvecklade
sig till idédiktare av djupt etiskt allvar och
skapade i »Adam Homo» epokens förnämsta
danska dikt. Sören Kierkegaard var
främst tänkare och religiös författare men
utvecklade även ett betydande estetiskt
författarskap; hans lidelsefulla, med angrepp
mot »den officiella kristendomen» och mot
esteticismen fyllda, kristligt religiösa
författarskap har för de intellektuella i norden haft
den största betydelse. Från omkr. 1840 börjar
en utpräglat liberal och nationell rörelse, som
når sin höjdpunkt i utfärdandet av den fria
författningen (grundlagen av 5 juni 1849) och
betvingandet av det slesvig-holsteinska
upproret, en nationalliberal rörelse, vars följder
likväl blevo självöverskattning och en
kortsynt politik, som led ett ödesdigert
skeppsbrott 1864. K. P 1 o u g, nationalliberalismens
och »skandinavismens» huvudförfattare, var
den främste av de aktuella skalderna; som
studentskald och frihetssångare tävlade Chr.
Hostrup med Ploug. Tidens störste danske
prosaist var M. A. Goldschmidt, som
genom tidskrifter, romaner och berättelser
deltog i och återgav sin tidsålders liv
fylligare än någon annan och visade en
modernare analys och karaktärsteckning än den
tidigare danska romanen. På det hela taget
måste litteraturen 1850—70 betecknas som
en epigonlitteratur i fråga om de flesta yngre
författare. Nämnas kunna lyriker som H. P.
H o 1 s t och romanförfattarna H. F. Ewald,
Carit Etlar (B r o s b ö 11) och Vilhelm
B e r g s ö e, vilkas fantasirika och väl
berättade arbeten till stor del blivit folkläsning.
Positivismens och den
skaldiska realismens tid (1870—1900).
Danmarks andliga liv, särskilt dess litteratur,
stod före 1870 ej i eg. beröring med de
strömningar i filosofi och litteratur, vilka i de
ledande kulturländerna småningom avlöst den
döende romantiken, även om positivismens
och utvecklingslärans idéer tillfälligtvis
spårades i dansk vetenskap, bl. a. hos filosoferna
Heegaard och Bröchner. Vändpunkten kom
efter kriget 1864. Omkr. 1870 fingo de
västeuropeiska frisinnade idéerna på litteraturens och
samhällslivets område en vältalig och
väckande förespråkare i Georg Brändes (f.
1842), vars verksamhet framkallade en ny,
realistisk diktning, som ställde sig i skarp
opposition mot föregående släktleds poesi och
livsåskådning. Eldig reformator, började han
sina föreläsningar om huvudströmningarna i
1800-talets litteratur, vari han dömde sin
samtids danska poesi och dessutom krävde
radikala ändringar i den rådande livsåskådningen;
kristendomen borde falla med så mycket
annat föråldrat. Härigenom växte det upp
ett bittert motstånd mot honom, hans
väsentligen rensande och förnyande betydelse
bortskymdes, medan likväl en krets unga
författare hastigt fylkade sig kring honom. Bland
»det möderne gennembruds mænd», den
hänförda fylkingen av Brändes’ anhängare från
1870-talet, stod i främsta ledet Danmarks
störste skald i senare tid, H. Drachmann,
havets sångare, en utomordentlig
känslolyriker och ypperlig skildrare av
kustbefolkningen och Köpenhamn. Genombrottets
finaste personlighet, en drömmande naturalist
och psykologisk analytiker, var J. P. J
a-cobsen (1847—85). Hans fina och
originella språkkonst (noveller, romaner, dikter)
gjorde epok i danska språket och
litteraturen. Sophus Schandorph var
riktningens grovkornige humorist. Karl G j e
1-lerup övergick snart från hetsig radikalism
till idealistiskt filosofisk och religiös
problemdiktning. Skarp och bitter realism
utmärker E. Brändes’ skådespel och romaner.
En »dekadanslitteratur» inleddes av
Herman B a n g, som var en maniererat
impressionistisk berättare, med skarp och fin
iakttagelseförmåga och rik, stundom blödig
känsla. I stora, figurrika romaner har Henrik
Pontoppidan lugnt, kritiskt och
vederhäftigt skildrat sin samtids Danmark. Av
andra prosaister må nämnas den grovkornige
humoristen Gustav Wied, den elegante
pessimisten Peter Nansen och
Köpen-hamnsnovellisten K a r 1 L a r s e n. På
1890-talet uppstod hos de unga lyrikerna ett mer
el. mindre medvetet uppror mot den
naturalistiska verklighetsskildringen; symbolism och
romantik lyfte åter sitt huvud hos författare
som Viggo Stuckenberg, S. C 1 au
s-sen, S. Michaelis, J. Jörgensen, som
övergick till katolicismen, Helge R o d e
och V. Rördam. Småningom vinner
hem-bygdslitteraturen i styrka och når hög
utveckling med de jylländska författarna J.
Aakjær, J. Skjoldborg och
Johannes V. Jensen, vilken sistnämnde är
nutidens frodigaste och fantasirikaste danske
författare, en stor och originell språklig be-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
