Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dardanellerna - Dardanellerna under världskriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
533
Dardanellerna under världskriget
534
trafiken var för sig stationera två smärre
krigsfartyg (stationsfartyg) vid
Donaumyn-ningarna. På Londonkonferensen 1871
upprätthölls stängningsprincipen, dock med rätt
för sultanen att för bättre tryggande av 1856
års Parisfreds bestämmelser även i fredstid
öppna sunden för med Turkiet vänskapliga
makters krigsfartyg; i Berlintraktaten 1878
bekräftades 1871 års Londonavtal. Från
stäng-ningsgrundsatsen medgav sedermera Turkiet
på egen hand vid några extraordinära
tillfällen undantag, t. ex. 1903—04 för några
icke-armerade ryska torpedfartyg samt för
den s. k. frivilliga Svartahavsflottans fartyg.
Efter världskriget öppnades genom
stille-ståndet i Mudros 30 okt. 1918 till det
slutliga fredsslutet sunden för de allierades
krigsfartyg. Genomfartsrätten har omsider
nyreg-lerats genom en konvention i Lausanne 24 juli
1923, byggd på grundsatsen om fri genomfart
i krig och fred för de staters handels- och
ör-logsfartyg, som icke äro i krigstillstånd med
Turkiet (jfr Turkiet, historia). — Litt.: S.
Goriainow, »Le Bosphore et les Dardanelles»
(1910); O. Lauber, »Die Dardanellenfrage»
(1919). . Rid. (V. S-g.)
Dardanellerna under världskriget. Med
Turkiets deltagande i världskriget trädde
Dardanellernas militära betydelse i
förgrunden. De yttre forten vid sundets mynning,
Kum Kalesi på asiatiska kusten samt Sidd
el-Bahr på Gallipolihalvöns sydspets, beskötos
av engelsk-franska sjöstridskrafter 3 nov. 1914,
och 13 dec. inträngde en eng.
undervattensbåt i Marmarasjön och torpederade ett äldre
turkiskt krigsskepp. Turkarna skyndade nu
att under tyska instruktörers ledning
förstärka befästningarna. 19 febr. 1915 företogo
engelska och franska pansarfartyg av äldre
typer ett bombardemang, varvid yttre fortens
artilleri tystades, så att fartygen kunde gå
in i yttre delen av sundet, dock med
rörelsefriheten inskränkt genom hotet från fasta
och drivande minor. Förhandenvarande
stridsmedel räckte ej för fortsatt anfall, varför
flottcheferna, amiralerna Garden och
Gué-pratte, beslöto att på öarna Lemnos (med
hamnen Mudros) och Tenedos anordna en
flottbas och senare söka forcera sundet med
starkare krafter. Ett överväldigande anfall
måste då företagas mot befästningarna vid
sundets smalaste del, »The Narrows» (blott
1,200 m). Sundet är där på grund av den
starka strömmen svårnavigabelt, och både på
asiatiska sidan vid Tschanak och på
Galli-poli å höjdpartiet Kilid Bahr voro
befästningarna starkt bestyckade och artilleriet väl
placerat. Under tiden hade den tanken gjort
sig gällande inom ledande engelska kretsar
— särskilt framfördes den av marinministern
Churchill —, att de allierade borde rikta ett
större företag mot Dardanellerna för att
kunna besätta Konstantinopel och vinna därmed
förenade fördelar. I enlighet därmed fattades
beslutet om Dardanelloperationen, och till be-
Kartskiss över krigsskådeplatsen vid Dardanellerna.
fälhavare för landstridskrafterna utsågs 10
mars 1915 generalen sir lan Hamilton. För
företaget avsågos från engelsk sida
huvudsakligen de trupper, som efter hand samlats i
Egypten, bl. a. de från Australien och Nya
Zeeland anlända nyuppsatta trupperna; dessa
utgjorde en kår, kallad A n z a c (Australian
(and) New Zealand army corps).
Sammanlagt uppgick den engelsk-franska styrkan till
omkr. 120,000 man. De engelska och franska
krigsfartygen företogo 18 mars ett våldsamt
bombardemang mot de turkiska
befästningarna. Forceringsförsöket leddes av engelske
amiralen de Robeck (se d. o.), som efterträtt
den insjuknade amiral Carden. I
bombardemanget deltogo 16 slagskepp (12 engelska och
4 franska) jämte talrika kryssare, torpedbåtar
och undervattensbåtar. En häftig strid
uppstod, under vilken sannolikt genom flytminor,
vilka, fördes ned av strömmen, tre slagskepp,
därav ett franskt, blevo sänkta och flera
andra så hårt åtgångna genom den turkiska
artillerielden, att de måste dragas ur striden.
Därmed konstaterades ytterligare omöjligheten
att blott genom sjöstridskrafter forcera
sundet. Det visade sig ödesdigert, att flottans
anfall igångsatts, innan landstridskrafterna
hunnit samlas och göra sig färdiga till aktion.
Dessas ingripande fördröjdes emellertid
betydligt, enär en grundlig omlastning av
trans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
